What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 27 september 2013

THE HIRED GUN (1989) Sverige, 91 minuter. Regi: Arne Mattsson & Mats Helge Olsson.

 
 
Regissören som aldrig försvann - ur våra hjärtan

Episk död.
 
Legosoldaten Mike (Frederick Offrein) anlitas av ett gäng nynazister för att lokalisera och hämta en mystisk metallåda som ligger gömd i ett gammalt tunnelsystem under en amerikansk militärbas. Han får dock snart lära sig att nynazister inte är något att lita på...

Men är det inte..!?
 
Ja, hur naiv måste denne Mike vara för att agera centralkaraktär i en film med en sådan banal handling? Yes, det är verkligen infantilt så det räcker och blir över. Alltså precis så vi vill ha det när Mats Helge Olsson sätter sitt namn på en produktion. Inspirerade av den genommysiga dokumentären "Regissören som Försvann" av Melker Becker och Mattias Lindeblad bestämde vi oss för att genast kasta oss över en MHO-film som legat länge på Udda Films VHS-hylla och samlat en oförtjänt mängd damm. Man blir ju sällan besviken av denne kultfilmmakares alster och så icke heller denna gång.

Och kolla vem vi har här då! (Notera det hygieniska rökandet)
 
Som gravt antytts ovan är manuset på lekisnivå och skådespeleriet löjeväckande. Att alla inblandade har mer eller mindre roliga engelska accenter är ju en underbar krydda och vissa ordväxlingar - "briljant" regisserade av MHO - är ju dolda klassiker som bara väntar på att få erkännande. Vi blir nyfikna på hur egentligen regisserandet delades upp då en av upphovsmännen till den svenska synden - Arne Mattsson - står listad som delansvarig till detta "mästerverk". Filmen ser ju trots allt ut som en typisk MHO-produktion med allt vad det innebär. Man har hottat upp rullen med att kasta in ett par, för kultfilmälskare, välbekanta ansikten som Heinz Hopf och Paul L. Smith i filmens inledning. Den förre är kanske för den breda publiken mer känd från Ingemar Bergmans "Fanny och Alexander" eller rollerna i några av Sveriges största såpor. Den senare medverkade bl a i den episka kultrullen "Pieces" som vi f ö varmt rekommenderar. Denna våffla kan vi väl också rekommendera om än med viss reservation då vi enkom baserar det på dess underbara kalkonfaktor.

BETYG: 4/7 Underbart uselt som sig bör när Mats Helge Olsson är inblandad - och vi säger det med värme och kärlek!

Ni som kan er Mats Helge Olsson-film känner förstås igen herr Offrein och hans fluffiga härlighet till hår.

Lars Gunnar Andersson som skönt menlös gimp.

Booya! Genialt av Mats Helge Olsson att låta ljuset fångas i Frederick Offreins evinnerliga fluff. Här syns även hans favvopolotröja sticka fram under uniformen.
 
Tyvärr inget klipp från filmen i fråga men istället en sneak peak på ovan nämnda dokumentär om regissören.
 


tisdag 24 september 2013

THE AFTERMAN (1985) Belgien, 79 minuter. Regi: Rob Van Eyck.

 
 
Belgisk apokalyps

"Hellooo baby!"
 
En man (Jacques Verbist) sitter tryggt i en bunker och beskådar gamla journalfilmer från en svunnen värld förlorad i en förmodad nukleär apokalyps. En dag avbryts hans tillvaro av en explosion som tvingar ut honom i en okänd omvärld där människan reducerats till djur.

The fjutschör: Kompjutärs and aerosol cheese!
 
Denna obskyra lågbudgetrulle är minst sagt ovanlig med sin brist på dialog och avsaknad av konstnärliga pretentioner. Vi följer kort och gott huvudkaraktärens öden i en nihilistisk värld fylld av våld och sex - ofta i kombination. I denna värld har djuret inom människan tagit överhanden och emotionella yttringar får stå tillbaka för ren pragmatism. Ändå sås hoppets frö av att mannens vägar korsas av en kvinna (Danielle Detremmerie) som själv gör sitt bästa för att överleva. Kan dessa två utveckla något slags känslomässigt förhållande trots allt?

Vår hjälte i ett ögonblick av smärta och fasa.
 
