What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 29 november 2009

OTTO; OR, UP WITH DEAD PEOPLE (2008) Kanada/Tyskland, 95 minuter. Regi: Bruce Labruce.



Tysk gayzombiefilm! Klart som fan man nappar på det, eller hur?



Otto säger godmorgon till världen.

Återigen klampar man rakt in i superlågbudgetträsket i och med att man kollar in denna film. Jag hade inte kollat in någon av Labruces tidigare filmer så jag visste inte vad som vänta skulle. Han ska tydligen ha en viss kultstatus som lågbudgetkung. Jag förväntade mig att filmen skulle vara konstig och förhoppningsvis rolig. Jag hade en smula rätt i alla fall.


Snygg bildkomposition!

Ja, konstig var filmen, på ett lågbudgetkonstnärligt vis. Nu verkar det dock inte som Labruce tar sig själv på allt för stort allvar då den intellektuella tonen kändes ganska självironisk. Var filmen rolig då? Nja, lite här och där får man väl säga. Det var dock segt mellan fnissen.


Otto prövar lite roadkill i form av en söt kanin.

Huvudpersonen Otto (Jey Crisfar) är en zombie som planslöst försöker pussla ihop sin plats i tillvaron. Han har, till skillnad från schablonzombien i filmvärlden, förmågan att så smått använda hjärnan till annat än att jaga människokött. Han anländer till Berlin där han upptäcks av filmmakaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som vill filma hans öde. Hon håller samtidigt på med sin kvasiintellektuella bögzombiefilm "Up With Dead People".


Gayzombier slätar av varandra.

Under filmens gång påpekar folk titt som tätt att Otto "tror han är död", vilket jag tolkar vara kärnan i filmen. Filmen är ju som sagt rätt seg och därtill rörig så jag har lite svårt att hålla fokus uppe. Men som sagt, Ottos zombietillstånd verkar i själva verket vara en manifestaion av hans själsliga död, då det vartefter kommer fram att han har en historia av sinnessjukdom som i sin tur kostat honom förhållandet med pojkvännen. Han blir bara sitt levande jag igen när han får lite fysisk närhet av någon passionerad man. Vi får då och då uppleva Ottos flashbacks när han minns det lyckliga livet med pojkvännen. Just dessa scener är ganska skojiga när de lyckliga tu skuttar omkring, tokar sig och pissar sådär kärleksfullt i fontäner t ex. Allt detta till ett riktigt skönt soundtrack.


För alla er som alltid undrat: Det är så här man bögar!

Nu var alltså inte denna film ett sådant bögmanifest som man kunde tro. Visst finns det en hel del gaykärlek, galen bögzombiesex, homoormgrop och grymma gaybashings som vittnar om en inte alltför tolerant omgivning, men jag tror alltså inte att detta var huvudmotivet i filmen. Jag tyckte det var intressant att se något annorlunda för en gångs skull men fann mig mest ganska oengagerad och i ärlighetens namn hade jag väl hoppats på en lägre och plumpare nivå.

BETYG: 2/7


"Ha ha, du är bög!"


Otto genomlider zombieparanoia. Han tror alla garvar åt honom.


Passionerad sex är den bästa.


"Aaaaarrrhhhh"


Gaybashing Paris-style...


Otto har gått och lagt sig...


...tick tack...


...tick tack... It's like I have a twin!!!


Otto tänker tillbaka på glada tokiga bögdagar.


"Weeeeeee! Tjohoooo!"


"Skål älskling"


Kiss kiss!


"Weeeeee! Tjohooooo!(reprise)"


Soft sex mellan män.


Filmskaparen Medea med sin högra hand Adolf.


Casten i Medeas bögzombiefilm.


Medea med sin flickvän som är fast i en stumfilm.


Nu har den blygsamt morrande zombien anslutit sig.


Poängen med de tre bilderna ovan var naturligtvis att visa Medeas fantastiska tyska hållning.


Multikärlek i ormgropen.


The more the merrier. Vad väntar du på? Iväg till bastuklubben - pronto!

SLASHERS GONE WILD (2006) USA, 77 minuter. Regi: Rob Avery.



Zzzzzzzzz.....
 

Den gamla goa motorsågen men tyvärr en typisk lågbudgethockeymask...

