What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 31 juli 2010

UNINVITED (1988) USA, 90 minuter. Regi: Greydon Clark.



Mjjaaaaaaaauuuuuuuuuu.

Nu ser ni hur det går när man håller på med djurförsök, era jävlar!!!

En katt som utsatts för djurförsök rymmer från det grymma labbet. Dessvärre har katten muterat till en ondsint mördarmaskin gömd inuti en mysig kissekatts kropp. Samtidigt har ett gäng ungdomar, på jakt efter en schyst partyupplevelse på sitt sprinbreak, nästlat sig ombord på en lyxjakt. Tyvärr är ägaren till denna jakt och dennes vänner ett gäng skumma farbröder som inte nödvändigtvis ser de nya passagerarna som en tillgång. Vad värre är, den muterade kissemissen plockas ombord, komplett med halsband som indikerar att den kommer från ett laboratorium, av en av ungdomarna. Det dröjer inte länge innan de får se kattkräkets sanna natur!

En typ i "Outbreak"-kostym, modell: budget.

Från första rutan i filmen inser man att det här är en riktig "topprulle". Det är underbart hur klantiga forskarna är i sin hantering av katten om den nu är så livsfarlig att man sedan skickar män i värsta "Outbreak"-dräkterna efter den. Till att börja med är dörren till undersökningsrummet vidöppen så den glatt kan springa ut. Vidare behöver tydligen inte forskarna några "Outbreak"-dräkter för att hantera den. När katten sedan kutar omkring jamar den ständigt. Givetvis med stängd mun. Oj så det kan bli när man är muterad! Så här håller det på hela filmen. Allt är superkorkat och skitdåligt gjort. Naturligtvis får vi de klassiska skräckeffekterna där kroppsdelar svullnar och pulserar (ja skräck inte porr!) men annars blir det inte speciellt blodigt då man förmodligen inte hade råd med det. Så vi får hålla till godo med lite light-blod och då givetvis även det gamla slänga-blod-på-väggen-tricket. Märkligt är även att de två 80-talspinglorna (Shari Shattuck och Clare Carey) som hela tiden anspelar på sex aldrig lättar helt på paltorna. Är det inte det sådana här filmer är till för??? Lyckligtvis är uselheten i denna film ganska rolig och grundkonceptet att en kissekatt skulle vara en blodtörstig människomördare är ju toppen. Filmen känns som en dålig parodi på skräckfilmer, men charmen med den är naturligtvis att den är gjord UTAN glimten i ögat. Kul är även att se George Kennedy och Clu Gulager i den här smörjan. I och för sig brukar väl Gulager ha en tendens att kunna sunka ner sig ordentligt men Kennedy ser man inte lika ofta i sådana är C-skräckfilmer även om han gjort mängder med skit han också. Jag behöver väl knappast påpeka att hela ensemblen gör en värdelös insats vad beträffar skådespeleriet? Nej just det.

BETYG: 4/7 Riktigt dålig dynga men äntligen lite underhållande sådan!

Blodstänk på väggen - en kär gammal klssiker!

Brudarna är uppklädda för springbreak och charmar mycket riktigt farbror, även han uppklädd för springbreak - anno 80-tal!!!

"Hiiiiiiiii fiiiiiiiiiiiiiiive!!!" Sköna materialistiska yuppie kids.

Aha! Här ser vi vad budgeten i filmen rök på.

"Ååhhh! En sån söt liten kissemiss. Den MÅSTE vi bara ta med ombord. Gosekissekissebubbelibupp..."

Brudarna teasar till det.

Clu Gulager tror han är på en Cinderellakryssning.

"Tough guys don't dance" är ett motto jag försöker leva efter. Det borde även den här fjanten till vänster göra.

"Call on meeeeee-ee-heee. Call on meeee...."

George Kennedy lärde sig sköna fighting tricks under inspelningarna av Dallas.

Så här ser din kissemiss ut på fyllan. Stay away from alcohol kids!

