What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 30 oktober 2013

BIRTH OF THE LIVING DEAD (2013) USA, 76 minuter. Regi: Rob Kuhns.

 
 
Skapandet av en genre

George har filmbranschens största glasögon.
 
Dokumentär som berättar om tillkomsten av hela zombiegenrens moder: "Night of the Living Dead".

Illustrativa animationer.
 
För oss som älskar George A. Romeros banbrytande gamla zombiefilmer var att se denna dokumentär givetvis ett måste. Som fan har man ju en tendens att vilja överkonsumera information om objekten för ens dyrkan och vi har ju redan sett och läst en del om tillblivelsen av denna film men det är ändå roligt och spännande att höra Romero själv berätta om de primitiva och ibland dråpliga förhållanden man arbetade under.

Romeros lilla produktionsbolag gick all in och tjackade en fet 35mm-kamera. Hellz yeah!
 
Kuhns vill placera filmen i ett rättvist politiskt perspektiv och gör detta genom att presentera rådande raspolitik och situationen i Vietnam. Problemet är bara att, även om de ämnena är intressanta, så flyttas alltför mycket fokus från huvudämnet. Vi förstår dilemmat här då perspektivet är relevant men det känns ändå lite distraherande.

Barn tittar på tarmätande zombier i skolan.
 
Förutom några smärre tekniska tillkortakommanden är det ändå en lagom avvägning mellan talking heads, stillbilder, nyhetsbilder och cartooniga animationer som för berättelsen framåt. Gulligt och en smula talande för tiden vi lever i är inslaget där en liten klass barn, i 10-12-årsåldern, går på zombielektion och får titta på den gamla filmen. Tänk att amerikanska barn får se film med inälvsätande och nakenhet på bästa skoltid! Rektorn som har okejat det borde snabbt halas iväg av en uppretad moralkåt lynchmob med facklor och brännas levande för att ha utsatt de väna barnen får något så korrumperande. Märkligt nog verkade barnen tycka lektionen vara rolig och lärorik...

BETYG: 4/7 Kanske inte världens bästa dokumentär rent tekniskt och berättarmässigt men rolig och absolut nödvändig för oss hängivna fans.

Läraren i sin strikta och auktoritära klädsel.

Dagens ungdom - framtidens hopp.

Oops. Elvis skjorta har förvandlats till ett vitt energifält.

En ung (och snygg) Roger Ebert kunde till en början inte greppa "Night of the Living Dead":s storhet men fick senare göra en pudel.

Som en liten bonus får vi en glad Bill Hinzman. R.I.P.
 
Trailer
 

måndag 28 oktober 2013

THE COMPANY OF HEROES (2004) Ukraina, 95 minuter. Regi: Oles Yanchuk.

 
 
Nationalromantiskt så det förslår

Krigsbyte som heter duga: film!
 
I slutskedet av andra världskriget kämpar ett kompani ur den ukrainska rebellarmén mot sina forna befriare tyskarna, bara för att sedan tvingas ta upp kampen mot sovjetryssarna och deras allierade i det kommunistiska Polen som styckar upp det forna Ukraina och våldför sig på befolkningen.

En öm scen mellan män? Nej, nedrig polack är taskig mot Ukrainas svar på George Eastman.
 
Den här rullen ser mer ut att vara från 70-talet än 30 år senare. Inget ont i det men bortsett från de tekniska detaljerna skulle man kunna tro att berättandet utvecklats de senate decennierna. Maken till enögd nationalromantisk snyftpropaganda har man inte sett maken till sedan de glada kommunistdagarna när östblocket sköljdes över med heroiska krigsfilmer om de godhjärtade kommunistsoldaterna. I den här filmen är de nationalistiska ukrainarna minst lika käcka, heroiska och godhjärtade som sina antagonistiska föregångare. Med andra ord blir detta en smetig och endimensionell matiné som kanske skulle hetsa upp en krigsintresserad 10-åring. Ja, det är även ganska oblodig om man bortser från de obligatoriska blod-squibsen som färgar uniformerna röda när soldater skjuts. Några enstaka bröstvårtor och polska våldtäkter kanske suddar ut matinéstämpeln en smula men annars är detta klassisk gammal hjältekrigsfilm och som det fungerar den hyfsat.

