What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 30 maj 2010

SHUTTER ISLAND (2010) USA, 138 minuter. Regi: Martin Scorsese.



Filmlegend ger sig på psykologisk thriller.

 
Välkomna till Shutter Island boys.

Jag hoppades en del på den här filmen, även om jag hade mina tvivel, då jag gärna ville få förnyat förtroende för Scorsese efter att ha genomlidit pekoralet "The Aviator" på TV för en tid sedan. När den filmen kom kände jag instinktivt att det var en skitfilm, väntade några år och såg den först när den dök upp i TV-tablån. Precis som väntat var det ett par bortkastade timmar. Alltså ville jag nu gärna se skaparen av "Maffiabröder" göra bra ifrån sig igen.

En riktig over-the-top-dåre agerar olycksbådande.

Året är 1954 och Leo DiCaprio spelar en snuten Teddy Daniels som med nye kollegan Chuck (Mark Ruffalo) beger sig ut till en ö i Boston Bay för att utreda försvinnandet av en kvinnlig patient på det slutna mentalsjukhuset beläget där. Snart får vi, genom Teddys upplevelser, veta att saker inte är som de verkar och att han har en alldeles egen agenda på ön. Teddy är en psykologiskt sargad krigsveteran som till på köpet mist sin fru i en otäck mordbrand och nu är han på jakt efter mordbrännaren som han tror befinner sig på den mystiska Avdelning C. Han är dock inte ute efter hämnd utan har en komplott av mycket större vikt att avslöja. Men vem talar egentligen sanning? Kan man lita på någon - eller ens på sig själv?

Scenografin kan man inte klaga på.

Jag gillade känslan på den här filmen den första halvtimmen och kunde inte låta bli att mysa då Scorsese valde att smacka på med Krzysztof Penderckis "Symphony no. 3 - 4 Passacaglia Allegro Moderato" mest hela tiden. Jag använde nämligen själv detta stycke i en studentfilm jag gjorde 2005. "Ah, great minds think alike" myste jag för mig själv och klappade min egen axel. Frågan är dock om Scorsese är ett sådant "great mind" egentligen. Jag tyckte nämligen att filmen sjönk, om inte som en sten, så i alla fall som ett inplastat lik med tyngder. Den blev helt enkelt ganska långtråkig med alla psykologiska vändningar och jag kände mig inte ett dugg engagerad i Teddy Daniels kamp att behålla sansen. Där Von Trier höll intresset på topp i sin skildring av vansinne framkallade Scorsese en utdragen gäspning. Slutet kändes inte heller speciellt omvälvande utan bara som en logisk och ganska förutsägbar följd av skeendet.

Tittut - Max tittar fram.

Filmen var överlag ganska snygg men detta förstördes till viss del av riktigt taskiga green screen-scener som var så dåligt gjorda att man började undra om detta var en medveten hyllning till gamla klassiker som t ex Hitchcocks filmer. Klippscenerna var MYCKET Hitchcock-aktiga och ackompanjerades av usel green screen-bakgrund. Man brukar snacka mycket om hur Quentin Tarantino snor från gamla filmer men Scorsese är minst lika postmodern han. Skillnaden, för min del, är bara att jag inte är bekant med hans referenser då mycket kommer från gamla 40- och 50-talsfilmer. Jag tycker mig dock höra att Scorsese har tagit kofoten och brutit sig in i Stanley Kubricks musikbibliotek. Jag menar, Pendercki och György Ligeti? Självklart har den gode Marty värmt upp inför inspelningen (eller efterproduktionen) med att kolla in Kubricks mästerverk "The Shining". Temat i filmerna är ju snarlikt: stegrande vansinne på en isolerad plats. Men jag antar att det är coolare för Scorsese att hänvisa till influenser från barndomen än till mer samtida mästare.

Michelle Williams i den udda klippta drömscenen.

Vidare störde jag mig på en del flagranta kontinuitetsfel som exempelvis drömsekvensen med Michelle Williams och askan. Okej, det är en dröm och allt kan hända men jag stör mig ändå på Williams positionering framför fönstret (som f ö visar upp ytterligare en anskrämlig green screen...) Hon vänder huvudet åt vänster mitt i en mening - klipp - och fortsätter prata med huvudet vänt framåt. Jag brukar missa sådana här övertramp men jag kanske har blivit mer anal på äldre dagar? Kollar man dock in IMDB:s goof-lista kan man se att jag fortfarande är ganska icke-observant. Jag störde mig även på att Teddy i en scen pratar riktigt schyst tyska med Max von Sydow för att senare i filmen slänga fram en superamerikansk brytning på namnet "Dachau". Ytterligare en mystisk detalj i filmen är när Daniels och hans kollega förhör en äldre kvinna och ger henne ett glas vatten. Glaset ställs på bordet, kvinnan lyfter ett imaginärt glas och dricker för att slutligen i nästa klipp ställa ner det tomma glaset. Ehh??? Om detta är en referens till upplösningen av gränserna mellan psykos och verklighet är det den dummaste jag sett. Man kan ju bara inte ha missat en sådan här detalj och alltså måste det finnas ett syfte med scenen och jag har ju ingen arbetskopia av filmen heller. Kanske någon kan upplysa mig om genialiteten i detta klipp för det övergår mitt blygsamma förstånd.