Filmen inleds tungt med, till chockvärdesälskarnas förtjusning, -SPOILER ALERT- maggotätande, nekrofili och bögvåldtäkt. Det blir dock inte så mycket gore, dock en del nakenhet. Ett udda munksällskap passerar revy men inte utan att lämna ett komiskt intryck. Dessa detaljer till trots är filmen överlag rätt tråkig och slutet känns ganska löjligt.

BETYG: 3/7 Filmen vinner på sin originalitet och en del skojiga detaljer men är i längeden lite tråkig.

Kan det ha nåt med denne mans njutning att göra?

Eller dessas???

En annan form av njutning.

Oj! Mitt i allt blodbad har ett metaansikte skapats.

 Satanistiska homomunkar?

Vad är det för löjlig bössa?

Hoppsan! Underskatta inte framtidens ammunition.
 
Nej, det är inte Ilsa Tigress of Siberia.
 


söndag 22 september 2013

30 DAYS TO DIE (2011) USA, 78 minuter. Regi: Griff Furst.

 
 
Hur tänkte man här?

Rökare är posörer.
 
Den obstinata ungdomsbrottslingen Madison (Ivanna Keelu?) skickas till ett ungdomsläger i skogen för tjejer som kommit på kant med rättvisan. Detta är tänkt som ett mer terapeutiskt alternativ till ungdomsanstalt. Problemet är bara att en typ med en målad Nixon-mask och yxa vill utföra sin egen personliga terapi på tjejerna.

Hygglo våldsman som faktiskt har skoskydd på sig inomhus.
 
Vad som skulle kunna ha varit ett amatörmässigt försök till "Fredagen den 13:e"-hyllning blir istället ett monumentalt epic fail. Hur i hela fridens helvete har en sådan här kopia letat sig ut till kommersiell distribution? Till en början har man överseende med kameramännens oförmåga att hitta fokus med kort skärpedjup samt dåliga smak att inte ändra fokus vid korta dolly-åkningar när oskarpa objekt fyller hela rutan, men när man börjar höra två olika musikspår dränka dialogen börjar man ana att något är fruktansvärt fel. Vi har på redaktionen sett bättre arbetskopior av filmer än denna flygkrasch till film. För en grov arbetskopia är just vad detta ser ut som med märkliga klipp och ljud direkt inspelat i kameran, så vid tillfällen hör man dialogen som distant rumsljud medan man hör grova dunsar när någon kommer emot kameran. Lysande! Pricken över i:et är när man t o m hittar felstavningar i eftertexterna. Nä, de som tryckte upp detta vrak på DVD och BluRay måste ha varit stenade på en cocktail av crack och badsalt.

BETYG: 1/7 Ehh...finns det en färdig version av denna "film"???

Uppenbarligen valde man att lägga alla pengar på gore - och då är det inte mycket av den varan.

Ingen flickanstalt utan lite lebbande i duschen.

Vad händer här då? För att kompensera för oskärpan har man lagt till toppen av en annan bild...

"Preformed"?
 
Trailer
 


tisdag 17 september 2013

ROMANZO CRIMINALE (2005) Italien/Frankrike/Storbritannien, 174 minuter. Regi: Michele Placido.

 
 
TV går om filmmediet

Libanese ser mer punchig än lack ut.
 
Ett gäng ungdomsbrottslingar växer upp i 70-talets Rom och bestämmer sig efter en lyckad kupp att organisera sig för att kunna kontrollera den undre världen i hemstaden. Deras lyckade framfart attraherar snart kommissarie Scialojas (Stefano Accorsi) uppmärksamhet som efterhand förvandlas till en besatthet att fånga gänget.

Il Banda.
 
På grund av längden har denna film legat på hyllan ett bra tag i väntan på att bli sedd. Det var ju ett måste då Udda Film-redaktionen är full av lyriska beundrare av TV-serieversionen. Det var alltså med en blandning av förväntan och skepsis vi började syna denna film. Hur skulle denna rulle kunna komma i närheten av TV-seriens briljans?

Il Dandi visar sin kärlek.
 
