What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 30 december 2012

ZOMBIE: THE RESURRECTION (1998) Tyskland, 54 minuter. Regi: Holger Breiner.

 
 
Zombie: Roliga timmen...

Tyskar i roliga "uniformer". Naturligtvis är de strama och skriker "Jawohl!"
 
Efter tredje världskriget har jorden förorenats till den grad att de döda har vaknat till liv. Överlevare gör sitt bästa för att hålla den oändliga zombiehorden på avstånd och lyckas mer eller mindre bra...

Nej, han blir inte skjuten här utan skriker bara ut sin ångest över en fallen kamrat.
 
Man kan nästan fastställa att det finns en subgenre till splatterfilmen och denna skulle då vara tysk amatörsplatterfilm. Denna rulle är ett ypperligt exempel på detta. Amatörmässigheten lyser igenom på alla plan likt en tremegawattsstrålkastare genom ett nyputsat fönster. Någon story existerar inte utan snarare en skriftlig ursäkt i form av en kort presentation i textform i filmens inledning som talar om för oss varför zombier härjar på jorden. Sedan slängs mest folk in framför kameran för att bli upptuggade av skrattretande dåligt sminkade zombier. Scener och individuella klipp i dessa är alldeles för långa då man inte är bekant med varken rytm eller uttrycket "kill your darlings". "Skådespelarna" är uppenbarligen kompisar som saknar allt som kan liknas vid talang då det gäller att stå framför en kamera. Musiken är hemsk och låter mest som ett billigt porrsoundtrack från 80-talet när den inte övergår till "skön" tysk gitarronani från samma decennium. Faktum är att filmen måste ha gjorts typ tio år tidigare än den är släppt med tanke på ovan nämnda detalj men framför allt för klädseln på de inblandade.

Nix, det är inte en norsk blackmetal-video.
 
Yes, det här är så dåligt det bara kan bli men ändå lite charmigt humoristiskt i sin uselhet. Filmen får dock Andreas Schnaas "Violent Shit"-serie att framstå som en episk mastodontserie i jämförelse och det är ju inte illa urinerat. Det ger ju en liten hint om nivån på denna rulle.

BETYG: 2/7 Hur uselt som helst men Udda Film känner sig lite julgulliga så vi charmas lite av skräpet och avhåller oss från bottenbetyget.

Glasögonen, handskarna, håret...kan det verkligen vara...UDO DIRKSCHNEIDER!?!?!

Samlag med trosorna på är ett ypperligt preventinmedel såhär i zombieapokalypstider.

Somliga skulle argumentera att en snubbe som blir duschad i "köket" är snuskigare än råttan hon fiskar upp ur grytan.

Top notch FX!

Snuskzombie.

Filmens höjdpunkt: Den gråtande/ylande zombien.
 
En typisk scen ur filmen.

fredag 28 december 2012

REVENGE OF THE ROADKILL RABBIT (1999) USA, 11 minuter. Regi: Graham Hoof & Eric Stough.

 
 
Se upp hur du kör nästa gång!

Dags att natta småttingarna.
 
Pappa Kanin nattar sina små kaninbarn med en ruskig historia om hur djuren tog hämnd på den nybyggda vägen som skördade många dödsoffer i faunan

Inte långt kvar av livet för denna filur.
 
Detta är en rätt så gemytlig kortfilm som blandar muppliknande dockkaniner med riktiga skådespelare. Det är dråpligt gulligt när de små liven möter sin skapare på den onda vägen. Det verkar mest som m det är hasch-stoners som är ute och kör på vägen och att de låter som South Park-karaktärer kan ha sin förklaring i Trey Parkers medverkan, även om denne endast krediteras för rösten till Pappa Kanin. Storyn är som ofta i sådana här filmer väldigt simpel. Man vill gärna visa upp sina sköna små skapelser och därmed kan själva manuset hamna lite i kölvattnet. Oftast gör det inte så mycket då mycket av behållningen ligger i hur animerade/dockstyrda karaktärer uppför sig. Alltså kan man fnissa åt djuren och inte bry sig så mycket om den tunna storyn. Detta är m a o en lagom liten matiné att smälta med julmaten.

BETYG: 3/7 Inte supergenomtänkt storymässigt eller askul men lite sådär lagom gemytligt och gulligt.

Ånej, ytterligare ett offer på väg att skördas.

Re-animation Frankenstein style!

Stoner i knipa.
 
Hela filmen.

onsdag 26 december 2012

SILENT NIGHT, ZOMBIE NIGHT (2009) USA, 83 minuter. Regi: Sean Cain.

 
 
En rutten jul...

