What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 24 juni 2012

THE DEVIL'S ROCK (2011) Nya Zeeland, 83 minuter. Regi: Paul Campion.


 Castle Wolfenstein?

 Går man på en mina om man ser filmen?

Två nya zeeländska kommandosoldater landar i all hemlighet på en av öarna i Engelska Kanalen för att förgöra ett artilleribatteri inför D-dagen. Plågade skrik från bunkern intill batteriet lockar dock ner dem för att rädda eventuella kamrater. I bunkern lurar dock en fara bortom all nazistisk tortyr.

 Är den spyframkallande?

I början av filmen känns det verkligen som hämtat direkt ur ett dataspel med smygande i bunkerkorridorer där okänd fara kan hoppa fram när som helst och då man på förhand vet att det ska handla om ockulta naziexperiment är ju inte associationen till "Castle Wolfenstein" långsökt. Där tar dock likheterna slut då detta snabbt förvandlas till ett ganska intimt teaterlikt drama där ett spel pågår mellan de få karaktärerna som faktiskt dyker upp i filmen. Vem lurar vem i det våldsamma triangeldramat mellan allierad kommandosoldat, tysk SS-officer och förförisk demon?

 Lite dataspelssmygande.

Filmen börjar faktiskt ganska bra men tappar efterhand fart då spänningen inte är speciellt hög och dessutom demon-makeupen är rätt pajig. Slutet känns väldigt torfigt då man lockas utbrist "jaha, och???" Annars är det relativt hyfsat skådespeleri och makeupen är bra, förutom demonen då. Filmenduger gott att slå ihjäl 83 minuter med.

BETYG: 3/7 Cool feeling i början med väldigt våldsamma inslag men sen tappas intensiteten för att till sluta i en axelryckning.

 Ridbyxor och en MP40. Vad kan detta vara för filur?

Handen ser ut att ha drabbats hårdast av rigor mortis.

 Fika nazi style.

 Ett delmål i "Medal of Honor"?

 Nazipartyt tycks ha gått överstyr.

 Vad har de för läroplan på kanalöarna egentligen?

Peace out bitches!

Träylörr.


onsdag 13 juni 2012

ROTTEN ROMANCE (2012) Nederländerna, 20 minuter. Regi: Erik Zijlstra.



Pervochockgäspning

Nä, nån Kubrick-film är detta inte!

 I denna korta antologi behandlas ämnen som kannibalism, nekrofili och självstympning i rask takt.

Tysk korv?

Då recensenten inte vet något om regissören förlitar sig denne helt och hållet på sina fördomar. Alltså har vi här en snubbe som till vardags gör sunkiga porrfilmer men vill hänge sig åt sitt stora intresse - ultravåld på film. Han försöker maskera det perversa med en air av konstnärlighet som balanserar mellan tekniskt hyfsad och banal. Stämningen är faktiskt riktigt okej med en ganska bra ljudbild där hotfull ambientmusik blandas upp med Strauss-stycken. Man märker att det är en liten värld i lågbudgetträsket då gratismusik från Kevin McLeod används. Precis som recensenten själv faktiskt jobbar med på ett aktuellt dokumentärprojekt i detta nu. Vidare ser fotot rätt bra ut i denna rulle men när det kommer till berättandet faller allt och reduceras till snaskigt effektsökeri. -SPOILER ALERT- Någon gillar att äta på sin blind date. Någon gillar att ligga med sin mumifierade far och någon vill vara kvinna och skära av sig penisen. So what? Vad vill Zijlstra säga med detta förutom att han vill vara sin idol Jörg Buttgereit? Gäsp. Och apropå penisen, hur kommer det sig att dessa stolta lemmar alltid är erigerade, samt fortsätter vara detta efter stympningen, när de skärs av på film? Hm, det har inget att göra med halvtaskiga FX-artister som har svårt att återskapa skinnbananen i sitt ödmjuka tillstånd?

Ett hårt leverne ger ett härjat ansikte. Ja, det är hårt att leva med acne.

Nä, den här filmen får gore-ynglingarna gotta sig åt själva. Vi veteraner gäspar, vänder oss i sängen och släpper en fis.

BETYG: 2/7 Tekniskt okej och ett plus för partyhatten men annars endast en uppmärksamhetstörstande gäspning.

Morgoncigg har guld i lungsäcken.

Vi tar en till för att krydda morgonfjölet lite.

Nej du! Att sminka nian hjälper inte när man har kroppen fylld av skabbiga tatueringar.

Daddy knows how to party.

"Helvete farsan! Start med russin till kvällsmat igår eller?"

"Åh far...du är så rar."

Oops! Did someone just make a liquid exploison in daddy's face?

Vi tar en cigg till då. Det är ju trots allt efter sex.

Vänta nu... Är det inte allas vår favorit-wigger Schizophreniac*!? Nej tyvärr...

Pain Olympics nästa.

Stackars Kevin McLeod. Föga anade han vad för slags rullar hans gratis,usik skulle användas i.
 
