TOYS KILLER IV (2004) Italien, 17 minuter. Regi: Fabrizio Spurio.

Klimax!

Kalla kårar när man finner ondskan i ett isblock. (Ovanligt ambitiöst av Spurio.👍)

Ett monstruöst väsen tinas upp ur ett isblock och slaktar fler intet ont anande dockor och figurer. Till Skeletors oändliga glädje väcks även en annan person upp ur den eviga dvalan. De båda lägren möts slutligen i en episk batalj.

Intet ont anande Flinta-figurer.

Vi har nått den sista delen* i denna göra-film-på-en-eftermiddag-serie. Borta är den bästa musiken men följsamheten lever lyckligtvis vidare. Denna gång har vi svårare att identifiera styckena då Spurio konstant gömmer sig bakom "AA.VV"**-ursäkten för att sno musik. Filmen inleds i alla fall storslaget med körmusik från "Sagan om Ringen" och spårar inte ur förrän vid den stora slutbataljen när vi återigen får stifta bekantskap med den musikaliska styggelsen Enigma. Inte bara en skitlåt utan också helt opassande i sammanhanget. Den är dock inte så jag-vill-delta-i-självmordet-i Guyana-dålig som den vi fick lida av i del 2.

Rå flintastek.

Just slutet på den här rullen sänker den från vad som skulle kunna ha varit ett riktigt strålande betyg, men vi kommer strax till det. Efter bataljen -SPOILER ALERT- går den segrande djävulsfiguren till vad vi trodde var det egna pappersslottet och befriar en emo-punk-docka och det visar sig att inte ens filmskaparen själv hade någon bra förklaring till detta märkliga slut. Han filosoferade fram en efterkonstruktion om ambivalensen i de olika karaktärernas roller. Nåja.

En kuslig borg av papper.

Filmens absoluta höjdpunkt är -SPOILER ALERT- när Stratos återvänder från de döda och återförenas med Skeletor i en ömsint kyss. Vackert som tusan, men det skulle bli mycket bättre än så tydligen. Någon scen senare kommer vi tillbaka till tonerna av Madonnas "Justify my Love" och då förstår vi vad som är på väg att ske. Mycket riktigt. Skeletor och Stratos tar det fulla klivet ut ur garderoben och idkar en sådan homosexuell sex att Alexander Bard skulle rodna. Skrattsalvorna duggar tätt i Udda Film-soffan när Skeletor når ett sådant klimax att Peter North skulle framstå som en rostig droppande kran i jämförelse. Stratos bjuckar sedan Skeletor på ett solo-bukkake-party som inte går av för hackor det heller. 😃 Bara denna sekvens är värd minst en sexa i betyg med så har vi då det slaka slutet med Enigma och dockbefrielsen så vi hamnar sammantaget på:

BETYG: 4/7 Alltid skönt att se när folk blir bättre och bättre.

Herregud! Stratos och Skeletor återförenas.

Den här gången tänker de inte låta homosexualiteten gömma sig i garderoben.

Samtidigt utför någon illdåd inspirerade av "Revenge of the Living Dead Girls".

Artificell menshjälp.

Skeletor och Stratos älskar som om det inte fanns en morgondag!!!

Ser ut som Skeletor väntat länge på detta ögonblick...

Även Stratos är ett vandrande enmans-bukkake-party!

Vad nu? En emotjej kedjad i borgen?

Nix pix 80-talsmix! Inget videoklipp blir det.

PS. Det nästan bästa med hela filmserien är de bedårande omslagsbilderna. Paint-konst at its finest!

*Tidigare: Toys Killer (1998), Toys Killer II (2002) och Toys Killer III (2003)

**Betyder typ "flertal artister" och används en del i Italien när det är tre eller fler artister.

TOYS KILLER III (2003) Italien, 15 minuter. Regi: Fabrizio Spurio.

Det tar sig

Heilande figurer på balkongen.

Dockor och leksaker fortsätter att leva farligt när en mystisk blå plastlampa förvandlar alla till zombier. Skeletor tar tillsammans med sin brorsa upp kampen - på liv och död.

Plötsligt dyker en ondskefull plastlampa upp!