Can you say green screen? Att Michelles rygg brinner som fan har jag dock inget att invända mot.

Nej, sammantaget förväntar jag mig mycket mer av en regissör av Scorseses kaliber men kanske är det där vi har problemet? Jag har helt enkelt överskattat denna legendar. Jag blir nog bara nöjd om han presenterar en ny film fylld med cartoon-aktigt gangstervåld. Han gjorde ju ett bra jobb med "The Departed" och överträffade då det asiatiska originalet. Vi lär inte få se några nya "Taxi Driver" eller "Tjuren Från Bronx" från gamle Marty.

BETYG: 2/7 Mestadels ganska tråkig skildring av förvriden verklighetsuppfattning som har sina ljuspunkter men inte tillräckligt många för att få ett hyfsat betyg. Scorsese har tappat sin magiska touch...

Vad i helvete är det hon "dricker" ur??? Exempel på stor filmkonst minsann!

Hoppsan! Den svenske nazisten har tydligen varit igång och stulit Auschwitz-skylten igen och placerat den vid Dachaus port istället.

Här kanske jag överfilosoferar lite men jag tolkar in ett vad-som-kan-hända-om-man-inte-säger-ifrån-budskap i denna scen som kan återkopplas till upplösningen av filmen.

Very niiiice. Åtminstone blir det riktigt snyggt titt som tätt i filmen. Robert Richardson kan sitt hantverk vilket vi bl a såg i "Inglorious Basterds".

Scorsese gillar Hitchcock och Leo får betala priset.

En mysigt leende Sir Ben Kingsley. Är han vän eller fiende?

tisdag 25 maj 2010

FREEDOM TO LOVE (1969) Västtyskland, 84 minuter. Regi: Eberhardt & Phyllis Kronhausen.



Tysk sexualupplysning!

 
Här har paret Kronhausen verkligen tänkt till på ett stajligt och "skönt" kvasikulturellt vis.

Ja, visst blir man intresserad med de parametrarna för det kan ju inte annat än bli bra, eller? Med den hypotetiska frågan ställd vet ni ju redan vad svaret är och faktum är att detta är en skittråkig film. Hur kan då en film av TYSKAR som handlar om SEX bli skittråkig? Tja, man har plankat det intellektuella konceptet från "Kärlekens Språk"-filmerna med voice overs som rabblar undersökningsresultat och vi har även intellektuella som sitter och diskuterar sexualitet fram och tillbaka. Detta blandas upp med dramatiseringar av hur det kan gå när inte haspen är på. Man har t o m slängt in små TV-teaterstycken där folk står och gapar på det där osköna teatraliska viset*. För att vara europeisk sexualupplysning från denna gyllene era är detta ett relativt tamt bidrag med blygsamt uppvisande av den heta akten. Inte förrän i slutet bjuds det på några explicita scener där några typer hänger sig åt lite swinger-verksamhet.

Det är skojigt att nojsa i badet med den där spralliga och småtokiga tjejen man precis träffat...

Förutom att filmen i sig var astråkig var även ljudet riktigt dåligt. Den var trots urspunget på engelska men diskanten var väldigt låg och basen hög så vissa partier var svåra att höra. Nu var ju det ingen katastrof då det intellektuella dravlet ändå var ointressant och aktörernas dialog saknade förväntad komik. Trots bristen på psykedeliska inslag körde man ofta på med indisk sitarmusik i bakgrunden vilket var mer eller mindre lämpligt.

...men hur gammal är hon egentligen?

Nej, detta var skrattfesten som kom av sig. Man kunde väl småle lite åt beskrivningen av homosexuella, som försökte vara liberal, och skratta lite åt hur det idag ter sig ännu mer skrämmande att se små barn gå på erotisk konstutställning, men that's it. Tyvärr straffas nog denna film av mina för högt ställda förväntningar då jag trodde våra tyska vänner skulle kunna spotta fram något roligare än detta.

