What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 31 oktober 2012

TERRIFIER (2011) USA, 20 minuter. Regi: Damien Leone.

 
 
Neo-grindhousig halloween
 
Utfrätt à la 70-tal? Nja, men ändå rätt coolt.
 
En ung kvinna (Marie Maser) stannar till på en bensinmack för att fylla på sin nästan tomma tank. I samma ögonblick som hon försöker hitta någon personal dyker en uppretad sådan upp som försöker jaga iväg en kufisk person klädd i clownkostym. Föga anar den unga damen under vilka fasansfulla omständigheter hon kommer att återse den mystiske clownen.

Märklig clown som gillar att smeta bajs på toaväggar. Är han månne tysk?
 
Det kanske inte låter alltför upphetsande så här i de "ursvenska" halloween-tiderna men faktum är att Leone faktiskt har fångat en riktigt bra och god gammal grindhouse-känsla i sin lilla film. Den är rå, brutal och undviker att ramla ner i något glimten-i-ögat-trams. Det kan verka tjatigt med alla dessa neo-grindhouse-filmer med pålagda repor men det fungerar bra i denna rulle, för trots att färgkorrigeringen och exponeringsarbetet inte riktigt återskapar den klassiska grindhouse-looken ser det ändå snyggt ut. Dessutom är det den råa stämningen i filmen som tar oss tillbaka sisådär en 40 år i tiden. Chris Stark och Zach Bournes musik är f ö klockren och adderar perfekt till den brutala stämningen. De goreiga specialeffekterna är mycket välgjorda och en extra guldstjärna får Leone för den klassiska sista freeze frame:en som på ett autentiskt sätt är smått ur fokus. Lysande detaljöga där! Något man däremot inte lyckats till fullo med är de klassiska chockeffektscenerna där clownen plötsligt dyker upp. Dessa är något uddlösa men i på det stora hela är detta inget att bry sig om så värst.

BETYG: 5/7 Supersimpel story som är långt från något nytt men mycket rå och bra grindhouse-stämning i denna rulle.

Happy clown.

Någon vill ha lift.

En Slipknot-medlem?

Zombies?

Vad skönt. Vår huvudperson har fått vård.

 Eller!? Notera episk oskärpa. Guldstjärna för detaljöga!
 
Trailer
 
Hela filmen!

söndag 28 oktober 2012

EVILIO (1992) Spanien, 11 minuter. Regi: Santiago Segura.

 
 
Poänglös kortis

Huvudpersonen och tillika regissören.
 
Den psykotiske luffaren Evilio, spelad av regissören själv, roar sig med att kidnappa skolflickor för att spela sadistiska spel. Han blir dock snart varse att det finns fler sadister än han själv.

Hans lilla husdjur.
 
Överallt där man läser om denna film står det att det sadistiska spelet han spelar med tjejerna går ut på att han ringer hem till de tillfångatagna flickorna och om någon svarar får de leva. Undra var den felaktiga informationen härstammar ifrån. Grejen är istället att vår psykotiske huvudperson utgår från moraliska aspekter och tycker att flickorna borde vara i skolan istället för på gatan. Han ringer helt sonika hem till deras familjer och frågar om de är hemma och om han får svaret att de är i skolan vet han att det är en lögn och kan då döda den aktuella flickan som den usla lögnerska hon är. -SPOILER ALERT- När så Evilio har slaktat alla flickor ger han sig ut på gatan där han råkar springa på ett gäng huliganer vars livsuppgift är att rensa världen från avskum och då Evilio ser ut som en sällan tvättad hemlös är han ett perfekt offer för deras märkliga moral. Två propra unga män bevittnar misshandeln och tycker till en början att huliganerna ska sluta då ingen människa förtjänar att behandlas så men resonerar vidare att eftersom han får detta gängstryk måste han ha gjort sig förtjänt av den, så de hjälper istället till med misshandeln. Avslutningsvis slänger de in Evilio i bakluckan på ett bilvrak och tänder eld på rubbet. The end!

Hans offer.
 
Jaha? Vad var poängen med detta? Skulle det vara ironiskt att Evilio går detta öde till mötes efter sina egna dåd? Notera även att det vilar en komisk ton över filmen vilket inte minst de propra unga männens beteende illustrerar. Ja, komisk INTE roligt. Synd att det är så himla infantilt och meningslöst då kortfilmen annars är ganska välgjord med bra kameraarbete och schyst brutalitet.

