What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 26 februari 2015

JAILBAIT (2014) USA, 90 minuter. Regi: Jared Cohn.



Neo-WIP!

Los Angeles: Ett dårhus? Näheee... Lugn bara trots detta produktionsbolag blir det inga datapirajor eller bläckfiskkrokodiler.

Anna (Sara Malakul Lane) vill inget hellre än att spela sin cello men avbryts ideligen av sin styvfar som våldtar henne. En dag sparkar hon till styvfadern under akten och han råkar ramla rakt in i en blomkruka som skär upp halsen på honom. Eftersom rättsväsendet i Los Angeles är ofelbart hamnar Anna direkt på ungdomsvårdsanstalt och vi vet ju alla vad som händer där...

Anna simulerar cellospelande när någon kommer in i hennes rum.

Notoriskt usla produktionsbolaget The Asylum försöker här sparka liv i den något insomnade WIP-genren. De gör faktiskt ett hyfsat jobb och sleaze-faktorn är riktigt hög. Tittarna behöver inte heller vara oroliga att det ska dyka upp några uselt animerade hajar eller bläckfiskar i denna genre, vilket annars är vanligt i deras filmer.

Svärfar kollar dömande när han ser hennes icke trovärdiga fingersättning.

Tonen sätts snabbt i filmen med den inledande våldtäkten och det kalkonmässiga rättegångsmontaget. Sedan följer en uppsjö av fängelseklyschor som: Brandslangsduschande av de nyanlända, mobbning och misshandel från de etablerade gängens sida, lesbianism samt en förträffligt sleazig fängelsedirektör - här spelad av Steve Hanks.

Flickebarnet måste straffas!

Självklart är det ett megauselt manus men man måste ju hänga upp allt tuttviftande på något. Kontinuiteten i filmen får oss att tro att skriptan gett sig på de där crackpiorna som används i filmen. Skådespeleriet är faktiskt hyfsat för att vara en sådan här rulle och då särskilt nämnde Steve Hanks som är underbart vidrig i rollen som den sexuellt utnyttjande direktören.

Mopsar man upp sig mot svärfar får man träffa den här tanten med sin klubba.

Det pinsamma slutet adderar bara till totalupplevelsen och detta blir därmed en klart godkänd våffla.

BETYG: 4/7 WIP-genren lever och de flesta klyschor levereras. Skön sleaze-nivå.

Hose them bitches down!

Fängelsedirektören hälsar glatt välkommen.

Annas nya cellkamrat är riktigt glad över sin nya rumskompis. Riiiiktigt glad...

På anstalten tillämpas kamratfostran.

Aj aj, syster får blåsa på de där.

Skönt att de fula blåmärkena försvann direkt så cellkamraten inte distraherades i sitt lebbande.

Nämen det var tusan vad glad fängelsedirektören var! Hur kan det komma sig?

Aha!

Anna mår av någon anledning inte riktigt bra.

"Det här kan pigga upp dig stumpan."

"Come to mommy."

Tur att herr Baragon också har lite crack.

"Smoke that rock, suck that c--k! She knew it oh so well..."*

"Nu kör vi!"

När det gör ont i själen är det tur att anstalten har en sådan öppen hållning till droger.

Okej, lite taskig CGI blir det trots allt. Inga monsterhajar dock.

På den här anstalten är det inte lönt att försöka ta sitt liv. Man har en egen insatsstyrka som står standby för sådana här tillfällen!

Isolering och nakenångest.

"Clarice?"

Oops... "Bad inmate!"

Fantastiskt ögonblick i filmen när Anna spelar för sina fängelsekamrater.

De hänförs och börjar digga...

Sedan är det dags för nästa gren i talangshowen...

Ajdå, trosan på väg ner igen...

Eller?

Hurra! Ett benådande på G. Men vad fan står det egentligen i andra stycket? Fångvården återanvänder tydligen gamla manus att utfärda sina brev på. Bra tänk där.

Direktör Baragon går in i någon slags Ulla-Bella-imitation. Eller håller han på att förvandlas till ödlan han är döpt efter?

Han blir skogstokig!

