What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 14 november 2011

DUCT TAPE KILLER (1998) USA, 76 minuter. Regi: William Hellfire.



Gaffafetisch någon? (PS. Nej tyvärr, Misty Mundae är INTE med i just denna rulle.)

Tina Krause tar en dusch i sitt gemytliga och välbelysta badrum.

Ett stort jävla grattis till Udda Film som fyller 2 år! Tyvärr uppvisar denna fantastiska kultursajt redan ålderskrämpor vilket visar sig i allt för få inlägg på senaste tiden. Så kan det gå när man måste tjäna pengar, men likt ett föruttnat lik som lämnat graven i jakt på människokött vägrar Udda Film gå mot ljuset och fortsätter således envist att klampa omkring i det kulturella mörkret. Vi firar detta 2-årsjubileum med att sjunka djupt i filmträsket och hänge oss åt gaffatejp. Håll till godo mofos!

Klorofromöverfall där man blir lätt distraherad av den talande hunden i buren i bakgrunden.

Judy (Tina Krause) har återkommande mardrömmar om att ett äckel kloroformerar henne och tejpar upp henne med gaffatejp. Men i slutändan bör hon fråga sig om det verkligen bara är en dröm.

Let the gaffning begin!

William Hellfire, som f ö spelar det gaffande äcklet, för i denna tidiga rulle New Jerseys stolta filmtradition vidare. Staten har ju gett oss briljanta produktioner från bl a W.A.V.E. Productions och den här filmen toppar nog även deras trash-nivå. Stilen är densamma, fast ännu sämre, med samma usla produktion i bästa amatörstil. Vi bjuds på skönt hårt ljus när de smält upp någon strålkastare som ger härliga skuggor på väggarna i någons sunkiga lägenhet. Musikkvalitén känns igen som billigt hemkokt och kamerahanteringen är vedervärdig där inledningspanoreringen sätter tonen. Det roliga är att man hör när kameran zoomar plus att diverse andra fnasljud också framträder tydligt. Till på köpet bjuds vi på skönt stativknarr samt vacker oskärpa när man misskalkylerat kamerans närgräns. Bra jobbat!

William vill ha gaffan i munnen - och vem fan vill inte det?

Ovanstående är ju rätt roliga detaljer, men "handlingen" då? Obefintlig naturligtvis! Det här är inte mer än en fetischfilm - också det i typisk W.A.V.E.-stil - där folk som njuter av att se nakna kvinnor bindas med gaffatejp får sitt lystmäte. -SPOILER ALERT- Allt som händer är att fröken Krause duschar i dryga fem minuter samt kloroformeras och gaffas tre gånger. Sprid ut det på 76 minuter om ni kan! William Hellfire kan minsann. Så även om Tina Krause är en välskapt ung dam och gaffatejp är roligt i största allmänhet blir detta snabbt ett gigantiskt sömnpiller och tankarna vandrar snabbt iväg till veckoplanering eller andra ränksmiderier. Grattis till Udda Film och alla ni som orkar er igenom denna film.

BETYG: 2/7 WHAT!? Inte en solklar etta??? Nä, det är något visst med den otroligt usla amtörnivån och den allmäna sunkigheten som värmer ett Udda Films-hjärta.

Skapligt välklädd herre den där herr Hellfire, för vad är snyggare än ett Ghidra-tröja till ett par UFF-brallor? Men han har ju GAFFA!
Applicera misogyn kommentar här:___

Hoppsan hoppsan, kunde man inte gå så nära med kameran?

William har lärt sig att det kan vara bra att ha några gaffastrippar förberedda när man ska ägna sig åt seriös tejpning.
Meningslösa klipp från filmen. Man kan i alla fall ta in kvalitén!

fredag 11 november 2011

AMOR SÓ DE MÃE (2003) Brasilien, 21 minuter. Regi: Dennison Ramalho.



Matricide extravaganza

Lingonveckan för Jesus?

Mitt ute i det brasilianska ingenstans bor Filho (Everaldo Pontes). Han är bunden till detta ingenstans av sin gamla ultrareligiösa mor som är sjuk och behöver hans vård. Hans tillvaro kompliceras dock av föremålet för hans lust och kärlek: Formosa (Débora Muniz), som är trött på att leva i ingenstans och även på Filhos vägran att lämna sin mor. Det finns dock en anledning till Formosas känslokyla. En anledning som kommer dra Filho ner i ett svart hål...

Manlig orgasm är så vacker.

Jaha ja... Svårtolkad historia detta. Till att börja med bygger denna kortfilm på en sång av Vicente Celestino som heter "Coracão Materno" vilket jag får till typ "En moders hjärta" eller liknande. Så för att diskutera den här filmen får man direkt ge sig in i en -SPOILER ALERT-. På ett sätt kan man se detta som en kamp mellan en strikt Gud och en frestande Djävul då Filhos mor är djupt religiös samt ganska kvävande och fördömande. Detta i kontrast till Formosa som är besatt av djävulen och lockar Filho med sex men även hotar honom med att försvinna ur hans liv. Samtidigt finns det en stark moderskärleksaspekt då Satan tvingar Filho att slå ihjäl sin mor och hämta hennes utskurna hjärta till honom men moderns hjärta fortsätter ändå att skicka kärlek till sin besatte son. Besatthet på flera plan avhandlas dessutom då vi bl a har faktisk demonbesättning men även Filhos besatthet av Formosa.

Den där snubben igen...