BETYG: 2/7 Kunde ha blivit något om man hade tänkt till men reducerades till tekniskt väl genomförd kortfilm.

Hans Julio Iglesisas-plansch.

Hans banemän.

Två propra unga män.
 
Hela rullen - men på spanska utan text... Dessutom ett skönt burkljud på denna.

fredag 26 oktober 2012

MOSQUITO DER SCHÄNDER (1977) Schweiz, 89 minuter. Regi: Marijan David Vajda.

 
 
Sug på den!

Huvudpersonen får i unga år se en syn vi tittare även hade velat besparas.
 
En ung dövstum man (Werner Pochath) lever ett miserabelt liv där vardagen består av mobbning på jobbet och allmänt utanförskap. Redan som barn misshandlas han av sin far och tvingas bevittna hur denne ofredar hans lillasyster. Dessa trauman gör honom dövstum med omgivningens förakt som följd. Utanförskapet och den själsliga smärtan driver honom in i en värld där han endast finner trygghet i döda ting. Hans hem är fyllt av porslinsdockor, men efterhand räcker det inte med dessa leksaker...

Resultatet blir ett liv i ångest.
 
Återigen plockar vi här på Udda Film fram en gammal hyllvärmare som säkert väntat något decennium på att ses, så den trenden fortsätter. Vi verkar även ovetande glidit in på något slags schweiziskt tema här på sistone och vem kunde ana att det finns så mycket kontroversiell film i detta lilla neutrala land. Kontroversiellt i allra högsta grad blir det i denna våffla inte p g a vad den engelska titeln antyder, eller ja - påstår, (Mosquito the Rapist) då det inte förekommer några våldtäkter över huvudtaget. Inte heller är det frågan om några fullbordade nekrofiliakter, vilket man lätt kan tro när man läser om denna film. Kontroversen består istället i -SPOILER ALERT- vad vi på Udda Film tycker är ett totalt moraliskt övertramp, där fadern ger sig på huvudpersonens lillasyster. Vi får helt enkelt se för mycket i denna scen för att kunna känna oss bekväma. Scenen är förvisso nödvändig för filmens handling men man kunde tveklöst ha arbetat runt själva skeendet för att undvika barnets direkta inblandning. Märkligt att Ruggero Deodato hamnade i rätten för sin "Cannibal Holocaust" där han misstänktes för riktiga mord men att Marijan David Vajda inte fått besök av bylingen för detta uppenbara övertramp. Vi kan bara önska att flickan i scenen i närbilder bytts ut mot en ovanligt barnlik småväxt person. Detta skulle kunna vara teoretiskt möjligt, med tanke på klippningen, men är väl föga troligt. Den som har insikt i frågan är välkommen att höra av sig.

Ett liv som förgylls av porslinsdockor, lite H.R. Giger-konst och ett litet gulligt marsvin.
 
Nåja, förutom den obehagliga scenen är detta en märklig blandning av gripande drama och perverterad cheese. Det senare består i den unge mannens dragning till döda kvinnor som han finner närhet till genom att skära i samt leka med deras stympade kroppsdelar. Det är dock riktigt usel makeup-FX och det skriker docka långa vägar om dessa lik. Han kommer även på den lysande idén att suga deras blod (hur man nu kan göra det från ett gammalt lik...) genom ett glasrör vars ena ände har två spetsar vilka gör ett vampyrliknande bettmärke på offrets kropp. Vidare besöker vår vän frekvent prostituerade men är fullkomligt oförmögen att ha någon som helst sexuell kontakt med dem. Man tycker lite synd om Pochaths kufiga karaktär som kämpar mot den allt mer okontrollerbara törsten att finna kärleken, om än i en mycket märklig form. Han känner en stark ömhet för den unga oskuldsfulla granntjejen som man direkt kan koppla till hans egen utnyttjade syster. -SPOILER ALERT- När hon dör eskalerar den unge mannens perverterade kärlekstörst och allt fler människor får sätta livet till.

Andra sätt att förgylla livet kan vara att besöka en barsk hora.
 
