What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 31 januari 2015

SINGLE WHITE VAMPIRE (2000) USA, 24 minuter. Regi: L. Anthony McPherson.



Single piece of shit

Modell på crack blir "rädd" när hon attackeras av vampyr.

Clark (Stacy Killmoor) träffar Arabella (Tracy Lines) genom en kontaktannons och blir störtförälskad. Det visar sig dock att Arabella är en vampyr som försöker undkomma klanen hon tillhör och en konfrontation är oundviklig.

Filmens enda gore-fx.

Den här filmen måste vara det ultimata exemplet på vad man kan lura mediekåta narcissitiska bimbos till. Rollistan utgörs nämligen av mindre lyckade utvikningstjejer varav den framgångsrikaste hamnat i en biroll. Lite märkligt då det är hennes tuttar som är filmens stora dragplåster.

I det utfrätta VHS-solskenet träffar Clark sin dejt som har höfter som inte ljuger.

"Lura?" undrar ni. Ja, det är ju inte någon förnedringsfest i Carl Serung-stil där aktörerna utsätts för sexuell förödmjukelse. Nej, förnedringen ligger då snarare i att medverka i en sådan amatörproduktion som skulle få några 12-åringars hemmavideofilmer att framstå som klassiska mästerverk. Ja, till och med W.A.V.E.- och Factory-produktioner måste klassas som kvalitetsfilm jämfört med detta spektakel.

Trots lampornas vrålövereponerade sken kan vi se att Clark är en läcker karl med stil och god hållning.

Det verkar som regissören McPherson på någon fest fått den lysande idén att gå till Radio Shack och köpa sig en billig VHS-kamera, slå på autofokus och sen övertala några muppiga modeller att medverka. Självklart hör vi även kameramannen när han flyttar på sig eller zoomar in. "Manuset" är förmodligen bara någon vag idé i regissörens ölrusiga hjärna. Dilemmat låg nog främst i hur man skulle få brudarna att visa så mycket hud som möjligt. Det snygga omslaget till filmen vittnar väl direkt om var ribban ligger. Grattis världen!

BETYG: 1/7 Vi frestas att ge rullen lite högre poäng för ren och skär amatöruselhet men den enda poängen är ett klart steg upp från de minuspoäng den egentligen borde ha.

Hans belöning är att Arabella ska strippa för honom.

Eller är det tittarna hon strippar för? Alternativt strippar hon för sig själv då hennes blick inte kan låta bli att glida åt vänster där förmodligen en monitor står placerad.

Oops! McPherson får just lära sig vad som kan hända när man använder autofokus i dåligt ljus. Lägg därtill amatör-slowmotion och vi får en skön mosaikeffekt.

Sådär ja. Normal hastighet och autofokus har hittat rätt. Stående ovation på det.

Inget videoklipp denna gång men här kan ni se vad Penny Lynn gör idag:

onsdag 28 januari 2015

SCUSA AMORE (2011) Italien, 5 minuter. Regi: Ichi.



80's fail

Nej, nej, nej. Inte ett spår av 80-tal.

Ett ungt par flyr från vildsinta zombier och låser in sig själva i en övergiven byggnad. Väl därinne blir saker ännu värre...

Detta är din POV om du fått en yxa i pannan.

En italiensk snubbe som tagit sitt namn från en japansk våldsfilm har alltså gjort, vad han själv kallar, en hyllning till 80-talets zombiefilmer. Vi undrar då hur han tänkte med sin hyllning. Han hade kommit lindrigare undan våra blodiga pennor* om han bara strukit informationen om att det skulle vara en hyllning.

"Vi skapar en lucka i handlingen bara för att få till detta coola ljus."

Till att börja med har han brutit med viktiga zombiekonventioner. Rent allmänt gestaltar sig detta genom att person som fått yxa i huvudet vaknar till liv som zombie: Fail! Vidare tycks huvudpersonen -SPOILER ALERT- förvandlas till zombie efter att ha ramlat och slagit i huvudet (eller dör vid barnafödseln), utan att ha blivit biten först: Fail! Sedan vet ju alla zombiekännare att dessa äckliga neozombier som springer omkring och är rasande inte hade gjort sitt intåg än på 80-talet: FAIL!