Genast kände vi, oerhört färgade av vår kärlek till karaktärerna i TV-versionen, att castingen inte var helt hundra i filmen då den otroligt bildsköne Kim Rossi Stuart snarare borde ha spelat Il Dandi än den antihjältiga* Il Freddo. Den så tjurskallige megalomanikern Libanese, som här spelas av Pierfrancesco Favino, kändes väldigt perifer och blek jämfört med karaktären i serien, vilket är synd då hans megalomani var källan till många nöjda leenden framför TV-apparaten. Men eftersom filmen är betydligt många timmar kortare än serien måste den ju avhandlas effektivare. Detta visar med all tydlighet att man först med TV-serien som format hittade rätt. Den enda filmkaraktären vi uppskattade mer än i TV-versionen var Roberta spelad av Jasmine Trinca, men då är det av väldigt ytliga skäl då hon är sagolikt vacker.

Hela Udda Film-redaktionen har en mancrush på den otroligt bildsköne Kim Rossi Stuart som är en Ray Lovelock för 2000-talet.
 
Det bästa är väl att inte ha sett TV-serien innan filmen för då bjuds man på en schyst gangsterhistoria i skön italiensk miljö. ALLT är dock bättre i TV-serien så kolla in den istället om ni måste välja. Kom ihåg att den ena varianten spoilar den andra, även om alla trådar inte följs till punkt och pricka.

BETYG: 4/7 Schyst gangsterfilm men har inte en suck mot TV-serieversionen som vi lätt ger en 7:a!

Patrizia "charmar" kommissarie Scialoja.

Filmversionen av Roberta är...bländande.

Vad man skulle kunna kalla ett vackert par.

Den så charmige och totalt hunsade fjollbögen i TV-serien reduceras här till en tråkig liten statist.

Inte världens bästa FX.

Sweat Leaf. Ja alltså, det hon röker...

Karaktärerna som vi vill se dem!
 
Franskdubbad trailer
 
Så ska en slipsten dras! Klipp från TV-serien.
 
TV-seriens ascoola signatur.
 
*Bra ord, trots att det inte finns.
 


torsdag 12 september 2013

INSIDE THE CHURCH OF SATAN (2010) USA, 143 minuter. Regi: Joshua P. Warren.

 
 
Regissören hädar mer än subjekten

Exempel på satanistkyrkans budord. Ord och inga visor!
 
För första gången på 40 år får någon tillträde till The Church of Satans innersta och denne någon är Joshua P. Warren och hans kristna fotograf som får intervjua "The Black Pope" Peter H. Gilmore, gå husesyn i Black House North samt filma en hel ritual till Ragnaröks ära.

Kyrkan har även dödssynder och här har vi en regissören verkligen brutit mot.
 
Direkt intar man en skeptisk inställning till satanisterna. Detta beror dock inte på att de skulle vara några barnamördande pervon eller blasfemiska sexgalningar utan istället för valet av dokumenterare av deras rörelse. Den förste som får ett slags all access-tillträde till deras kyrka är alltså pajasen Warren, en total amatör i filmsammanhang som lyckas producera en dokumentär som tekniskt sett är uslare än hade den varit gjord av en förstaårselev på valfritt mediagymnasium.

En präst som till skillnad från sina katolska kollegor inte har för vana att våldta småpojkar.
 
Det mesta är fult och dåligt vad beträffar ljud och bild då man uppenbarligen inte har en susning om hur man komponerar en bild, redigerar ljud eller gör smakfulla klipp. Det förklarar också varför filmen är så himla lång. Ragnarökritualen serveras i sin helhet och den håller på i nästan en halvtimme vilket blir mäkta tråkigt när man glor på ett gäng satanister genom en kamera med nightvision varvat med en del mörka, skakiga och amatörmässiga färgbilder. Med all säkerhet ansåg Warren i sin ignorans att detta var så fantastiskt exklusivt att han inte ville beröva tittarna på en enda sekund av enformigt mässande. Undra om han någonsin hört talas om extramaterial på DVD-skivor?

Altare med smakfulla kistor som även fungerar som dörrar till ett "backstage"-område.
 