Somliga i benådningsnämnden ser ut att ha erfarenhet av insidan på ett fängelse...

Anna kör den utmanande stilen när hon spelar cello i kyrkan.

Är det inte självaste domaren där i bakgrunden som tagit sig till kyrkan för att se Annas trosor...ehh..för att se henne spela cello?

Trailer.

Ett meningsfullt bonusklipp med huvudrollsinnehavaren...

*Textrad ur Red Hot Chilipeppers "Stone Cold Bush".

lördag 21 februari 2015

THE FIRST WAVE (2014) Irland, 7 minuter. Regi: David Freyne.



There ain't no cure for the zombie time blues?

Alltid skönt att vakna upp fastspänd i en sjukhussäng.

Allison (Jane McGrath) vaknar upp på ett sjukhus och traumatiska minnesbilder från zombieapokalypsen plågar henne. Huvudläkaren (Frank McCusker) försöker få henne att dela med sig av minnesbilderna.

"Buhu. Varför äter de dumma zombierna min pappa?"

Vi återvänder till ytterligare en zombiekortfilm här på Udda Film och denna är av den seriösare varianten. Här fokuserar man inte på det gore-iga våldet utan på själva traumat huvudpersonen genomlidit. Filmen är välgjord och har en fin twist som sakta rullas upp, även om det kan tyckas märkligt med en speltid på sju minuter.

En sverigedemokrat tittar in.

Samtidigt blir det inte speciellt upphetsande eller spännande men vi vill ändå ge en eloge till filmmakarna för väl utfört arbete.

BETYG: 4/7 Seriöst lite zombiedrama med skön twist.

Är man inte narcissist när man kollar i spegeln kan det lätt bli ångest.

"Bang your head!"

Hela filmen.

torsdag 19 februari 2015

IN THE ENCIRCLEMENT (2012) Ryssland, 18 minuter. Regi: Karen Shakhnazarov.



Antiklimatski

Ikonisk inledning.

Sommaren 1944 omringar ryssarna tyskarnas 53:e armé vid Vitebsk och i de bittra striderna träffas tankföraren Naydenovs (Aleksey Vertkov) T34:a av bomberna från en tysk Stuka. Endast Naydenov och tankens skytt överlever men de råkar befinna sig bakom tyskarnas linjer, vilket gör dem omringade av omringade tyskar.

Gamla trotjänare.

Ryssarna har det bra med en uppsjö gamla T34:or man kan slänga in i krigsfilmer så ofta kan man få till en schyst autentisk look och slippa ta till en massa fula CGI-animationer. Nu finns ju exempel på motsatsen som i pekoralet "Stalingrad" (2013) men nu är det ju den här kortfilmen vi fokuserar på och här har man lyckats skapa en genuin och klassisk rysk krigsfilmskänsla. Eftersom vi inte har någon information om filmen kan vi bara gissa att detta är något slags testprojekt inför den storslagna  "White Tiger" (2012) eftersom regissören och huvudpersonen är de samma. Detta förklarar då förstås varför filmen är så snygg.

1-0 till Luftwaffe.

Vad synd då att upplösningen på filmen blir ett gigantiskt "Jahaaa..okej???" Vad i hela helvetesfriden ville filmskaparna säga med denna film? -SPOILER ALERT- Till att börja med visar sig huvudpersonen vara ett riktigt asshole så tittarnas sympati lär han inte få och sedan när man förväntar sig att poängen ska komma i slutscenen händer inte ett skit. Naydenov krälar sig fram på ett slagfält och tillkännager sig för sina landsmän på andra sidan ängen. Han möts av misstänksamhet och en ryss skickas fram för att kolla upp honom. Slut. Så någon "White Tiger" (2012) är detta verkligen inte. Synd, då looken var så schyst.

BETYG: 2/7 Meningslös film som få poäng för sitt utseende.

"Det är bara ett köttsår".

Wehrmacht smyger omkring i skogen.

Synkroniserad dans på skogsängen.

Naydenov klämmer uppenbarligen på en brakskit samtidigt som en tysk soldat ber till Allah i bakgrunden.

Inget videoklipp denna gång.