Sämsta skit jag sett på länge. Här har vi en riktig lågbudgetsoppa som inte lyckas på några plan. En amatörfilm som endast kan roa filmskaparna själva och eventuellt gröngölingar som inte sett så mycket gore-film förut men hungrar efter blod. Möjligtvis hade denna dynga platsat på den insomnade lokala universitetskanalen där nybörjare fick visa sina försök att göra videofilm.


Wow! Skapliga gore-effekter! (Ett litet miniplus för fogsvansen dock)

Det finns nåt löst tema om att den som är den bäste mördaren vinner evigt liv. Man försöker göra det hela på ett fräckt TV-showvis med "roliga" inslag där folk avlivas på ett "chockerande" vis. Hela skiten går ut på att uppvisa så brutala och bestialiska mord som möjligt men tyvärr faller då hela skiten när man varken har budget eller fantasi nog att genomföra akterna ordentligt. Oftast sker själva dåden utom kamerans synhåll varpå man klipper till exempelvis en mage överöst med tarmar. Snark... "Skådespeleriet" är naturligtvis uselt också och den enda gången jag blev chockad var när jag insåg att det inte bara var amatörer i filmen utan folk som faktiskt kallade sig skådespelare.


Här har vi filmens höjdpunkt: Robyn Griggs spiror.

Nä, denna smörja är så dålig att det inte ens är roligt. Ska jag försöka gräva fram något positivt får jag väl säga att presentatören Alicia (Robyn Griggs) hade schysta lår... Och för alla pervon som förutsätter att en sådan här lågbudgethistoria ska ha en massa nakna brudar på display - glöm det. Någon stackare drar väl upp tröjan någonstans och det finns ett fullkomligt irrelevant klipp där en brud ligger topless på en säng, men that's it.

BETYG: 1/7 - Nackdelen med billig videoproduktion är att vem som helst kan göra sådan här skit.


Glad gubbe.


Galet glad gubbe...


Som sagt, supereffekter...


Denna bild talar väl för sig själv.

SATAN'S BABY DOLL (1982) Italien, 85 minuter. Regi: Mario Bianchi



Äntligen dags för en film med Hin Håle! Eller..? 


 Ahh! Kolla in denna underbara italienska mis-en-scene!

 Njae, inte riktigt. Trots värsta djävulsfiguren på omslaget och snack om "the ultimate evil" lyser Lucifer med sin frånvaro i hela filmen. Istället får vi stifta bekantskap med en expetionellt kåt ande. Tonen sätts direkt under förtexterna med två damer som njuter av varandras sällskap. Effter det kastas vi direkt in i en likvaka på ett kusligt gammalt slott. En död kvinna, slottsfrun Maria, ligger exponerad inför ett tyst sällskap och en slöja av skuld vilar över tillställningen. Sällskapet består av den barske slottsherren Antonio som gillar att dra sig tillbaka och ta en sil, husläkaren, slottsherrens förlamade bror Ignazio som gillar att flukta på sjuksysternunnan Solo som tar hand om honom och också finns på plats, den Igor-like själavårdaren Iridio som senare med någon svartkonst försöker förhindra andebesättandet. Ansluter sällskapet gör den lolitavackra dottern Miria, som lagom dyker upp när moderns lik får en schyst nervryckning. Eller är det bara en nervryckning..?


Antonio "jagar draken".

Snart bryter hela helvetet löst när moderns ande besätter dotterns kropp och utför både illdåd och stordåd. Jag återkommer till det... Först måste jag nämna att jag hade en rätt tråkig DVD-version av filmen med de osköna språkalternativen: italienska och tyska med bulgarisk text. Eftersom min bortglömda skoltyska var allt jag hade att luta mig emot hade jag en smula svårt att hänga med i dialogen. Detta hindrade mig dock inte från att njuta av denna rulle. Jag förstod i alla fall så mycket att Antonio hade mördat sin fru därför att denna hade haft en lesbisk affär med nunnan Solo. Detta förklarar väl också varför han blir så vansinnigt arg på nunnan, när hon (ovetande) exponerar sig för Ignazio som sitter och fluktar på henne när hon går till sängs och börjar fantisera om nunneonani*. Antonio, som just landat efter en skön sil, knallar rakt in i fluktarskeendet och överöser henne med okvädningsord såsom "slampa". Naturligtvis hade han rätt, då man är en riktig slampa om man lämnar sovrumsdörren öppen och klär av sig nunnestassen för att sedan strutta omkring i endast vita stayups och högklackat (som alla nunnor gör). Frågan är dock om det är befogat med den omilda behandlingen hon utsätts för av Antonio, bara för detta... Antonio tycker i alla fall det är hemskt skoj. Senare när Solo tvättar Ignazios lama kropp uppehåller hon sig ganska länge i penisregionen. Hon vet tydligen hur viktigt det är med intimhygien!