Fräschve-katt tuggar på yuppie-hand. Can you say handpuppet?

Rena rama fuckin' Muppet Show!

Ja, det var sånt här pulserande jag snackade om, era pervon!

Hmm, märkligt. Kissemissen har helt plötsligt muterat till en annan ras. Kanske gjorde den första kattskådisen en Bela Lugosi och dog för att sen ersättas med en inte-i-närheten-lik kattskådis? Kommer vi någonsin att få veta!?!?!?

torsdag 29 juli 2010

DANGER! 50,OOO ZOMBIES! (2004) Storbritannien, 27 minuter. Regi: Jon Riley.



Zombiehumor är inte så kul.

Vår programledare.

Innan succén med "Shaun of the Dead" och "Hot Fuzz" pysslade herrarna Simon Pegg och Nick Frost bl a med sådant här. Ja, de tycks ha en lång kärlekshistoria med zombiefilmer som senare har betalat sig i form av kassasuccé och för den förstnämnde dessutom varje zombieentusiasts våtaste dröm: medverkan i en zombiefilm gjord av självaste George A. Romero. Det är väl denna genomlysande kärlek som hindrar mig från att sabla ner den här lilla filmen. Jag har ju aldrig gillat det här med zombiehumor. De är tillräckligt roliga i sig! "Shaun of the Dead" är däremot ett lyckat undantag.

Fräscho.

Filmen har formen av ett TV-reportage där Nick Frost är den dumme programledaren som intervjuar Dr. Russel Fell, zombiejägare (Simon Pegg) och får en grundkurs i hur man överlever en zombieepidemi samt försvarar sig mot de odöda. Pedagogiskt gås all nödvändigheter igenom och illustreras även med tidstypiska animationer.


Sånt här tycker jag är kul...

Det lilla som är roligt i filmen är små detaljer som har att göra med karaktärernas interaktion och opassande beteende. Huvudtemat kanske är roligt för den korkade mainstream-publiken som kan finna det roligt när man skämtar så dråpligt om levande döda. Helst ska man ju sparka in öppna dörrar om man ska roa den genomsnittlige biobesökaren. Det här zombieöverlevnadstemat är ju också ganska uttjatat men där får jag väl skylla mig själv lite då jag väntat så länge med att se den här rullen. Eloge till pojkarna dock för deras trofasthet vad gäller klassiska zombieparadigmer. De radar nämligen upp de flesta särdragen för en klassisk zombie, något som suddats ut en del med den störtflod av nyare filmer i genren där de odöda spyr svart slem och springer benen av sig. Ja, jag är finsmakare vad beträffar zombiefilm!

BETYG: 3/7 Inte jättekul komedi, men några skratt och zombiekärlek räddar kalaset.

Här kommer de, de små liven.

Fin och pedagogisk animation.

Dr. Fell demonstrerar olika tillhyggen att oskadliggöra zombier med.

Nick avlivar en zombie ivrigt påhejad av Dr. Fell.

tisdag 27 juli 2010

ITARA, EL GUARDIAN DE LA MUERTE (1988) Mexiko, 95 minuter. Regi: Avinadain Bautista.



Hong Kong-action från Mexiko???

Magisk munkgubbe viftar med fingrarna och släpper loss den kosmiska energin.

Det ondskefulla Manchu-gänget attackerar ett tempel fyllt av munkar som vaktar de sju heliga kristallböckerna. Tyvärr för busarna saknas en av kristallerna och en komplett samling krävs för att nyttja kristallernas heliga kraft. Den sjunde kristallen vaktas av Itara och hans följeslagare så Manchu-gänget slår sig ihop med ett internationellt all star team av gangstrar och ger sig i kast med uppgiften att plocka den sista kristallen av Itara. En kung fu-fylld batalj är att vänta!

Som ni ser på hångarvet och hitlerperspektivet är detta en skurk, men glad är han i alla fall.

