DIO: DREAMERS NEVER DIE (2022) USA, 116 minuter. Regi: Don Argott & Demian Fenton.

Omskakande nostalgi

Wendy hör röster.

Den första auktoriserade dokumentären om sångaren Ronnie James Dio där hans fru Wendy och många kända kollegor medverkar.

Ja, det kan man lugnt säga.

Efter Ruggero Deodatos dödsbud ville vi avsluta året med något trevligt istället så vad kunde då vara bättre än att gå i barndom och dyka djupt ner (likt en kedjad präst...) i en nostalgisk ocean av ljuv musik? Vi undslapp dock inte tårarna då man konfronterades med vad världen gick miste om när den mäktige sångaren kilade vidare för ett drygt decennium sedan.

Inte bara svenska älgskyltar som är populära att sno.

Vi tycks ha en förkärlek för dessa inte alltför originella musikdokumentärer med de sedvanliga intervjuparaderna, arkivbilderna och lite snygga animationer som binder ihop det hela. Här hade man dessutom slängt in några nyinspelade scener där skådisar illustrerade vissa händelseförlopp. Lite småtöntigt kanske men inte alltför störande.

Samtidigt som han råddade ljuset, tydligen.

Som vanligt är det tittarens (vår) kärlek till ämnet som gör filmen till en sådan fin upplevelse. En dokumentär måste nog vara ganska uselt gjord för att störa det faktumet och det är inte den här på långa vägar. Somliga av oss här på redaktionen har ju växt upp med Dios musik så det krävs ju inga filmiska överdåd för att framkalla rysningar av välbehag eller tårar av nostalgi.

Nej, det är inte efter en hårtransplantation.

Den något friserade storyn tar oss med från Dios barndom till den slutliga kampen mot cancern och bjuder på många sköna nedslag i musikhistorian denne legend (i ordets rätta bemärkelse!) skapade. Förutom alla kända monsterkonstellationer till band han varit med i skickas även en blinkning till singeln "Love is All" som han gjorde med Roger Glover från Deep Purple, vilket är riktigt coolt. Det kan ju ha och göra med att det är Dios första guldskiva. 😉

BETYG: 6/7 Underbar och välproducerad nostalgi. En av musikens absoluta kungligheter porträtteras på ett bra sätt.

GOTT NYTT ÅR MOFOS!

Nakenchock!

Men Glenn, du älskar ju ALLA. 😊

Lita Ford surar på flickrummet, bland häst- och Ritchie Blackmore-affischer.

Ja, en del av Roger Glovers hår blåste av då.

Klart att man kan hitta en flarra giallo-blask på The Rainbow Bar & Grill.

Wendy Dio ramlade in i en kort statistkarriär och fick då bl a knåda ryggen på Sly Stallone i klassiska "Death Race 2000".

Nej, men den här sättningen släppte ändå en sjuhelvetes bra platta.

Ozzy får här vara posterboy för kolakonsumtionen på 70-talet.

Dio kunde sannerligen backa upp det självsäkra uttalandet.

Rob Halford blev djupt imponerad.

Mick Wall illustrerar.

Vinnie Appice hade lite svårt att förstå de mustaschoida bandkamraterna i Black Sabbath.

Vinnie sitter på en musikalisk skatt.

Se inte så förvånad ut Vinnie. Ni var tajta som satan redan från början.

Don Dokken skäms lite för vad han pysslade med...

...samtidigt som Dio var lite mer metal.🤘

Jo så heter ha...hen! Går inte att hitta inom demonologin.

Självklart är denna gamla pärla med i dokumentären.

En av våra redaktionsmedlemmar beklagar att han var en smula för gammal för att imponeras av denna älskvärda scenshow när den rullade genom Stockholm men han låter meddela att han ändå uppskattade den ur ett lökperspektiv.

Ronnie och Roger Glover gör sin bästa Beatles-imitation och får en guldplatta för besväret.

Stackars Craig. Ett mer misslyckat ensamsolo än det under ovan nämnda konsert har sällan skådats. Det slutade med att han lackade ur och drämde guran i golvet.

Underbar bild där Ronnie äter druvor - på ett oerhört metal vis. 🤘😆🤘

Teaser

När man tar skapandet av ett skivomslag på allvar.

Klart det här segmentet måste vara med! ⭐

Hela jävla våfflan!

Vila i frid Ruggero Deodato (1939-2022)...😥

Den sorgliga nyheten att en av de största kultfilmsregissörerna gått bort har nått oss. Vi plockar av oss mössorna och sänker våra huvuden i en stunds tyst vördnad. 