Montan är svår denna månad.

Petigt? Jovars, det må hända men på Udda Film-redaktionen har vi vissa aspbergska drag som får oss att skruva obekvämt på oss när man fuckar med konventioner som VI tycker är viktiga. Sedan känns det rätt löjligt att det skulle vara en 80-talshyllning bara för att filmskaparen slängt på ett billigt rep- och skrapfilter i redigeringen. Det ironiska är att man brukar göra detta för att efterlikna äldre filmer från 60- och 70-talen. Vi gissar att denna Ichi inte är speciellt gammal och därför har noll koll på sin egen genre.

Penisavund?

Dessa irritationsmoment gör att det brutala slutet definitivt tappar sitt chockvärde. Man skulle ha tänkt till ett varv till med manuset då det finns ett korn av god tanke och samband bakom titeln, händelseförloppet och slutet. Bättre lycka nästa gång.

BETYG 3/7: Vi tänker inte totalsåga denna kortfilm betygsmässigt men vädjar till filmmakaren att lära sig sin historia och bearbeta manus bättre.

Hela filmen.

*Okej då. Vi använder väl egentligen tangentbord men ni hajar.

måndag 26 januari 2015

THE KILLER IS STILL AMONG US (1986) Italien, 80 minuter. Regi: Camillo Teti.



The film is still overrated...

Soft början med ritualmord.

Kriminologistudenten Christiana (Mariangela D'Abbraccio) håller på och skriver en uppsats om de pågående bestialiska seriemorden i staden. Trots uppmaningar från lärare och närstående om att lämna ämnet involverar hon sig allt djupare och börjar komma otäckt nära sanningen.

En obduktion av hårig typ.

Den här sena giallon (nåja) har ett rykte om sig att vara en av de brutalare filmer i seriemördargenren och sätter man sig med de förväntningarna för att titta på den lär man bli besviken. Visst, det finns ett par riktigt brutala scener, men mestadels känns detta bara som en pratig italiensk TV-deckare. Med andra ord är den varken skrämmande, spännande eller speciellt rolig.

Det verkar slå gnistor hos rättsläkaren.

För att kallas giallo har den här rullen väldigt få av de äkta giallo-elementen man kan förvänta sig. Mördaren använder förvisso kniv men morden utförs främst med pistol. Några svart handskar eller andra karaktäristiska klädesplagg ser vi inte röken av. Mördaren verkar nöja sig med tunna gummihandskar. Cool scenografi ser vi inte mycket av och musiken är väl inte direkt uppseendeväckande.En udda ingrediens är att det i filmen existerar en fluktbar. Nej, inte en bar där man kan flukta på brudar, utan istället en bar där fluktare samlas - som på ett klubbmöte eller liknande.

Se bara hur det mötet slutade. Där ser ni kids, obducenter får alla brudar.

Inledningen är ju mnist sagt lovande med ett äkta pervomord utfört i mördarens synvinkel och sista mordet är helt klart anledningen till filmens rykte då -SPOILER ALERT- vi får se mördaren stympa en kvinnas döda kropp sexuellt. Slutet på filmen känns som ett gigantiskt "WTF!?" då det avslöjas att Christianas pojkvän Alex INTE är mördaren. Naturligtvis ska man då dra parallellen till de äkta morden filmen baseras på där mördaren aldrig hittades och då känns kalla kårar. Vi känner mer hur det rycker i gäspmuskulaturen.

BETYG: 3/7 Svag trea på denna som lever på ett brutala scener.

Christiana har en väääldigt röd tröja.

Hon gör ett besök hos gynekologen hon såg bli intagen på polisstationen för flukteri.

Mötet verkar gå lite dåligt.

Här är den: Fluktarnas bar!

Christiana är redo att löpa gatloppet.

Nyfikna manliga blickar.

Främmande händer.

Den här killen verkar vilja något.

Jo som sagt, för er färgblinda, detta är en otrooooligt röd tröja.

Okej, ett giallo-element i alla fall.

Den notoriska slutscenen i sin linda.

Vem ler Christiana mot?