Arg zombie.
 
Veckan innan jul bryter plötsligt en zombieapokalyps ut i Los Angeles och de överrumplade snutkollegorna Frank och Nash (Jack Forcinito & Andy Hopper) söker skydd hemma hos Nash. Där väntar märkligt nog även Franks fru och ett triangeldrama är ett faktum. Frågan är om zombierna eller svartsjukan är det största hotet.

Andy Hopper försöker förtvivlat kanalisera sin inre Tim Roth. Don't quit yo daytime job son...
 
Hoppsan, ett kärleksdrama maskerat som en zombiefilm. Vi blev lite överraskade över seriositeten i denna film och samtidigt förtjusta över oförmågan att backa upp den. Detta är nämligen en ganska ovanlig lågbudgetzombiefilm där man försöker sätta en alvarlig och känslosam ton. Tyvärr falerar man ordentligt då skådespelarna är lika trovärdiga som en ärlig telefonförsäljare. Där succéserien "The Walking Dead" levererar på guldfat stapplar denna film ner i ett dasshål. De riktigt känslosamma scenerna i denna rulle blir därför riktigt roliga då man inte kan annat än fnittra åt den tårlösa gråten eller överspelade frustrationen.

Jultomten är naturligtvis på plats.
 
Den låga budgeten lyser igenom ordentligt i de dåliga specialeffekterna där allt från gore till skottsalvor känns plockade från buttericks respektive gratiseffektprogram. En s k dead giveaway är det låga antalet zombier som strövar omkring. Här finns det faktiskt två typer av zombier. Dels har vi de vanliga slöa strövarna och dels snabba, aggressiva rackare med viss intelligens. De senare är lägliga att ha med då de tenderar att komma undan och kan därmed återanvändas. Budgetlösning!

BETYG: 2/7 Ovanlig zombiefilm men ändå lågbudgetdålig med icke-trovärdigt skådespeleri. Duger för ett fniss eller två.

Ja, vad fan ska man annars göra i en zombieapokalyps?

Episk gråta-utan-tårar-scen.
 
Vi fortsätter med julklappsutdelningen och har klippt ut den fina känslosamma scenen åt er. God fortsättning!
 
Trailer

måndag 24 december 2012

DON'T OPEN TILL CHRISTMAS (1984) Storbritannien, 82 minuter. Regi: Edmund Purdom.

 
 
Don't open at all...

Suck it Santa!
 
En maskerad mördare härjar i juletidens London och slaktar besinningslöst folk utklädda till Tomten eller kvinnor med tveksam moral. Fallet hamnar på inspektör Harris (Edmund Purdom) bord och detta kommer bli det sista fallet han tar sig an. Vi får hoppas det beror på att han ska pensioneras.

"Debatten" om pepparkaksgubbar kommer förmodligen blossa (sorry...) upp igen efter denna bild.
 
God jul önskar vi på Udda Film och det gör vi med en skön julkalkon. Nej, inte en sådan som amerikanerna har på julbordet utan en filmisk sådan. Det här är en synnerligen korkad och dålig skräckfilm vars manus tycks vara gjort av en oavsiktligt berusad 11-åring. Men både Alan Birkinshaw och Derek Ford, som krediteras som författare, hade nått 40-års ålder när filmen gjordes så ursäkten måste ha varit att de var snorfulla. Förmodligen gästades även groggbordet av regissören Purdom som då även spelar inspektören. Tydligen insåg han att regissernadet inte var hans påse då det bara blev den här rullen. Han harannars en imponerande räcka filmer bakom sig som skådis och har meverkat i kultklassiker som: "Pieces", "Absurd" och "Ator".

Tyvärr gråa engelsmän, ni KAN INTE göra lika coola motorcykelscener som italienarna.
 
Pinsamheterna avlöser varandra och accentueras av skådespelarnas brist på talang. Vi bjuds även på mysigt dålig dubbning. Yes, trots att det är en engelsk film. Sådant uppskattar vi här på redaktionen! Morden är ganska många men inte speciellt imponerande ur fx-synvinkel. En del av dem är dock ganska humoristiska. Hudleverantör är engelska pinupskådisen Pat Astley som får flera tillfällen att lufta gosepåsarna. Nej, det här är precis lagom dålig skit att slötitta på medan den ena glöggen efter den andra slinker ner i den allt surare strupen.

BETYG: 3/7 Pinsam julkalkon som därför kan vara rätt schyst att se ändå.

Det här kan väl aldrig vara bra?

"Okej, se ut som du tänker på Jesus. Just så! Skitbra!!!"

Men vad fan Tomten...