Förutom den uppenbara och våldsamma megaklassikern "Cannibal Holocaust" har Deodato doppat tårna i alla möjliga slags genrer med varierande resultat men nu är åkturen här på jorden slut. Här hittar ni ett gäng våfflor vi har recenserat här:

Waves of Lust (1975)

The Washing Machine (1993)

Ballad in Blood (2016)

Cut and Run (1985) ⭐(Kvalade in på Best of Udda Film!)

Zenabel (1969)

Riz Ortolanis vackra ssoundtrack känns adekvat i denna dystra stund.

BOARDINGHOUSE (1982) USA, 98 minuter. Regi: John Wintergate.

John lever sitt bästa liv

Kuslig VHS-demon.

I ett hus i Los Angeles dör folk på mystiska och brutala vis. Flera år senare köper Jim (John Wintergate) huset och öppnar ett pensionat för "vackra flickor mellan 18-25 år". Plötsligt börjar märkliga olyckor ske och en del av tjejerna drabbas av otäcka visioner och mardrömmar. Är det Jims hobbytelekinetiska krafter som busar med damerna eller är det något långt mer ondskefullt som vill skörda nya offer?

Verkar vara ett färskt lik.

Ytterligare en kalkonklassiker vädras här på Udda Film och den här är ett "fint" exempel på den nya videoeran med sin gräsliga hemvideo-look. Den börjar med en outhärdlig backstory i form av "datortext" som skrivs i realtid på skärmen. Inte nog med att fonten är svårläst. Varje bokstav ackompanjeras av att pip, så i någon dryg minut får vi lyssna till ett satans jävla pipande som skär djupt in i amygdalan.

Fullt med gristarmar under skjortan.

Vi får sedan njuta av de fantastiska specialeffekter VHS-utrustning kunde bjuda på i början av 80-talet i form av färgskiftningar och färginverterade övergångar. Vi trodde först att det var regissören som löpte amok med sin nya VHS-leksak men kalkoneffekterna har faktiskt en roll då de representerar ondskan i huset.

Vad man i början av 80-talet skulle kalla "happening guy".

Det är sedan dags att presentera filmens stjärna, spelad av regissören själv, och herr Wintergate är ju sleaze personifierad! Fräsiga tidiga 80-talskläder som självklart döljer ett par ultrasexiga leopardtangakalsonger, snabba bilar och en porrfilmskaraktärs personlighet. Det är ju ingen slump att han öppnar ett pensionat som samtidigt ska fungera som hans personliga harem.

Sexig koncentration.

Det blir en hel del amatörmässig gore och brudarna skuttar omkring i lagom ledig klädsel (eller inte) samtidigt som aktörerna försöker sig på att skådespela. Det ryktas att filmen var menad som komedi men klipptes om till skräck. Förmodligen en bra idé då den humorn som fortfarande är kvar är av roliga timmen-typ. Det ska dessutom finnas en version som är en hel timme längre! I vilket fall, det märks tydligt att filmen är helt massakrerad i redigeringen och vi bjuds på tonvis med märkliga fade to black-övergångar i scener där man tydligen tyckt att det får räcka mitt i en mening.

BETYG: 3(+)/7 Det är en total katastrof till film men den är ändå hyfsat underhållande med sitt amatörmässiga överspelande och sin sleaziga atmosfär.

Koncentrerad.

Tjejerna har med sig perfekta kläder till sitt lilla gruppboende.

En nit för mycket.

De är förfärade...

"Asch då! Typiskt att jag ska trilla i poolen med min tunna vita negligé."

Penibelt när man får mens i duschen.

Ikonisk bild från våfflan. Kanske dock inte så talande.

Bara slit och släp när man är hyresvärd. Nåja, han gör mer en mupparna på HSB i alla fall!

Ner från Brokeback Mountain och nu metrosexuell stadsbo.

Metrosexuell träning.

Så här sur blir hon när fluktare har motorsåg.

Hur läskigt som helst när skeletthanden tittar fram!

Griserier på G.

Inte direkt giallo.

Försök inte neka! Du SKULLE låta honom smörja in din rygg med sololja.

Ahem...

Spooky när kylskåpet (med en hjälpande hand...) ger henne en facial.

Är det en politisk debatt på gång?

Mer lysande skådespeleri.

Tittut!

Lite Fleksnes-humor. *Ryser*

När hon fångat ditt hjärta.

Japp. Den här rullen gjordes innan pudelrocken fick fäste.

Trailer

Hm, här har vi visst den långa versionen av filmen. Vi lägger väl upp denna länk ifall vi skulle orka ta oss igenom den också (högoddsare).