BETYG: 3/7 En ganska svag trea ska tilläggas då det är en ganska tam krigshistoria.

Doktorns min indikerar anblick av nåt läckert.

Filmen må se ut att vara från 70-talet men denna passionerade kyss ser mer ut att ha ytterligare 40 år på nacken.

Man vet att filmen är heroisk när de marscherande soldaterna inte sjunger falskt och t o m i stämmor.

Ikoniskt värre. Gud och fosterland. Jomenvisst.

Hoppsan en downblouse!

Arma polacker. Porträtteras de inte som bärplockare eller misshandlade fackföreningsjobbare ska de naturligtvis uppvisas som svinaktiga kommunistlakejer.

En heroisk död som givetvis slutar i en freeze frame.

Filmens stora gråtande-indian-ögonblick! Inte ett hårstrå ligger ner.
 
Här har någon skruvat upp nationalistknappen till 11 och gjort ett kollage med bilder från filmen och sedan lagt på UPA:s (rebellarmén) egen lilla hymn.
 
 

lördag 26 oktober 2013

CY WARRIOR (1989) Italien, 89 minuter. Regi: Giannetto De Rossi.

 
 
Gullegullcyborg

Hur man bygger en cyborg.
 
Ett nytt superhemligt vapen i form av en cyborg (Frank Zagarino) släpps genom en olycka lös
och måste genast hittas innan allmänheten och ryssarna anar vad som är i görningen. En
ovanligt hänsynslös överste (Henry Silva) sätts på uppgiften och han skyr inga medel för
att oskadliggöra androiden.

Färdig produkt.
 
Vad som skulle kunna vara en blodig och billig terminatorkopia visar sig istället vara en
cheesig och ultrapajig matiné med ett manus som är bland de mest korkade vi sett här på
Udda Film-redaktionen. Ja, det är så urbota dumt att t o m en 9-åring måste skaka på
huvudet över hur endimensionellt och fyllt med luckor det är.

Grafik i toppklass!
 
Inledningens titelsekvens vittnar om budgeten då vi får bevittna en dramatisk uppvisning av
hur cyborgen byggs med närbilder på mässingspinnar som sätts ihop för att sedan dränkas i
någon slags Hobbex-smet. Nej, FX-avdelningen har minsann inte fått mycket att jobba med,
vilket förstås blir lite jobbigt när man på något vis måste ha med den obligatoriska
självoperationsscenen som i detta fall slutar med att Zagarino häller rosa klägg i sitt
eget nylle.

Cyborgen har aktiverat sitt Henke Larsson-chip.
 
Vidare har vi den ständiga närvaron av ett äckligt barn. Ni vet, en sådan där ultrakäck
snorvalp som blir robotens vän. Hans storasyster, som spelas av fattigmans-Sharon Stone:
Sherri Rose, inleder en slags platonisk relation med androiden och bjuder inte på mer än
att hastigt visa upp sig i underkläder.

Superkäck unge.
 
Allt detta borgar väl för en irritationsfest och katastrof? Inte alls! Detta är så
fantastiskt dåligt att man inte annat kan än att le åt spektaklet. Zagarino är ju skön med
sina stela robotrörelser samt pålagt plåt-reverb på rösten och Henry Silva är alltid
underbar, särskilt här där han är helt over the top som vresig ondskefull militär.

BETYG: 4/7 Ultrakalkon sm saknar det mesta  i blod- och sexväg man kan önska men som
kompenserar med idioti utan dess like.

Som sagt...

Cyborg styling. Dagens look: Miami Vice!

Oskyldiga dödas.

Henry Silva ler sitt snällaste leende.

Oops! Hit men inte längre, fluktrobot.

Intim stund mellan pojke och android*.

Robot vs. pojke i nintendo.

Travolta-chipet aktiverat.

Ska det vara så ska det vara.

Hade Nalle Knutsson varit cyborg hade hans skelett sett ut så här.

"Okay honey. Now smear it all over your face and smile!"