 
Har fixat till en snabbgenomgång av rullen till eder alla. Håll till ondo!
*Ni har väl inte missat den gulliga "Schizophreniac - The Whore Mangler" heller?


tisdag 12 juni 2012

DIARY OF A SEX OFFENDER (2010) USA, 68 minuter. Regi: John Niflheim.



Sunkig våldssexfantasi

Michael visar upplockad fjortis sin fina och mysiga konst.

Michael (Peter Grouse) är en enstöring med existensiella och emotionella problem som är på ett religiöst uppdrag att knäcka koden till livets mening. Hans ledsagare är en mystisk gudomlighet vid namn Iwas. Redskapen är unga korkade brudar och hans metod är våldtäkt och mord.

Aha! Det gamla drog-i-drinken-tricket.

Man hajar snabbt nivån på denna film när man i inledningen ser Michael sitta i en bil och filosofera. För att simulera att bilen faktiskt är i rörelse när man har närbilder på honom har man helt sonika bett honm gunga lite stilla i sätet samtidigt som man har en person utanför bild som gungar bilen. Detta är tyvärr plågsamt tydligt och inte blir det bättre att brusnivån på ljudet ökar tydligt när Michaels voice over börjar.

Let the tafsande begin! Är det f ö en slampig släkting till Phoebe Cates som gestaltar offret?

Det är inte mycket till handling heller då det religiöst existensiella motivet, med satanistiska undertoner, inte är mycket mer än en ursäkt för att knyta ihop de långa våldsamma softcore-sexscenerna. Men vänta er inte någon gore-fest heller då allt knivskärande sker utanför bild då man uppenbarligen inte hade någon FX-kompetens. Som vanligt med sådana här filmer med långa softcore-scener blir det ganska långtråkigt i slutändan och dessutom är upplösningen på filmen ett enda stort "Jaha!?" Gäsp...

BETYG: 2/7 Poäng för nakenhet och halvhyfsat hemkokt psycho-soundtrack. Annars ett sömnpiller.

Gud eller Iwas eller...

...kanske Tanning Mom?

Yeah, palett that ass!

När man får en cerebral orgasm flödar filmjölken.

Lite bondage någon?

Djup existensiell diskussion.

Sex på hög nivå! Något annat som var på hög nivå var ljudeffekterna till detta.

Hoppsan, var det lite för mörkt när ni filmade och ni fick dra upp ljus och kontrast i redigeringen sen? Ja ja...

Lite fotfetischism för er som gillar det.

Lite romantiskt montage för er som gillar det.

Far out maaan...

Inledningen med ovan nämnda bilskak.


lördag 9 juni 2012

LA HORDE (2009) Frankrike, 93 minuter. Regi: Yannick Dahan & Benjamin Rocher.



Le Zombie, ah oui oui!

Frankrikes svar på Delroy Lindo: Eriq Ebouaney.

Ett gäng snutar som operar i lagens gränsland bestämmer sig för att slå till mot ett hårdkokt kriminellt gäng i ett övergivet höghus. Operationen går inte riktigt som planerad och snutarna hamnar i fatalt trubbel med gänget. Detta trubbel är dock inget mot vad som väntar utifrån när världen plötsligt tycks gå åt helvete.

Oj, är det en gimp som går till attack?

Det är ju knappast någon hemlighet att ovannämnda trubbel handlar om en zombieapokalyps. Som brukligt är i nyare zombiefilmer har vi att göra med neozombier, alltså dessa snabba och vansinnigt aggressiva döingar som saknar all den charm klassiska zombier släpar omkring på. Ja, det var som vanligt bättre förr, vilket accentueras i en scen där -SPOILER ALERT- en av huvudpersonerna gör sin sista strid, kämpande mot en hord zombier som slutligen övermannar honom. Trots modern CGI utnyttjar man inte detta tillfälle till en episk död utan datablodet skvätter bara i mängder när han försvarar sig - till skillnad från den klassiska scenen i "Day of the Dead" när Rhodes slits i stycken och äts levande av zombierna. Lite lamt får man säga, då det inte annars råder någon brist på gore direkt. Själva apokalypsen ser rätt konstruerad ut också med rykande animerad stad på en green screen bakom skådisarna. Tråkigt modernt...

Den känns igen - zombieapokalypsen.

Ändå är detta en rätt hyfsad zombierulle uppbyggd på det klassiska temat med två fiender som tvingas göra gemensam sak mot ett ännu större yttre hot. Det är inga nyanserade karaktärer precis men det är actionfyllt och mycket våldsamt. Därmed också ganska underhållande. Det är schysta gore-effekter och ibland blir det lite komiskt när neozombierna visar sig väldigt sega att avliva. Can you say ultraviolence?

BETYG: 4/7 Ganska bussigt betyg när filmen inte tillför mycket nytt till genren men det är våldsamt och underhållande, så what the fuck...

Lite gott pulver lugnar i en stressig zombieapokalyps.

Det blir lite småkinky ibland.

Också typisk zombiescen.

Delroy-kopian lackar ur fullständigt.

Ser precis ut som biljettluckan vid vilken busstation som helst i Sydostasien.
 
 
En liten trailer.