What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 30 mars 2017

BERBERIAN SOUND STUDIO (2012) Storbritannien, 92 minuter. RegI. Peter Strickland.



F-f-f-foley...

Den enda som är giallo i filmen är den fina titelsekvensen (som givetvis är metasekvens för filmen i filmen...)

Den timide engelske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) åker till Italien för att dela med sig av sin expertis åt en lokal produktion. Eftersom hans bakgrund är barnprogram och naturfilm blir han förvånad över filmen han ska jobba med är en brutal skräckfilm och han ska inte bara ratta ljud utan även hjälpa till med att skapa de blodiga ljudeffekterna. Jobbet blir snart en mardröm för Gilderoy - bokstavligt talat.

Okej då, den anonyme projektoroperatören har svarta läderhandskar.

En film om filmskapande har potentialen att bli metaporr för filmälskare. När filmskapandet dessutom handlar om skräck bör man förstås känna sig ännu mer hemma. Den här filmen nämns även ofta i samma andetag som nyligen av oss recenserade mästerverket Amer (2009) så självklart skruvas våra förväntningar upp - även om vi gör en poäng av att inte kolla trailers eller läsa om filmer vi ska titta på i förväg.

Klassisk italienskt filmarbete.

Sååå...hur möttes då våra ofrivilligt högt ställda förväntningar? -Infoga här plågsamt lång tystnad- Om vi säger så här: Att ständigt dra upp den här filmen när man diskuterar "Amer" är som att likställa Stephen King's pekorala egna version av "The Shining" med Kubricks mästerverk. Att nämna den här filmen när man talar om gialli är som att dra upp Nic Cage när man talar om skådespelare.

Som ni ser på högra herrens hand talar han italienska.

Vi kanske nu ska hänvisa till presentationen av den här bloggen där vi faktiskt nämner att våra recensioner påverkas av rådande humör, för stämningen på Udda Film-redaktionen var ovanligt låg när vi kollade in den här rullen. Dessutom ställdes den här rullen i direkt kontrast till filmen vi såg precis innan - som då råkar vara ovan nämnda mästerverk "Amer". Med det sagt känner vi oss ändå rätt blåsta på en bra film när vi fick se den här långtråkiga mesiga historien.

Inlevelse är viktigt.

Trots ett hyfsat jobb med filmens utseende får man inte känslan av vintage-film här och lattjandet med verklighetens sammansmältning med fantasin, som då är en förmodad flirt med italiensk genrefilm, känns bara långtråkig och intetsägande här. Vi skiter faktiskt högaktningsfullt i den lille engelske töntens öde i den här filmen och när då hans söndervittrande psyke är det centrala blir det förstås ganska andefattigt för oss.

Hm, okej ett giallo-öga då.

Vi kan heller inte imponeras av ljudet - just p g a att vi precis sett "Amer".  Tvärtom, är vi snarare irriterade över de inslängda svinhöga kvinnoskriken. Det känns ungefär lika skoj som när äcklig TV-reklam brakar igång 97dB högre än programmet man tittar på. Alla referenser till genrefilm och dito regissörer som ska vara så smarta har vi sett skojigare blinkningar till. Ja jävlar vad griniga vi är! Next!

BETYG: 2/7 Av vår tjuriga recension att döma skulle detta bli en etta men det vore för orättvist då det ändå är en välgjord våffla.

Hello doggie!

Grönsaksmassaker.

Kulturkrocken när den lille britten får en fallisk vindruva i munnen av italienaren.

Röstprov. Verkar vara samma skola som Steven Segals casting...

En märklighetsmin på bioduken måste betyda att vi befinner oss i en metaverklighet.

META!

Trailer



måndag 27 mars 2017

AMER (2009) Belgien/Frankrike, 87 minuter. Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani.



Cineastporr

Coolt sydeuropeiskt hus? Check.

Ana (Cassandra Forêt) är en liten flicka som tillbringar sin barndom i ett jättelikt hus på Rivieran. Hon blir traumatiserad av sin känslokalla familj som tvingar in henne i en skrämmande fantasivärld. När Ana (Charlotte Eugène Guibeaud) når puberteten försöker fortfarande hennes kyliga mor (Biancamaria D'Amato)kontrollera hennes blommande sexualitet. Vid vuxen ålder återvänder Ana (Marie Bos) till det nu förfallna jättehuset på Rivieran. Den mardrömslika fantasivärlden lever tydligen fortfarande där.

Nyckelhålsflukt? Check.

 Ja herre jävlar vilken snygg film! Föreställ er ett gäng äckelgubbar som okontrollerat flåsar av vulgär upphetsning när en yppig ung dam går förbi. Ungefär så reagerade vi i Udda Film-soffan över de bilder och ljud som rullades ut i rutan. Detta är inget annat än ett audiovisuellt mästerverk och den underbara titelsekvensen med Bruno Nicolais musik skvallrade genast om att detta skulle bli något i hästväg. Många är det som försökt återskapa utseende och känsla i de klassiska italienska skräck- och thrillerfilmerna från 60-70-talen men få har lyckats så bra som paret Cattet/Forzani i denna rulle. Faktiskt ännu bättre än i deras senare film The Strange Colors of Your Body's Tears (2013)

VVitch...?

Manuel Dacosses foto är mästerligt och ljudteamets insats fantastisk. Färgkorrigeringen är perfekt varm och murrig, precis som det anstår en vintage-rulle. Klippningen är experimentell och ljuvlig. Vi bara fortsätter att sucka och stöna av vällust i våra sunkiga soffa.

Men snälla lilla gumman, lek inte med farfars lik.