Hela filmen utan undertexter.

lördag 24 januari 2015

OLGA'S DANCE HALL GIRLS (1969) USA, 59 minuter. Regi: Okänd.



Devalverad Olga

Den portabla grammofonen har plockats fram igen. Då är det fest! Inga Stax-skivor denna gång dock.

Olga (Lucy Eldredge) är tillbaka och denna gång driver hon ett dansställe som naturligtvis är en front för en tillflykt för sexuella aktiviteter. Nya fräscha damer behöver alltid rekryteras och till sin hjälp har Olga den sliskige Nick (Larry Hunter).

Den nya Olga som går för en mer glansig look. Snyggt? Njaaaee...

Vi avslutar Olga-festivalen med detta krystade försök att krama sista slantarna ur Olga-franchiset. Japp, alla är borta förutom producenten George Weiss och produkten blir (ännu mer) lidande. Till att börja med förvandlas Olga, nu i den bleka Lucy Eldreges gestalt, till någon slags bifigur och istället är det Nick som är den drivande äckelkaraktären. Helt fel tänk där. Egentligen kanske man inte hade något val då Eldredge har samma utstrålning som en Chuck Norris på valium.

Det drivande äcklet är numera Nick, eller "Nick the Creep" som den kvinnliga voiceovern berättar att hon kallar honom.

Det mesta av konceptet som gjorde Olga-filmerna så "lyckade" är bortplockat. Inga droger, inga fängslade brudar och ingen tortyr. Man har här istället fokuserat mer på sexvinkeln, vilket inte betyder att det är så mycket mer av den varan än i de äldre filmerna. Borta är också Joe Holts sköna voiceover och den fullkomligt opassande klassiska musiken. Soundtracket är här en smula mer kontemporärt med acidpop och dito rock blandat med lite arkivjazz. Man har försökt piffa till hela anrättningen med lite satanism men tyvärr misslyckas man fatalt med att exploatera denna annars så givande ingrediens. Detta illustreras särskilt i den totalt antiklimaktiska slutscenen.

Här gör han skäl för sitt namn. Märkligt då att Olga senare kallar honom för Vince i dialogscenerna, men vem fan har råd med en scripta?

Så vi bjuder adjö till denna filmserie och kan tyvärr inte inkludera den försvunna "Mme Olga's Massage Parlor" då den ännu inte tycks ha dykt upp ur något gammalt förråd. Ni får nöja er med trailern till den istället (se nedan).

BETYG: 2/7 Som så ofta pekar kurvan söderut ju längre man kommer i en filmserie och detta är verkligen inget undantag med ett totalt devalverat koncept.

"Come give Nick/Vince a kiss..."

Partyt är i full gång.

Det är så hett att filmen smälter!

Det vilda festandet leder till lesbianism!

Och en catfight!!!

Olga tittar förstrött på och glänser som en svettig ost.

Nick gillar't så mycket att sleaze-mustaschen nästan ramlar av.

Dags att kalla in Hin Håle.

Det ondskefulla resultatet blir galna clownögonbryn likt i en tidigare film.

Trailer som är härligt outdated vad beträffar homosexualitet.

Hela filmen finns uppstyckad på YouTube. Här är första delen.

Här är trailern till den försvunna "Mme Olga's Massage Parlor" där Olgas skyddsling Elaine visar vad hon går för. Vi får väl hoppas att denna våffla dyker upp någonstans vartefter.

torsdag 22 januari 2015

WHITE SLAVES OF CHINATOWN (1964) USA, 70 minuter. Regi: Joseph P. Mawra.



Samma crap, nytt soundtrack

Ett plågat offer.

Olga (Audrey Campbell) driver sin knarklangar- och prostitutionsverksamhet i chinatown där hon sakta bryter ner unga flickor till sexslavar genom tortyr och droger.Yep, that's it!

Det gör Olga glad.

Enligt uppgift ska detta alltså vara första delen i Olga-filmserien och det finns vissa indikationer i filmen som styrker detta. Det finns ingen dialog i denna film utan precis som i (Olga's Girls (1964)) är det ett arkivmusiks-soundtrack med voiceover på. Denna voiceover är lite mer moraliserande än i de andra två filmerna vi gått igenom, särskilt i den förtäckt rasistiska slutkommentaren. Oftast gjordes ju sådana här filmer med någon krystad moralkaka för att rättfärdiga ultrasleazen man slängde i nyllet på åskådaren. Alltså skulle det kunna ha känts nödvändigt i en första film varpå man struntat i eller glömt det i uppföljarna.