Vi kanske börjar vänja oss vid detta lättjans filmskapande? I vilket fall uppskattar vi denna tredje del betydligt mer en de två förra*. MYCKET har att göra med musiken. Inte nog med att det endast är bra låtar (Goblin och Iron Maiden), den har även en tillstymmelse till att bytas ut när det händer olika saker i bild. Vi märker samtidigt hur lätt vi manipuleras av vår egen musiksmak, men bortsett från det gör sig Goblins musik oftast mycket bättre till film än Enigma (Spyr i munnen när namnet uttalas). Klassiska hits från "Dawn of the Dead" och "Phenomena" gör oss genast på bättre humör. Det är också rätt skojigt när zombierna Skeletor ska möta dyker upp till Iron Maidens "Where Eagles Dare". Självklart skulle man kunna ha jobbat mycket bättre med musikaliska cues men detta är ändå ett stort kliv fram för den uppenbarligen late Spurio och hans vän(ner) - som vi dessutom får en ganska ordentlig glimt av som dockhållare.

Eftersom den påminner om ett blånande ollon kan inte barbien låta bli att ta på den.

Lättjan lyser även starkt vid diverse blodbad när blod hälls i handfat och man faktiskt ser skuggan av behållaren det hälls ifrån. Däremot har kreativiteten ökat en smula med ingående sexscener mellan barbiefigurer. Och ta oss fan om det är roligare att se dessa ultraamatörbarbiedockazombier** än många andra uttjatade och sönderexploaterade levande döda. Trots filmmakarens lättja bjussar han ändå på lite specialeffekter i form av en kort sekvens där ett "The Thing"-monster sprattlar lite i stop motion. Vad blir det härnäst, green screen? 😲😀

BETYG: 3/7 Skönt att det går framåt för Spurio.

Sen blir det åka av!

Ken-typen får smaka på lite face sitting.

Det lär inte vara några svårigheter med att deepthroata en Ken.

Vad i hela fridens namn?!

Bröderna Skeletor är on da case.

Zombieattack!

Creepy docka som ser ut som vilken "Paradise Hotel"-deltagare som helst.

Här är hon helt förskräckt. Det syns väl?

Zombier vs. Skeletor.

Ollonlampan har aktiverat nästa fas i ondskeevolutionen. Enter the Thing!

Nein, nein nein! Inget videoklipp denna gång heller.

*Toys Killer (1998) och Toys Killer II (2002)

**Sug på det ordet som aldrig tidigare yttrats i Universum!

TOYS KILLER II (2002) Italien, 18 minuter. Regi: Fabrizio Spurio.

Dockleken fortsätter

Ondskan lever!

Fyra år efter mordet på hans Barbie-flickvän börjar Stratos hämta sig och kan gå vidare med sitt liv. Han träffar en ny vän...eller är det mer än så? Ondskans makter tar också nya former och är redo att utkräva mer blod.

Stratos sörjer sin döda flickvän.

Jepp! Vi står bi våra maniska idéer, så vi har plikttroget plöjt vidare i den här ultraamatörmässiga filmserien. Vi kan väl direkt säga att det inte har hänt mycket på de fyra år som passerat mellan första filmen* och denna. Det är ändå ett litet fall framåt då den mestadels gräsliga musiken är en aning mer följsam. Vi säger "mestadels" då Spurio snott bl a Goblins musik från "Suspiria" och oavsett vilken dynga man använder den musiken till är den ju trots allt bra. Spykaskaderna krockar dock i beigea och orangea stinkande fontäner i Udda Film-soffan när Enigmas world music-dynga sköljer över oss som en brun lavin. Tänk att man sisåhär 25 år senare återigen ska behöva plågas av Michael Kretin...förlåt - Cretus vämjeliga smet kryddad med jojkande indianer och en samplad (och våldtagen) Bonzo**.

Men Skeletor finns där för honom och tröstar till tonerna av Enigma.

Nåja, eftersom Alien blev mosad av en Motorola-kartong sist behövdes tydligen en ny mördare och inte denna gång heller har vi en susning om vem fanskapet till monster-action-figur ska föreställa. Nu när vi precis fått lära oss att muskelhjälten heter Stratos och hör hemma i He-Mans universum***. Monstret ser dock ut som Iron Maiden's Eddie iklädd någon löjlig Lordi-dräkt. En figur vi dock känner igen är Skeletor och han dyker upp som en tröstande vän till Stratos och homoerotiken vet inga gränser!