X-mas...*

Caroline Munro poppar till det.

Nice cleavage.

"Jag lovar att jag inte ska fly". Ja jösses i helvete...

En mördare tillika psykopat citerades någon gång i slutet av 80-talet i kvällspressen när han gjorde uttalandet: "Ja, jag har en knivsamling. Det är inget konstigt med det. Alla män är intresserade av knivar."** Denna pojkes fascination stöder ju onekligen det uttalandet.

"Whöööööt!?!?!"

Oops.

"Horluder och fnasktomte! SKRIIIII!!!"

Innan människan gick vidare i evolutionen hade honorna hårbeklädnad under armarna. Kan ni tänka er det kids?

"Must-kill-santas-and-sluts...Must-kill-santas-and-sluts..."
 
Här har vi knåpat ihop ett par väl genomtänkta klipp. God Jul!
 
Trailer
 
Och så hela jävla filmen.
 
*Det börjar bli lite väl många putslustigheter på denna sajt...
**Parafras är snarare rätta ordet då det kanke inte riktigt är ord för ord.

söndag 23 december 2012

SEXY NATURE a.k.a. THE PERVERSE COUNTESS (1974) Frankrike, 97 minuter. Regi: Jesús Franco.

 
 
Inget får gå till spillo!

Franco-vänner känner igen denna arkitektur.
 
Vi avslutar denna välbehövliga francofestival för denna gång. Vi kan dock med gott samvete lova flera sköna stunder tillsammans med den gode Jesús i framtiden.

Greven och grevinnan Zaroff (Howard Vernon & Alice Arno) bor i ett lustigt hus på en ö där de roar sig med att locka till sig vackra unga kvinnor, genom den stilige Bob (Robert Woods), som de senare utnyttjar på sitt alldeles speciella vis.

Oj, rena rama expressionismen!
 
"Sexy Nature" är alltså den långa hardcore-versionen av "The Perverse Countess" och som så ofta är fallet är dessa adderade hardcore-scener fullkomligt poänglösa och opassande i sammanhanget. Även i detta fall dyker det upp folk i dessa scener som inte är med i filmen annars. I ett fall kan man skylla på att det är en drömsekvens när Francos musa Lina Romay sätter igång och tillfredställer ett par som är uppbundna med ryggarna mot varandra. Nu är det inte så jättemycket adderad hardcore utan även sekvenser som tycks ska ge någon slags bakgrund då Lina Romay struttar omkring naken på ett hotellrum med sin kompis. Dessa sekvenser kan också förklara varför den förföriske mannen som lockar in tjejerna åt greveparet utan anledning byter namn från Tom till Bob mitt i filmen.

Skaplig plankstek! En måltid som täcker hela kostcirkeln.
 
Högt och lågt blandas i den här rullen. Vi har de fantastiska miljöerna i Alicante, Spanien, som vi även känner igen från Francos "She Killed in Ecstasy", coola vidvinkel-shots och trippig acidrock. Nakenhet i mängder bjuds det även på men det kan faktiskt bli för mycket av det goda då det drar ner tempot enormt i vissa fall. Vidare bjuds vi även på en del icke så coola kamera-shots, och då främst från en båt, när kameran glider omkring som om ett fyllo höll i den. I en sexscen får vi också den sedvanliga "letande" kameran som är så typisk för Franco då vi glider in och ut ur fokus och hamnar i närbild på något oplanerat ställe som exempelvis ett lår eller en rygg. Ganska tråkig ovana detta. Då är det tvärtemot jätteskoj när Franco känner att ett scenbyte motiverar en hysterisk inzoomning på en kvinnobuske. Lysande! Det blir i slutändan rätt segt med allt adderat snusk och frågan är om man inte haft större behållning om man hade kollat in den mycket kortare versionen. Det är ju tyvärr bara så svårt att inte gå i snuskfällan...

BETYG: 3/7 Stundtals svincool och härligt sleazig men ändå alltför lång med utdraget snusk.

Howard Vernon verkar i alla fall barnsligt nöjd.

Vad vi alla väntat på: En naken Howard Vernon i en sexscen!

Howard är ljusbringaren...eller bara en cool installation.

En typisk Franco-sexscen.

Rela-la-laxa, Spanien-style.

Helperverterat hos greveparet!!!

Vad tar hon sig till den goda Lina Romay?

Söta Lina tycks vara i trångmål.

En närstudie av Howards ultratrendiga spex. Tänk att de coola kidsen har sådana här asfula goggles nuförtiden.
 
Här är det nån som tydligen gillar Robert Woods som gjort ett potpurri av dennes scener.