Krigsförbrytarna Cheney och Rumsfeld har kanske kollat in den här rullen och kommit fram till slutsatsen att "stress positions" inte är tortyr?

Det är mycket som är uselt i den här rullen. Vi kanske har överdoserat lite på dessa Olga-rullar och nu börjar störa oss mer på de uppenbara felen? I vilket fall så verkar kameramannen ibland inte orka fokusera utan nöjer sig med att vänta in att skådisen förflyttar sig in i skärpan. Manus existerar som vanligt inte och vissa sekvenser är förbluffande oklippta. Innan ni hetsar upp er över oklipptheten ska vi dra ett exempel. I en scen har Olga ett möte med syndikatet. Mötet avslutas och voiceovern låter meddela att en av syndikatmedlemmarna är en oetisk doktor som nu ska utföra en abort på en av Olgas flickor. Klipp till nästa scen...eller inte! Kvar sitter Olga vid bordet och börjar skrapa ihop heroinpulver på bordet som hon petar ner i ett kuvert. Ehh??? Fullkomligt irrelevant! Man lyckades i alla fall fylla på med 31 sekunder där... Detta är bara ett exempel. En annan återvändsgränd i manuset är när Olga känner sig lite illa till mods men till slut inser att hon behöver ett brejk från allt lebbande och behöver en riktig karl. Efter den insikten är det tvärstopp och det dyker aldrig upp någon älskare. Poängen med det var..???

Så måste det vara. Se så avslappnad Frenchy är efter behandlingen.

Som vanligt får vi höra det uttjatade "Fantasia"-stycket av Mussorgsky men i denna rulle plågas vi även av en otroligt tjatig loop av kinesarkivmusik som totalt dominerar den första dryga kvarten. Våldet är också ganska milt i förhållande till de andra två delarna vi sett.

Eller har hon lite ont kanske?

På plussidan kan vi nämna att Olga är i sitt rätta element, d v s staden, och hennes offer plågas i mörka källarhålor. Damerna är sexigare än i (Olga's House of Shame (1964)) och Olga själv lättar på paltorna. Tyvärr saknar hon det hull en del av hennes offer har. Kanske är det därför det tjatas om hur hon är avundsjuk på deras skönhet? ;-) Vi kanske även ska placera den särdeles asdåliga scenen när Elaine flyr på pluskontot. Här berättar voiceovern saker som glömts förmedlas i bild. Särskilt roligt blir det när han berättar vad Elaine tänker/säger när hon är på väg att bli våldtagen. Våldtäktsmannen ses f ö stå i skuggan och vänta på sin cue innan han kan äntra scenen.

BETYG: 3/7 Sämst hittills då vi får beteckna detta som en svag trea.

Olga tycks i alla fall tro det.

"Aj mitt knä..."

"Om jag rullar över min runda rumpa på andra sidan och poserar lite kanske värken går över?"

Sexiga kvinnor som har ont får Olga att bli alldeles galen av glädje.

För att vi inte ska glömma vad roten till allt ont är får vi en bild på kinesisk kitsch.

Frenchy ser genast ut att må bättre efter ett par puffar opium.

Totalt opiumparty!

Oops. Dags att pausa och ta sitt insulin.

Olga passar på att tafsa på den nerdrogade Greta och vem kan klandra henne (rent hypotetiskt alltså *host host*)?

Sådan omänsklig tortyr att t o m en av förövarna måste titta bort.

Redig tjej tar sin diabetes under kontroll.

Olgas hyllning till Skottland? Varför skulle annars en flicka hänga på ett andreaskors?

Lugn bara era regnrocksflåsare. Ni får se mer av Olga i filmen än så här.

Olga har pli på tjejerna. Golvet påminner f ö om det i Tuol Sleng-fängelset S21 i Phnom Penh. Har kamrat Duch sett filmen?

Trailer

Hela våfflan!