YES! Eller..?
 
Självoperationsscen.
 
Extrem bokläsning.
 
Kanske inte världens bästa potpurri från filmen men några sköna detaljer har nån YouTube.typ fått med.
 
Henry Silva lackar.
 
*Nej, pojken har ingen mobiltelefon från 2000-talet.
 

torsdag 24 oktober 2013

CAM GIRL (2011) Storbritannien, 79 minuter. Regi: Philip Gardiner.

 
 
Fluktfest

Det börjar bra.
 
Mary (Layla Randle-Conde) är en ung tjej som tjänar sitt uppehälle som cam-flicka under namnet Rose. Hennes katolska bakgrund gör att hon emellanåt känner skuld över att strippa för anonyma onanister bakom dataskärmen. Hennes tillvaro kompliceras drastiskt när ekonomiska trångmål gör det svårt för henne att betala hyran. Hennes sliskige hyresvärd erbjuder henne att betala på alternativa sätt. Samtidigt upptäcker hon att någon invaderar hennes privataste sfär genom att ta sig in i hennes lägenhet och strö rosor omkring sig...

Man bjuds på en del sköna transitions...
 
Det här är en rätt så resurssmart film då man faktiskt fått ihop en hel thriller med bara en skådespelare och en lägenhet. Visst, någon anonym extraperson dyker upp i bild ibland men det skulle så vitt vi vet kunna vara regissören själv. Där slutar emellertid smartheten med rullen för som film sett är den inte mycket att hänga i granen. Långfilmslängden får man ihop med det ena musikmontaget efter det andra där huvudpersonen strippar och åmar sig framför kameran (oss). Ibland är det faktiskt två montage på varandra. Dessutom löper man i redigeringen amok på diverse billiga filter som exempelvis grynighet, färgtoner och fejk-3D, effekter som inte tillför ett skinande skit utan snarare väcker åskådaren ur sin slummer då man frågar sig vad det där skulle vara bra för. Några av musikspåren har man fått i utbyte mot att göra extremt lama musikvideor till artisterna där delar av materialet givetvis är klipp ur filmen. Att ljudet på ena videon är osynkat får man väl se som en bonus...

Metaflukt.
 
Det som talar för filmen är fluktabiliteten*. Även om filmens subtext är att uppvisandet av ens kropp mot betalning är av ondo så är ju filmen i sig en enda lång fluktfest. Randle-Conde ser ju rätt bra ut så det blir ju ganska angenämnt om än en smula tradigt. Tänk vad Gardiners betalkort hade fått glöda om han tvingats betala för likvärdigt internetstrippande! Nu behövde han ju bara betala ett (troligen lågt) skådespelararvode. Bra jobbat även att lyckas få sponsrade underkläder. Kudos!

BETYG: 3/7 Lågbudgethistoria som endast vinner på det generösa exponerandet av skådespelerskan.

Nästan lika otacksamt som att vara ishockeydomare.

Med snusket kommer gråten.

Men ändå: På't igen!
 
Trailer
 
*Sådärja! Det var länge sedan vi myntade ett ord här på Udda Film.
 

måndag 21 oktober 2013

LOVELACE (2013) USA, 93 minuter. Regi: Rob Epstein & Jeffrey Friedman.

 
 
Not deeper than deep...

Sarsgaard i läckra kalsonger.
 
Amanda Seyfried spelar porrindustrins första superstjärna Linda Lovelace i denna Hollywood-biografi som berättar hur en naiv ung flicka transformeras till en sexikon med högst tvivelaktig hjälp av maken Chuck Traynor (Peter Sarsgaard).

Linda lär sig sitt levebröd. Från pryd katolik till svärdslukare på tre sekunder. Jojomensan...
 
Som ännu ett steg i porrifieringen av underhållningskulturen tar sig Hollywood an den tragiska historien om Linda Boreman, mer (ö)känd som Linda Lovelace vars claim to fame är exeptionella orala talanger i filmen "Deepthroat" eller "Långt Ner i Halsen" som den fick heta här i Svedala. Nu är det ju så att detta är en hollywood-produktion och som ni vet försöker man då putsa, polera och anpassa storyn så den passar en så stor publik som möjligt med resultatet att det oftast blir en slags mellanmjölkig töntfest. Till viss del har även denna våffla drabbats av detta syndrom då man simplifierat Lovelace livsöde ordentligt, filat bort alltför kontroversiella detaljer (öhh, någon som minns en viss hundfilm?) och smackat på ett patetiskt lyckligt slut.