Denna film klassas som en giallo vilket inte är helt sant då endast sista delen av de tre filmen är uppdelad i kan klassas som sådan. Första delen som visar Anas barndom är mer klassisk gotisk skräck späckad med surrealistiska inslag. Mario Bavas anda vilar tung här. Andra delen som avhandlar Anas tonår känns mer som ett slags experimentellt psykosexuellt drama och som sagt i sista delen, med den vuxna Ana, börjar vi känna igen elementen från giallo-filmen.

Inte underligt hon är traumatiserad med sådana porträtt på väggen.👀

Så ytan på våfflan är ett frasigt tekniskt mästerverk, men insidan då? Vi har ingen konventionell handling här utan hamnar istället mer på en resa i Anas inre känslovärld och det som är så fantastiskt är hur bra det audiovisuella har gestaltat dessa känslor och vanföreställningar som drabbar Ana. Det är inte lätt att hänga med i alla svängar där man aldrig riktigt vet vad som är fantasi och vad som är verklighet, men t o m våra ADD-iga hjärnor orkade hålla koncentrationen uppe. Självklart förförda av bild- och ljudexplosionen vi utsattes för. Rekommenderas varmt.

BETYG: 6/7 Snudd på toppoäng men surrealismen var tuff mot vår svaga koncentrationsförmåga.

Det värsta traumat av dem alla:

Att se föräldrarna ha sex.

Sex på psykedeliskt Bava-vis.

Varför inte inreda ditt barns sovrum med Bava-lampor?

Skapa mysig Argento-stämning för din lilla älskling!

En andalusisk myra?

Den smekande sommarvinden.

Den lokala hunkparaden.

George Michael är tydligen på rivieransemester.

Vid vuxen ålder har Ana tydligen fattat tycke för fula stövlar.

Nu jävlar blir det åka av!

Nej, inte sånt åka.

Giallo-humor?

Onanera med kam. Each to his/her own.

Det verkar åtminstone rinna till för denna dam.

Rinna till - ordentligt.

Aw yes!

"Biting" för att citera Arnold Schwarzenegger.*

Fuck laserkirurgi!

Hello stranger.

Trailer med Bruno Nicolais ascoola tema.

Färgpalett à la Bava och Argento.

*Arnold Schwarzenegger: "Biting". 😊



lördag 25 mars 2017

FATHER'S DAY (2011) USA/Kanada, 98 minuter. Regi: Adam Brooks, Jeremy Gillespie, Matthew Kennedy, Steven Kostanski & Conor Sweeney.



Fatherfucker from Hell

Köttig inledning.

En galen psykopat vid namn Fuchman (Mackenzie Murdock) serievåldtar och mördar medelålders familjefäder på de mest brutala sätt. När stjärtgossen Twinks (Conor Sweeney) far möter samma öde dras han, en tvivlande präst (Matthew Kennedy) och Fuchmans gamla nemesis Ahab (Adam Brooks) in i ett episk äventyr för att befria världen från denna ondska.

Ett ömt ögonblick.

Vad som en gång var en skämtsam fejk-trailer för en totalt bananas film hamnade på ett skrivbord på ökända C-filmsbolaget Troma. Där tyckte man att det vore en bra idé att göra en långfilm av det hela så vips drämde man 10 000$ i nävarna på det förvånade Astron-6-gänget. Vad göra? En film såklart!

Detta eviga sexuella våld mot män!

Resultatet är en vansinnesresa som flirtar vilt med smutsiga drive in-rullar från 70-talet (Inte minst med svenska superklassikern "Thriller") men med vår moderna perversion som krydda. Som vanligt är det med den gamla glimten i ögat och i början av filmen lyckas gänget spela sina karaktärer riktigt straight (Nej, inte motsatsen till gay) men när Matthew Kennedys prästkaraktär dyker upp brakar comic relief-aspekten tyvärr igenom för mycket. Visst, filmen är hyfsat kul men ju allvarligare man spelar desto roligare blir det. När Lloyd Kaufman dyker upp i rollen som Gud förstår ni att det blir lite för "roligt". Skojigast är förstås det totalt överdrivna våldet.

Unga killar objektifieras på film!

Filmen är som sagt superbillig men har bitvis en riktigt schyst kvalité rent utseendemässigt. Detta pendlar dock vilt och i vissa sekvenser är vi tillbaka i de sunkiga green screen-miljöerna som gänget älskar. Vi imponeras dock över den mängd människor man engagerat med en sådan liten budget och dessutom har man en hel del avklädda damer med. Tyvärr har många av dem sådan där byst som inte rör så mycket på sig... Inte nog med det! Manlig nakenhet blir det också mycket av och som ni förstått av resumén är det herrarna som råkar mest illa ut i den här våfflan.

BETYG: 4/7 Vi är inte helsålda på den här filmen men känner att ett sådant over the top-vansinne måste premieras.

Meredith Sweeney har ett stökigt skrivbord.

The Fuchman med munnen full.

Någon med kvinnlig förebild.

Ännu mer sanslöst sexuellt våld av män -  mot män.

Fear and Loathing in Winnipeg.

Locations. Vi kan aldrig understryka nog hur viktigt detta är.

Plötsligt är det tysk porr.

Höjdskräck?

Nej.

Baphomet...men vem är snubben till höger?

Syskonkärlek.

Ännu ett green screen-helvete.

Dagens sexualupplysning: Det finns faktiskt en fetisch som ser ut ungefär så här. Fråga Olle om ni inte tror oss.

Herregud...

Lucifer verkar ha fått en släng av elefantiasis.

Jabba the Hut-looken har lockat till sig en Leia-lookalike.

Apropå lookalike, Christina Lindberg ler från sin lantvilla.

Trailer

Kolla in originalfejk-trailern HÄR.