Nåja, förutom ovan redogjorda Kalle Anka-produktion är ju ämnet kittlande och det är ju alltid spännande att höra vad representanter för denna något udda religion har att säga. Det vore förstås mycket snaskigare om de hade varit blodsdrickande och kyrkbrännande djävulsdyrkare men bara grejen att dessa satanister misstas för sådana gör ju ämnet spännande. Återigen är det synd att Warren kryddar filmen med sina "humoristiska" pajaserier som bl a innefattar ett försök att locka fram Djävulen själv och uppspeedade klipp med Benny Hill-musik. Hoppas nu bara att det inte dröjer 40 år till innan en seriös filmmakare får chansen att porträttera kyrkan.

BETYG: 2/7 Intressant ämne som totalslaktas av en amatörpajas till "filmare" som skryter om tidigare jobb ned bl a History Channel och Discovery.

Proffsig bildkomposition på Peter H. Gilmore.

Och så drar ritualen igång.

En halvtimme senare...
 
Hela förbaskade filmen!
 


tisdag 10 september 2013

I SPIT ON YOUR GRAVE 2 (2013) USA, 106 minuter. Regi: Steven R. Monroe.

 
 
I yawn on your grave

Det är hårt att jobba som fotograf.
 
Det unga modellöftet Katie (Jemma Dallender) behöver bättra på sin portfolio för att slå sig in på den tuffa marknaden och vad gör man då som lågavlönad servitris? Jo, naturligtvis plockar man ett nummer från en anslagstavla som erbjuder gratis fotografering. Katie kontaktar fotografen och får komma till en plåtning i en sunkig studio med ett gäng tvivelaktiga karaktärer. När fotografen vill att Katie ska klä av sig naken får hon nog och sticker. Efter ett tag knackar den beskedligaste av de tvivelaktiga karaktärerna på hennes dörr och ber om ursäkt samt lämnar ett USB-minne med bilderna till henne. Därmed är saken utagerad. Eller är det bara början?

Att vara våldtäktsman är tokigt skoj!
 
Så var det dags att klämma ut lite mer deg ur den gamla filmklassikerns titel igen och voilà så har vi en uppföljare till remaken av "I Spit on Your Grave" (http://uddafilm.blogspot.se/2011/02/i-spit-on-your-grave-2010-usa-108.html). I denna sprinklas det dock in en del element från "Hostel" då den -SPOILER ALERT- till stor del utspelas i Bulgarien och vi därmed kastas in i de i skräckfilmssammanhang så läskiga forna öststaterna där det kryllar av ultrapervon som vill tortera folk. Vadå? Menar ni att det bara handlar om att få ner filmbudgeten? Cyniker där!

Men sen kommer ångesten...
 
Tydligen ville man spara rejält i budgeten även på manussidan då det var länge sedan vi såg en film så full av uppenbara luckor i den otroligt förutsägbara handlingen. Man får som tittare helt enkelt vara schyst nog att hitta på egna lösningar till varför saker har ändrats från ett tillstånd till ett annat och varför karaktärer beter sig hiskeligt ologiskt. Synd också att skådespelarna inte är förmögna att leverera trovärdiga känslomässiga uttryck så man tror på att de känner vad de förväntas känna. Det ser mest löjligt ut när de skriker ut sin smärta eller sprattlar av alla elchocker som delas ut.

Klart ineffektivt sätt att släcka någons törst.
 
Det här är, kritiken ovan till trots, ingen asdålig torture porn-rulle då man inte kan förvänta sig några direkta mästerverk i genren. Det är bara det att man sett det mesta den här filmen har att leverera redan. En rolig detalj var dock -SPOLER ALERT- att man omvandlade det gamla amerikanska uttrycket "balls in a vice" till rörlig bild. De flesta manliga tittare kan säkert för sin inre bild bättre uppleva smärtan än Joe Absolom kunde gestalta den.

BETYG: 3/7 What!? Den tredje raka trean till en "I Spit..."-film trots rejält skiftande kvalitét? Ja, denna är en väldigt svag trea men filmen går ju trots allt att se och har en del skojiga äckelelement.

Livet är klart orättvist när man t o m blir våldtagen av en robot.

Someone's got lucky tonight!

Kan inte Jesus hjälpa?!?

Då får man göra sin egen kalsongjesus.

Var inte så hård mot killen. Han är ju bara en koprofag med lite för stor aptit.

Hur man snabbast färgar en kalsong gul.

Ni menar väl inte..?
 
Trailer