Hank Azaria med klädsam pälsmössa.
 
Ja, den verkliga historien om Linda Lovelace är ganska komplicerad och trovärdigheten i hennes böcker har starkt ifrågasats. Att gå från porrikon till offer och feminist till kristen hemmafru och sedan tillbaka till sexindustrin känns mer pragmatiskt än trovärdigt. Misshandeln hon utsattes för är förmodligen ingen lögn och att hon måste ha haft ganska vidriga uppväxtförhållanden känns högst sannolikt med de personlighetsdrag hon uppvisade senare i livet men att hon blev ett indirekt offer för feministrörelsen väljer den här filmen totalt att igonerera. Denna utnyttjade henne totalt som posterflicka i kampen mot porrindustrin som hon alltså senare återvände till, om än i mildare form, då pengarna sinade. Nej det hade varit intressantare att se en mer nyanserad bild av detta livsöde och då kanske regisserad av någon som Darren Aronofsky.

Nej du Adam Brody, Olle Nordin skulle göra en bättre Harry Reems än du.
 
Ganska hårda ord än så länge i denna recension men då ska det sägas att detta ändå är en rätt underhållande film. Vi som läst Lovelace bok "Skärseld" följer nyfiket vad man valt att ta med och vad man skippat. Man har lagt på skön 70-talsgrynighet för att matcha feelingen från filmen som gjorde Lovelace berömd och den allmäna scenografin är bra gjord förutom vissa goofar. Hank Azarias tupé är väl inte det snyggaste man sett på film kanske. Något som är riktigt skoj är att se hollywood-skådisar återspela en av "Deepthroats" mest berömda scener då Linda besöker doktor Harry Reems - inte helt övertygande spelad av Adam Brody - och upptäcker att hennes klitoris sitter i halsen. Ha ha, så långt vi har kommit! De skådespelare som imponerar mest är Robert Patrick och Sharon Stone som spelar Lindas föräldrar. Den senare går knappt att känna igen då hon mest ser ut som en väldigt nergången Jessica Lange. Minst trovärdig känns väl James Franco som Hugh Hefner. Det är lite av problemet med filmen - att man vill slänga in en massa coola namn och cameos som snarare distraherar än adderar. Glosögda Amanda Seyfried känns väl inte heller klockren i huvudrollen med sin docklika uppsyn kontra verklighetens Lovelace slitna alldagliga dito. Dessutom misslyckas hon att väcka åskådarnas sympati vilket borde vara syftet med hennes rolltolkning.

BETYG: 4/7 Ja faktiskt så högt betyg trots alla invändningar. Det är som sagt en ganska underhållande rulle.

Vi som sett "Deepthroat" vet exakt vilken scen man låtsas spela in här.

Om ni inte är helt analfabeter vad beträffar minavläsning fattar ni att detta är en rätt pajig scen.

"Hmm, om jag kisar med ögonen kanske folk glömmer att Hugh har ett mer framträdande hakparti än mitt."

Kul att se att Eric Roberts tagit sig igenom ganjadimman och "Celebrity Rehab With Dr. Drew" för att dyka upp i en mainstream-rulle (om än i minimal roll).

Sharon Stone i en nästan lika sexig roll som i "Basic Instinct"...

Vem är mest porträttlik, Amanda Seyfried eller tjejen i bakgrunden?

En terminator har tagit sig tillbaka till 70-talet. Nu uppdaterad med ett skrämmande trovärdigt emotionellt chip!

Smaka på den scenografin. Fuck yeah!

Seyfried ser mer ut som en Victoria Principal i sina glansdagar än Linda Lovelace i denna återspelade Donahue-intervju.
 
Trailer
 
Njut av det fantastiska ledmotivet till "Deepthroat"!