BETYG: 1/7 Ja, idag är jag trött och inte på generöst humör så detta gamnackeframkallande supersega försök att casha in på svensk sexualupplysningsfilm blir härmed totalsågat.

Yep, visst är det Hef som gör ett inlägg i sexualdebatten.

Helknasig ahhhhhrt-performance i Lund.

Är det en guldödla den lille pojken är så nyfiken på?

Här har pojken just bekantat sig med en manuell knullmaskin. "Javisst ser det ut som en apelsinisglass med chokladtopp lille vän!"

Hick! Här blir det så pass läskigt att man skruvar på sig i filmsoffan, med tanke på pedofilhysterin som råder i dessa dagar. Om folk upprörs av omklippta Pippi Långstrump-filmer borde de kolla in detta!

Théééaaatööööhhhh! Notera även det teatraliska pappskägget!

Ömma män softar med en skön tryckare.

Huga huga sommarstuga! Vad är det flickorna ser egentligen?

En blixt-cameo av Inge & Sten!

Gullig liten porr-cartoon. Tänk att de hade gloryholes redan när seklet (det förra) var ungt!

Men vad är det för filur på andra sidan?

*Notera hur jag tappar kulturellt kapital genom att dissa i princip hela teatermediet.
**Den observante läsaren/tittaren har noterat SWV-loggan nere i högra hörnet på några av bilderna och då kan ni ju förstå att detta är en riktig dyngfilm.

torsdag 20 maj 2010

RANA, QUEEN OF THE AMAZON (THE MOVIE) (1994) USA, 90 minuter: Regi: Gary Whitson.



Ännu en milstolpe i filmhistorien från W.A.V.E....

 
Tina Krause åmar sig på ett nationalsocialistiskt vis.

Året är 1945 och vi befinner oss i Amazonas djungler där Rana (Pamela Sutch) har tagit sin tillflykt från en civilisation i krig och antagit karaktären av någon slags djungelkrigarkvinna - Ja, en amazon. Tyvärr har även den galna nazidoktorn Ilse Von Todd (Tina Krause) hittat hit och utför sina knasiga experiment där hon skapar zombier och muterade mördarormar. Hack i häl på den sexiga doktorn är Alexandria Solace, spelad av den kurviga Dawn Murphey, och hon hamnar genast i trubbel med en av doktorns odöda trälar. Eftersom Alexandria inte kan annat än hamna i knipa hela tiden är det ju tur att Rana smyger omkring i "djungeln" och kan assistera henne i kampen mot ondskan. Även den onda Von Todd får assistans senare av sin neandertala underhuggare Teela (Laura Giglio) som bara är marginellt smartare än zombierna. Den utdragna kampen är i full gång!

Man måste klä sig ordentligt om man ska tillbringa dagen med forskning. Notera även den tidstypiska 40-talssoffan...

Ha ha, den här rullen är väl om möjligt ännu mer kalkon än "Femlale Mercenaries on Zombie Island". Det börjar bra med att vi får stifta bekantskap med Dawn Murpheys karaktär där hon genom en voice over ska ge oss en bakgrundsstory då hon sitter och skriver dagbok. Problemet är bara att djungelljuden man lagt på nästan helt dränker hennes voice over så om man som jag har svårt att filtrera ljud hör man bara lösryckta ord. Lysande! Som vanligt är filmen plåtad med någon gammal VHS-kamera eller dylikt och måste vara klippt direkt i kameran. Nog för att typerna på W.A.V.E. Productions är kapabla att våldta filmmaterialet i efterhand men en klassisk kalkonmiss får mig att allvarligt misstänka kameraklippning. Under ett slagsmål tittar nämligen Pamela Sutch rakt in i kameran innan man klipper till nästa vinkel. Inte ens en utvecklingsstörd lämnar något sådant kvar om man klipper materialet i efterhand (eller..???) I god W.A.V.E.-stil bryter man mot alla fundamentala filmarregler och dröjer sig kvar i scener i det oändliga samt spottar på det gyllene snittet. Skådespeleriet är som vanligt på "roliga timmen"-nivå och tydligen använder man ofta The Gangs hiskeliga porrfilmsmusik som man även kunde njuta av i ovan nämnda film - ja, exakt samma! Man har dock skapat ett färskt akustiskt ledmotiv till denna rulle vilket är något av ett lyft musikaliskt.

Och så på med fina läkarrocken också.