 NUNNAN Solo gör sig redo för sänggåendet. Notera Ignazio i bakgrunden.

 Åter till andeverksamheten! Den döda Maria, spelad av den svenska Marina Hedman, tar alltså den unga Mirias kropp i besittning för att ta hämnd på alla i slottet. Nu är det så att hon använder det utmärkta verktyget förförelse för att nå sina mål. Det är dessutom förförelse av grövsta slag. Därav tidigare nämnda "stordåd". Hon sätter helt sonika igång att suga och knulla sina offer innan hon driver dem i döden. Inte stackars Iridio förstås som får en av kryptans mumier på sig istället. Han var väl för ful... Under dessa sexscener ser man hur kvalitén på filmen ändrar karaktär då man har klippt in hårdporrsexscener från originalversionen av filmen. Bra initiativ! Det ska sägas att när spöket Maria inleder sexakten skiftar hon form till sitt rätta jag och alltså är det vår härliga svenska MILF-export Hedman vi får se utföra dessa sexuella handlingar. Lite synd, då Jaqueline Dupré är en väldigt vacker kvinna. Det verkar inte som om hon gjorde så många fler filmer än denna, vilket är skitsynd.


 NUNNAN Solo i sina typiska arbetskläder.

Nu är det inte ovanstående snusk som gör denna film så bra (även om det adderar ett plus...) utan hela den sköna stämningen som framför allt höjs av Nico Cataneses underbara musik. Inte helt olikt Fabio Frizzis sköna toner i Fulcis filmer. Det är en väldigt italiensk film detta, på ett mycket positivt sätt. Allt från nämnda musiken till kameraarbetet och klippningen. Underbart! Det påstås att detta ska vara en vag nyinspelning av "Malabimba" där även Mariangela Giordano, som spelar nunnan Solo, medverkar. Jag kan inte uttala mig om detta då jag har världens pissminne. Jag såg "Malabimba" för ett antal år sedan men kommer inte ihåg ett skit av den. Jag får väl återkomma i den frågan. "Satan's Baby Doll" som f ö har den härliga tyska titeln "Dr. Porno & sein Satanszombie" (tummen upp för det!) är alltså varken en djävulsfilm eller speciellt blodig men lyckas ändå vinna poäng på klassisk trevlig italiensk skräckstämningscharm!

BETYG: 5/7


 Ignazio börjar drömma kåtdrömmar om den stygga nunnan.


 Under tiden i kryptan...


...Iridio kämpar mot osynliga dämåner**...


...ja, jag ville ha med en hel bildserie på Iridios märkliga dämånkamp.


Kan Ozzy Osbourne...


 ...så kan fanimej också Iridio!


Den vackra Jaqueline Dupré som lolitan Miria.


Mummy dearest vill lära känna spjuvern Iridio.


 Inte undra på att Ignazio har kåtfantasier när Solo tvättar hans kön med sådan omsorg. Antonio tittar nyfiket på.


 Ignazio märker att kvaliteten på bilden har ändrats och blir riktigt upphetsad...


Marina Hedman representerar Sverige ute i filmeuropa. Men vad är det hon gör där bakom skuggan egentligen?


"Kom till min MILF-iga famn..."


 Det finns en fotograf som gjort en bildserie av kvinnor i orgasmögonblicket. Så här ser män ut i samma ögonblick. Ja, i alla fall Ignazio.


Antonio får besök av sin döda fru. Det är inte nekrofili om hon rör på sig...


*Kan det vara första gången i världshistorien detta ord nämns?
**Kan Bergman använda nystavningar kan väl jag!