BETYG: 1(+)/7 Ett litet fall fram som sagt. Homoerotik är alltid bra men Enigmas musik tar direkt bort alla eventuella pluspoäng man skulle tänkas kunna ge.

Ja, det är fan på nivå med Smurfhits.

Stratos och Skeletor har en varm, nära och maskulin vänskap.

Vad är det där för Lordi-skrev?

Barbie-slampan bangar inte för lite finsk pung!

Om hon nu kan hitta nån... "Mmhh...får känna?"

"#metoo din HOOORA!"

Annat offer.

Ja, det är ett äkta "NOOOOOOOOOOO!!!"-ögonblick.

Hen är som sagt jävligt lik Eddie. Nån geek kanske har koll?

Från Eddie till rena rama Alice Cooper-showen.

Svar: Nej! Inget videoklipp denna gång heller.

*Toys Killer (1998)

**Ja, John Bonham från Led Zeppelin.

***Zzzzzz...

TOYS KILLER (1998) Italien, 23 minuter. Regi: Fabrizio Spurio.

Filmskapande-killer...

Oj! Asia Argento är med i filmen.

Leksaker och action-figurer lever ett behagligt liv i Fabrizios pojkrum men plötsligt vaknar ett ondskefullt utomjordiskt väsen till liv och vänder uppochned på tillvaron.

Kajsa Anka stämmer träff med...

Eftersom vi har en fäbless för filmer med leksaker (fast då främst mjukisdjur) hade vi naivt höga förhoppningar på denna film. Nej, vi förväntade oss inga Harryhausen-stop motion-animeringar eller något liknande men i alla fall en charmig gore-fest i bästa amatörfilmskaparanda. Utgångspunkten var alltså att vi verkligen ville gilla detta.

...Snobben.

Filmen börjar dock med ett alldeles för långt svepande runt pojkrummet med kameran och därmed är första kardinalfelet begånget. Det ack så viktiga anslaget blir, istället för att väcka tittarens nyfikenhet, en uttråkad undran över när filmen ska komma igång. Vi drar lite på smilbanden när figurerna Snobben och Kajsa Anka trippar fram i bild men sedan är det snabbt slut på det roliga. Alien (Ja, H.R. Giger-monstret) dyker upp och mördar figurer till höger och vänster men det är så fruktansvärt fantasilöst och tråkigt genomfört att det är som att titta på en femåring som är inne i sin värld och leker med dockor. Vi kan vid upprepade tillfällen även se regissörens hand som håller i figurerna. Han har även grava problem med autofokusen på sin crappiga camcorder då den ibland inte vill hitta skärpan på de små figurerna i bildens förgrund. Alla dessa amatördetaljer skulle vi gladeligen kunna leva med (förutom bristen på genomtänkt dramaturgi) men tyvärr finns det ett ännu större och mer distraherande problem - musikvalet och hur detta applicerades på bilderna. Det verkar som om Spurio resonerat som så att det måste finnas någon musik pålagd. Vad denna ska ha för funktion tycks han inte ha reflekterat över. Alltså får vi "njuta" av superostig technofierad körmusik eller lökig cover på "Halloween"-temat. INGET av musikstyckena har använts för att accentuera det som händer utan kör-techno-muzaken bara maler på oavsett om det pågår ett dramatiskt mord eller älskog. General-fail!

Plötsligt dyker Alien-krabba upp.

Så det blir långa 23 minuter när man plikttroget ska ta sig igenom denna nybörjarkalkon. Synd för oss att vi sätter upp sådana maniska 5-årsplaner med vårt filmtittande för härnäst väntar ett gäng uppföljare på detta lilla fismoln till film...

BETYG: 1/7 Tyvärr. Inte ens med amatörmått är detta bra på något vis, när det trots allt skulle kunna ha varit rätt skoj.

Game over.

Alien-krabba blir embryo-Älg-igen.

Under tiden älskar Barbie med nån muskel-actionfigur*.

Nalle är ute och går ackompanjerad av cheesig techno-version av "Halloween"-temat.

Embryo-Älg-igen suger på Nalle...

...och blir fullfjädrad Ej-lien.

Whoa! Videorundgång!!!

Vad ska muskelfiguren göra med Motorola-kartongen?

Game over kärring! (Den här blodeffekten var faktiskt lite charmig)

Icke sa Niclas! Inget videoklipp denna gång.

*Hur fan ska vi kunna ha koll på sådan skit?