Den här rullen verkade vara hur "bra" som helst och inledningen var lovande med skön 70-talsdeckarmusik och fejkkineser som slogs på ett underbart taffligt sätt. Tyvärr sjönk den roliga nivån i de långa transportsträckorna mellan slagsmålen som dialogen innebar. Herregud så tråkigt. Humörmänniska som jag är pendlade jag mellan att ge bra betyg och uselt beroende på scen. Dialogen var som jag föreställer mig en dålig mexikansk TV-såpa vara. Zzzz... En sådan här usel rulle bör ju naturligtvis även innehålla avklädda människor för att hålla intresset uppe men där verkar någon censur ha satt stopp. Detta blir plågsamt tydligt när i en scen en berusad buse med svärd hackar av en magdansös hennes lilla scenkostym UTAN att för den delen klä av henne några vitala tygdelar. Meningsfullt? Vi får även ta del av en badscen där brudarna väljer att svalka sig i vattnet fullt påklädda. Denna scen räddas dock av att busarna ger sig på dem för en avslappnande våldtäkt men får sina rövar bitch-slappade så det står härliga till! Om man ska fortsätta fokusera på positiva saker kan man ju inte låta bli att nämna hur härligt det är att se män springa omkring i de för 80-talet så populära snow washed-jeansen! Inte dumt. Skådespeleriet är uselt på ett överdrivet melodramatiskt vis och det är på sina ställen roande och rörelseschemat vissa av skådisarna begagnar sig av går inte av för hackor. Jag vill särskilt ge en guldstjärna till en av busarna som iförd orange t-shirt bjuder på en finfin slagsmålsscen. Tyvärr är resten av denna film riktigt långtråkig dynga.

BETYG: 3/7 Generöst betyg på tråkig dynga som endast når denna nivå p g a sköna detaljer som: "snygga" slagsmål, musik, klädval och generell tafflighet.

Lite skön tortyr har aldrig skadat. Fråga Dick Cheney. Men vad är det för härligt nitarmband torteraren har?

Skapliga specialeffekter. Det här är blixtar.

Behold! En av de magiska kristallböckerna.

Gangstrar från världens alla hörn.

Här har vi magdansösskalarscenen.

Den här boven gillar sitt jobb. Här vankas det våldtäkt!

Ett gäng brudar i sina bästa badkläder.

Bitch-slapping på hög nivå.

Muskelknutten frågar oroligt om Manchu-bossen är bög. Man skulle lätt kunna tro det var tvärtom...

Ja, här har vi honom igen. Glad så in i helvete. Här pågår en brutal misshandel och det är ju kul.

Sexfaktor skyhög! En lönnfet man med snow washed-jeans och piska. Ich spritze!

Jo naturligtvis var det den lycklige boven som var den i texten omnämnde mannen i orange t-shirt. Här hyllar han Alf Robertsons favoritfik: Kafé Tranan.

söndag 25 juli 2010

WINTER SOLDIER (1972) USA, 96 minuter. Regi: Winterfilm Collective i samarbete med Vietnam Veterans Against the War.



Vittnesmål till ingen nytta?

En ung John Kerry tar emot vittnesmål från veteranerna.

Den här filmen består endast av vietnamveteraners vittnesmål rörande krigsförbrytelser de bevittnade eller deltog i under sin tjänstgöring i Vietnam. Organisationen "Vietnam Veterans Against the War" organiserade 1971 i Detroit ett möte där veteraner kunde lämna sina vittnesmål och det är dessa vi får bevittna. Dels från några av de 30-tal veteraner som valde att sätta sig vid podiet och dela med sig av sina horribla erfarenheter och dels från ett antal intervjuer med veteraner på plats under mötet. Vi får även ta del av diskussioner om rasism deltagarna emellan samt korta klipp och foton från Vietnam. Det förekommer ingen berättarröst eller kommentar på något vis, vilket är logiskt då det är helt överflödigt.