Pochath är hyfsad som vår kufige protagonist men är överdrivet teatral när han får sina psykbryt. I och för sig tillför ju detta en komisk aspekt som vi alltid välkomnar här på Udda Film. Filmen är dock ganska långsam och repetitiv så det blir rätt segt efterhand.

BETYG: 3/7 En ganska svag trea som motiveras med tjatigheten och den onödigt creepiga scenen.

"Kommen Sie hier und make ze sexy time!"

"Vad i helvete!? Vad är det för jävla gullande du vill hålla på med? Ich kriege das Fleischgewehr!!!""

"Ut, UT, din fjolla!"

Smakfull konst hos horan...

Tillbaka till tryggheten i den svartmålade lyan med dockorna.

Vår vän har en ascool moppe! Udda Film-redaktionen mottar med glädje en sådan om någon vill skänka.

Läckert!

När vår vän är som mest uppspelt vill han gärna passa på att göra reklam för en klädbutikskedja.

Ovanligt ambitiös mobbning på jobbet.

Öga för öga...

Som i vilken Frankenstein-film som helst.

Vulgärdocka.

Förbluffande hur levande liken blir när en duktig balsamerare varit i farten.

Vår protagonist är hur perverterat sjuk som helst! Här sänker han sig till den värsta formen av kriminell perversion: KLOTTER!

Kärlek börjar alltid med snitt.

Vår polare i ett distrikt med rött ljus.

Dessa glada tjejer underblåser gärna myten om den lyckliga horan.

"U wanna watch ze sexy time?"

Oj oj så kinky det blev i Mosquitos huvud. Mest kinky är väl farbrorns glasögon.

NEJ! Vad fan gör den oskuldsfulla granntjejen mitt i denna omoraliska sexperversion?

I ren frustration går Mosquito hem och river sönder sin H.R. Giger-affisch på ett teatraliskt sätt.

Kistkramare har man väl hört talas om men detta är väl ändå lite väl?

En ung Jörg Buttgereit sitter och blir inspirerad...

Suck it beeeyotch!

Ja du Jesus, har du lust att hjälpa denna förtappade själ?
 
Finstämd trailer med den "vackra" orgelmusik vi får njuta av filmen igenom.

onsdag 24 oktober 2012

DEATHDEALER: A DOCUMENTARY (2004) USA, 16 minuter. Regi: Andrew T. Watts.

 
 
Slutet är nära

Möt Vincent: En släckare av liv.
 
Vincent (Henry Rollins) följs av ett litet film-team som dokumenterar hans pågående lilla medelålderskris som främst bottnar i hans yrke. Vincent dödar nämligen människor. Ett tråkigt jobb men någon måste göra det.

Märkligt att Dödsbringaren har en Black Flag-tatuering.
 
Henry Rollins är mycket bra i huvudrollen då han utstrålar en befriande naturlighet. -SPOILER ALERT- Vi förleds i inledningen att tro att han är någon slags yrkesmördare men det blir snabbt tydligt att Vincent är samma karaktär som spelade schack mot Max von Sydow i Bergmans "Det Sjunde Inseglet". I Andrew T. Watts tappning är dock Dödsängeln en mer jordnära typ som kontemplerar byte av karriär för att eventuellt satsa på att driva en hamburgarrestaurang istället. Vincent beklagar det faktum att han i sin roll hamnar i en omöjlig situation för relationer. Denna poäng hamras på ett bra sätt in i avslutningen på filmen.

Och dessutom är som en spegelbild av sångaren i nämnda band .
 
Stilen på filmen är skön mockumentär med run-and-gun-kamera och den enda lite tekniska frågan man kan ställa sig i sammanhanget är hur Vincents sista ord till kameran kan bli så bra i en dokumentär situation. -SPOILER ALERT- Kameramannen har nämligen blivit påkörd och dödad och kameran ligger på backen varpå Vincent plockar upp den och talar direkt in i linsen. Problemet är bara att ljudet tas upp externt av en tjej med boommick och det är föga troligt att hon i sitt upprivna tillstånd står och riktar sin mikrofon mot Vincent. Nåja, petitesser. Detta är i vilket fall en bra och sevärd kortfilm.

BETYG: 4/7 Schyst tema och stil i kortfilm där Henry Rollins briljerar.

Herrens ord skänker trygghet när hotelldöden gör sig påmind.

Vincent på jobbet.

Vincent skojar till det lite med film-teamet.
 
Hela filmen!