Filmen är egentligen en trilogi av de kortare små kalkonerna: "The Jungle Woman Versus the Nazis", "The Jungle Woman and the Flowers of Death" och "The Jungle Woman and the Fangs of Death". Det verkar vara en del fetischistiska detaljer även i detta (dessa) mästerverk för varför skulle man annars ha med så otroligt långa strypscener och varför skulle annars Dawn Murphey försöka ta sig upp ur ett midjehögt gyttjehål i 7 (!!!) minuter? Jag är kanske konservativ då jag inte begriper den erotiska tjusningen i åsynen av feta män som "stryper" kvinnor eller påklädda tjejer som plaskar i dy. Faktum är att jag, äckel som jag är, störde mig på att Dawn Murphys kjol aldrig ville åka upp ordentligt när hon försökte kravla sig upp ur "dödens hål". Ännu mer störande var att det faktiskt inte förekom ett enda blottat bröst eller ens någon rumpa i hela trilogin! Detta är ju förbluffande med tanke på det övriga innehållet. Men för den goda smakens skull hade man lagt in en tidigare bortklippt scen efter filmen där Pamela Sutchs ena bröst tillfälligt blottas under en kampscen. Ha ha, vilket trams! Om man inte fick se de charmigt normala damerna i avklätt tillstånd fick man i alla fall se en fantastisk scen som tog mördandet till en ny nivå! Den skräckinjagande mördarormen var nämligen en attrap någon hade trätt på sin arm och sedan attackerat de bundna karaktärerna med. Helt underbart! Tänk er en "skräckslagen" skådis bli anfallen och dödad av en mupp så hajar ni läget. Take that Anaconda!

BETYG: 3/7 Riktig ultradynga på absolut lägsta nivå som lyfts av sin egen uselhet men ofta tyvärr blir långdragen och seg.

Det är lite varmt i labbet och då kan det vara skönt att knäppa upp läkarrocken lite.

Dawn Murphey blir attackerad av "zombie" Snyggt smink! Det är fröken Krause som har stått för den lysande make-upen.

Zombien (i tidstypisk nazizombieklädsel) har däckat den olyckliga miss Solace. Tur då att Rana kommer till undsättning!

Ack o ve! Försök själva ta er upp ur ett midjedjupt geggamojjahål!

Rackarns! Farbror Flukt blev blåst på en skinka eller två...

Skåda hur Tina Krause skådespelar för glatta livet!

Här har Dr. von Todd fått hjälp av sin lätt förståndshandikappade medhjälpare Teela som f ö har jävligt snygga "djungelskor" anno 1945.

Rana i en prekär situation.

Den skräckinjagande ormen slår till!!!

En obeskrivlig fasa när ett monstrum - hälften papier maché, hälften yllekofta - går till attack.

Gevärspipan pekar mot Tina Krauses haka - alltså dras våra blickar dit...

Den bedårande lilla ormen tycks fokusera på nåt annat.

måndag 17 maj 2010

MOUSE HEAVEN (2004) USA, 11 minuter. regi: Kenneth Anger.


Okej, sista inlägget  i Anger-festivalen och jag lovar att följa upp med en riktigt trashig skitfilm efter denna djupdykning i experimentell film.


Kanske något för Lasse Åberg att onanera till?


"Der Ewige Disney"...Nja kanske inte...

Här sätter man sig koncentrerad och försöker "läsa" den här filmen i tron om att en bild av Disney-ondskan ska målas upp. Istället får man en parad av Musse Pigg-samlarsaker. Den enda samhällskommentaren jag kan tolka in är det absurda i hur denna teckande figur har blivit en sådan superikon. Musiken ger mig inte heller någon ledtråd om att något fuffens är i görningen berättarmässigt. Kanske sägs det något i The Proclaimers muntra låt men jag orkar inte fokusera på den dialektgrötiga texten. Däremot får jag lite "Der Ewige Jude"-vibbar av de negativa inledningsbilderna på råttorna. Jag känner dock att jag krystar fram skojiga kvasiteorier här, men visst vore det kul om Anger pekade på disneyfiguren som en farsot? Nä, faktum är att detta på sina ställen är en ganska gullig kortfilm med dansande Musse Pigg-figurer och det är rena rama odysséen genom Mickey Mouse-memorabilians underliga värld. Inget man blir speciellt uppspelt av.

BETYG: 2/7 Delvis smårolig uppvisning av samlarsaker men hur kul är det i längden?

Felix the Cat gör en cameo i denna film.

Vintage Musse Hasselv...eh..Pigg menar jag.

Snygg variant av den ikoniska musen.

Min favoritsekvens. Som ni kan ana av suddigheten i bild pågår en frenetisk dans.

När ska Godzilla rädda jorden från denna styggelse?