Säkert en populär organisation i de konservativa stugorna...

En del kanske har hört talas om massakern i My Lai, som ett kompani ur den numera ökända "Americal"-divisionen utförde, och tänker att det var ett amerikanskt illdåd utöver det vanliga. När man lyssnar på vittnesmålen här, med representanter från dels "Americal"-divisionen men även många andra, inser man snabbt att My Lai-tragedin bara var det klassiska fallet där sanningen råkade komma fram och att grymheterna var sanktionerade från högsta ort och tjänade sitt syfte för att desensibilisera soldaterna. Det läskiga är att en del av soldaterna faktiskt var övertygade om att de gjorde det rätta trots att de begick otänkbara illdåd. Hat, förakt, leda och paranoid självbevarelsedrift kryddat med en saftig dos indoktrinering, som får Kubricks porträtt av marinkårens träning på Parris Island i "Full Metal Jacket" att framstå som en sandlådelek, förvandlade tusentals unga män till galningar som roade sig med att stena små barn till döds. Inte konstigt att skyltarna på vietnamesiska krigsmuséer har en sådan anti-amerikansk ton. När jag var där själv tyckte jag att retoriken var så överdrivet anti-amerikansk att man tenderade ta allt för lätt på illdåden som illustrerades. Det blev helt enkelt komiskt på ett svart och dråpligt sätt. Naturligtvis styrs denna retorik från högsta politiska nivå så vad göra? Därför känns det att man bättre kan ta in sådana här uppriktiga vittnesmål och framför allt om man pratar med vietnameserna själva.

En emotionellt ganska avstängd veteran som liknar Liam Gallagher, fast sötare.

Så här långt senare vet vi ju förstås mycket mer om hur illa det var i Vietnam än när filmen gjordes men man slås ändå av den omänskliga grymhet dessa unga grabbar tveklöst kunde ta del av. Vad värre är, vi har ju knappast lärt oss något sedan dess. Unga obildade människor skickas fortfarande ut i strid och begår fortfarande avskyvärdheter som sanktioneras från högsta ort. Och som vanligt matas de med skitsnack om frihet och rättvisa när det endast handlar om makt och pengar. Vad som är ÄNNU mer surrealistiskt är att det numera finns svenska soldater i stridszoner de inte har något att göra i. Ska vi i framtiden behöva ta del av skakande nyheter där också svenskar begår illdåd mot oskyldiga, förutom rapporter om döda? Varför skulle vi svenskar vara immuna mot bitterhet, hämndbegär och sadism? Hur mycket frustration och våld kan en människa leva med innan det slår över? Precis som i USA matas vi med mysiga TV4-reportage om vilken fin insats vi gör t ex i Afghanistan, när i själva verket landet håller på att implodera. Samtidigt rullar tuffa reklamfilmer som uppmanar dig att anta krigsmaktens utmaning och ansluta dig. Men nej då det är ingen fara att det slår över för vår del säger ni, vi svenskar står över sådant där för vi är vettiga och balanserade människor. Yep, samma rasism som fick de amerikanska übermenschen att slakta gooks i Vietnam.

BETYG: 4/7 Nyttigt och uppriktigt dokument över maktens förmåga att pervertera människan. Varken skojigt eller flashigt, bara rättfram.

En vietnamesisk man blir "förhörd" till döds.

Vietnamesisk fånge tvingas sitta vid en hög lik, i gassande sol, hela dagen.

Den här veteranen kände hopp och glädje för första gången på en evighet när han låg på fältsjukhus och hörde talas om Woodstock-festivalen hemma i Staterna.

Amerikansk soldat poserar glatt med söndertrasat lik. Det har inte varit och lär inte vara sista gången man får se en sån här bild.

Intensiv diskussion om rasism bland deltagande veteraner.

Amerikanska soldater bränner rutinmässigt ner en by.

Den här bilden kan tolkas på olika sätt, men att flagga uppochner är en nödsignal, vilket är rätt passande.