I vilket fall är inte detta någon speciellt intressant eller rolig film trots grovt våld och sex. En smula märklig detalj angående sex är -SPOILER ALERT- när Formosa horar ut sin kropp åt andra män. I ett rum blir hon påsatt av en man medan en annan sitter och tittar på och onanerar. Grejen är att det inte är någon fejkonani. Allt annat sex är vanligt "filmsex" där man inte ser något pornografiskt. Märklig touch då av Ramalho att faktiskt ha en onanerande snubbe med i filmen. Kontroversiellt? Jovisst, men det stänger väl onödiga dörrar kan man tro.

BETYG: 2/7 Rätt trist rulle om besatthet av olika slag som inte räddas upp nämnvärt av allt våld och sex.

Filho är lite lack på mamsen.

Oj vilken symbolik! Who let the snake out? Who - who - who!

Hu!

Djävulsbesatthet kan ofta leda till både cerebral pares och parkinsons.

onsdag 9 november 2011

THE LAST EXORCISM (2010) USA, 83 minuter. Regi: Daniel Stamm.



Spexorcisten...

Cotton är en färgstark predikant.

Den smått cyniska predikanten Cotton Marcus (Patrick Fabian) som sysslat en hel del med exorcismer dokumenteras av ett litet film-team när han ska utföra sin sista djävulsutdrivning. Han anser nämligen att exorcismer är bluff, om än nyttiga sådana då de trots allt hjälper folk som tror på dessa. Marcus själv tappade sin tro när hans son blev allvarligt sjuk och räddades av kunniga läkare. Eftersom ett dödsfall på en ung pojke skett vid någon annan exorcism bestämmer sig Marcus för att sluta med dessa och i doukemtärfilmen han medverkar i exponera vilken bluff de är. Han utför glatt sin spektakulära bluffexorcism på den unga flickan Nell (Ashley Bell) och allt verkar frid och fröjd - ända tills Nell oannonserat dyker upp på hans motell natten efter...

En get på två ben i aftonklänning viftande två bengaliska eldar.

Filmen börjar nästan som en komedi när försäljartypen Marcus presenteras som snabbpratande icketroende predikant som skrattar gott åt hur han lindar åhörare runt sitt finger och det dröjer ganska länge innan filmen vänder och antar en mörkare ton. Detta till trots blir det aldrig särskilt läskigt eller upprörande då vi vid det här laget redan sett förvridna besatta personer tala med främmande röster i ett antal filmer tidigare. Dessutom har det förutsägbara slutet ganska hög pajfaktor. Ändå är detta en ganska så underhållande film då huvudpersonen är rätt rolig och den (smått uttjatade) dokumentära formen ändå är hyfsat skön.

BETYG: 4/7 Inte så hög skrämselfaktor som i vanliga fall när Hin Håle är lös men ändå skön underhållning.

Cotton jobbar för fullt.
 
Nell verkar dock inte helt befriad från Köttets Herre...

---

Kissekatt..?

Nell tränar hårt inför limbo-VM.

Åffissiell träjler

-SPOILER ALERT- Filmens roligaste scen när demonen Abalam jammar loss på en blockflöjt.

måndag 7 november 2011

TINTIN - LE CRABE AUX PINCES D'OR (1947) Belgien, 58 minuter. Regi: Claude Misonne.



Will the REAL Tintin please stand up?

Snygg-Tintin...

En serie mystiska händelser, involverande en drunknad sjöman, falska mynt samt en krabbkonserv, leder Tintin till ett fartyg där man smugglar opium. Han kastas in i ett äventyr som leder till en annan kontinent samt en livslång vänskap.

Lite produktplacering på min ära!

I den här gamla animerade dockfilmen följer man Hergés album "Krabban med Guldklorna" ganska väl, om än i komprimerad form med vissa scener slopade. M a o är det en nostalgisk resa in i barndomen när man jämt satt med näsan i ett tintinalbum. Klippningen är rätt så tafflig och skulle kunna ha tajtats upp en smula men det är ju trots allt 1947 filmen är gjord så dockanimationen hade ju inte kommit speciellt långt. Istället vinner den här filmen på charm och Milous eviga viftande på öron och svans är ju gulligt. Tänk vad jobbigt det måste ha varit animera bara denna lilla detalj. Våra hjältar ser lite smått groteska ut i sina dockskepnader och ultrafyllot Kapten Haddock har förärats en schyst frisyr med långt stubb.

Känns han igen? Jovisst, ärkeskurken Allan till vänster.

På tal om fyllo - eftersom PK inte var uppfunnet när filmen gjordes sups det friskt och vi får glädjen att njuta av Haddocks förvånansvärt skolade röst när han sjunger lov till havet och vinet. Precis som i seriealbumet fyllnar även Tintin och Milou till när vinångorna blir för mycket. Dessutom bjuds vi även på den nu så, för Tintin, ökända rasismen som dyker upp i olika seriealbum. Inget uttalat hat utan bara subtila uttryck av den egna rasens överlägsenhet. Detta adderar naturligtvis en dimension av oavsiktlig humor. Sammantaget är detta en högst sevärd matiné, om än inte världens bästa men ändock med lagom mysfaktor.

BETYG: 4/7 Skön nostalgi med lagom brist på PK.

Vår första bekantskap med Kapten Haddock. EJ hans första bekantskap med flaskan.

Kapten tittar djupt i glaset.

"Här, ta lite till!" manar Allan på som vilken schyrre kompis som helst.

Haddock hypnotiseras av en flarra rom.

Men vad fan nu?

Ser skönt ut i alla fall.

Haddocks episka fyllehallucination.

Sköna drömmar.

Kapten har hittat en bar.

Totalt fylleslag!

Kolla in när Haddock sjunger lov till havet och vinet samt när han, tillsammans med Tintin och Milou, fyllnar till ordentligt i en vinkällare och då också tar till skönsång. (Udda Film beklagar pixelfesten som följer med på köpet men så kan det gå med tekniken...)