DEATH IS MY TRADE (1977) Västtyskland, 145 minuter. Regi: Theodor Kotulla.

Dödskarriär

Unge Frantz lär sig vilken extrem dygd plikten till fosterlandet är av denne skadade kapten.

Frantz Lang (Götz George) är en fiktiv person men denna biografi handlar egentligen om Rudolf Höss, kommendant för Auschwitz under majoriteten av lägrets verksamhetstid.

Som ni ser är en riktig hedersknyffel...

Vi skärper till oss en smula på Udda Film såhär på årets sista dag och ger oss på ett allvarligare ämne. Det känns nästan lite ironiskt att kolla på en biografi om en kugge i det nazistiska förintelsemaskineriet samtidigt som israeler i skrivande stund utför folkmord på Gazaremsan. Det är bortom beklagligt att israelerna valde att skapa en skurkstat med den tragedi de själva har i bagaget. De - om några! - borde ju inse hur vedervärdigt det är med folkmord och Lebensraum.

Frantz får till sin enorma glädje tjänstgöra vid fronten.

Det intressanta med den här filmen är just fokuset på individen - och inte själva förintelsen. Den är en adaption av Robert Merles roman "Der Tod ist mein Beruf" (Ja, vi väljer den tyska titeln) som i sin tur bygger på Rudolf Höss självbiografi samt förhörsprotokollen från hans tid som krigsfånge. Här kondenseras Höss liv, från en krigsivrig tonåring till sin död strax efter krigsslutet, ner till knappt två och en halv timme så historisk ackuratess har fått ge vika en smula för pragmatiskt berättande.

Han förstår inte riktigt konceptet solidaritet med kommunistkollegorna på fabriken.

Rullen har ändå ett ganska långsamt berättarspråk, inte helt ovanligt för ett europeiskt TV-drama från sjuttiotalet, vilket det här ser ut som. Det är lågbudget och en slående brist på musik. I kontrast till de spartanska miljöerna man oftast befinner sig i har man tydligen fått tillstånd att filma i både Auschwitz och Birkenau-lägren. Udda Films utlandskorre har ju varit på dessa platser så han kände mycket väl igen sig då han noterat specifika detaljer i lägren förutom de uppenbara som exempelvis skylten i huvudlägret. Man kan fråga sig hur stämningen var när tyskar iklädda SS-uniformer återigen vandrade (och heilade) på dessa platser. Det måste ha känts knepigt även som tysk skådespelare.

I Frikåren lär han kommunisterna veta hut.

George är mycket bra i rollen som Lang. Vi har inte en susning om hur Höss var som person. Inte ens efter att ha läst dennes självbiografi. Man kan bara ana att han var en vän av ordning och plikt, men att boken självfallet är en efterhandskonstruktion av sanningen. Georges porträtt är mer av en tafatt man än vad vi kan uttolka i självbiografin. Den totala pliktskyldigheten finns dock där från första minut. Viljan att göra sitt absolut bästa är central för karaktären - och det är just det som är så slående i filmen. Det handlar inte om ett ursinnigt hat. Trots detta förvandlas ändå en människa till ett redskap för obeskrivlig ondska. Som vi ser på verkligheten runt omkring oss idag har mänskligheten inte lärt sig ett skit.

BETYG: 5(-)/7 Ett ganska lågmält porträtt av en vilsen mans väg till ingenjör av en dödsmaskin.

En gammal frontkamrat. Numera bara "kamrat". Så...plikten framför allt!

Nej för helvete din tok-Frantz!!! Detta vore det ultimata sveket mot fosterlandet!

Han finner snart mening med livet igen.

Sen hamnar han i kurran då det ännu inte är riktigt okej att döda kommunister i Tyskland.

Himmler, i Hans Kortes gestalt.

I SS kunde man göra blixtkarriär. Say hello till Unterscharführer* Lang.

Hoppsan hejsan - Sturmbannführer** Lang är det helt plötsligt!

Himmler delar med sig av hemlisar.

Du vet, plikten framför allt.

Heilande tyskar under den faktiska Auschwitz-skylten i huvudlägret.

Nazihumor.

Block 11 var det sista stället man ville hamna på i Auschwitz.

Här är de på väg till de mörka cellerna i källaren. Här finns även ståcellerna vars namn antyder hur stora de var.

Den faktiska gården mellan Block 10 (Där medicinska experiment utfördes) och 11. Här både spöstraffades fångar och avrättades genom arkebusering, giljotinering eller hängning.

Langs ungar leker märkliga lekar.

Lilla Brigitte leker inte på ett direkt PK sätt.

Den faktiska gaskammaren/krematoriet i Auschwitz. Här miste bara en bråkdel av alla offer sina liv. Det riktiga mördarmaskineriet pågick 3km längre bort, i utrotningslägret Auschwitz II, Birkenau.

Själva gasningen.

En konservburk fylld med kristalliserat pulver som i kontakt med omgivande luft förvandlas till dödlig gas.

Måste varit lite kusligt att se rök komma ut ur den där skorstenen.

Frantz urskuldar sig för frugan.

Birkenaus dödsläger ska byggas.

Här känner Udda Films utlandskorre verkligen igen sig. Till höger om vakttornet går en väg som leder ännu längre in i det enorma lägret och den passerar en äng där askan från 10 000-tals offer finns utspridd.

Statister i fångkläder och uniformer på faktiskt dödslägermark.

Summerar rätt adekvat.

Ej nån trailer utan istället hela filmen.

*Typ sergeant/furir.

**Typ major.

FLESH EATING GHOULS FROM OUTER SPACE (2004) USA, 18 minuter. Regi: Erik Weiland.

Mycket pyssel, lite talang

Är det en W.A.V.E.-film igen? Ha! YOU WISH!!!

En ödesdiger natt landar rymdvarelser på jorden och de är inte här av nyfikenhet utan bara för att festa på människokött.

Ser ju lovande ut detta...

Vi visste inte riktigt vad vi gav oss in på när vi drog igång den här filmen. Den hade ju potential med sina lökiga marsmänniskor men kunde lika gärna vara en snooze-fest. Utomjordingarna poppade snabbt upp i rutan och så långt var allt okej. Dessvärre började de snabbt att....sjunga. Vi hade m a o klampat rakt in i en jävla dockteatermusikal!

...men vad i helvete? Falsksång?!

Tänk er groteska dockor (och då snackar vi inte om utomjordingarna) ackompanjerade av tondöv sång. Som ett satans Staffan Westerberg-program fast helt utan talang. Rullen är som ni säkert också förstått "rolig" men inte i en enda bildruta uppvisar filmskaparna något som helst tecken på att besitta minsta uns av humor. Sorgligt, då man lagt ner så mycket tid på alla detaljer.

BETYG: 1/7 Musikal funkar inte ens när man ska göra humor av det och har man inte nämnda humor....

Tokgalen humor...😐

Mardrömsbränsle.

Vi får ändå ge dom att det är lite charmigt hur utomjordingarna gömmer sig bakom det smala trädet.

"Hilarious" bruk av arkivbilder.

Hur kunde det gå så fel med dockor som dessa? 😥

De skulle ha deletat hela filmen istället.

Hela filmen.

AXEMAS 2: BLOOD SLAY (2018) USA, 34 minuter. Regi: John Ward.

Crap-mess

Vad gör Slipknot-tomten så glad?

Det har gått ett år sedan morden i självlagringsanläggningen och den enda överlevaren Sarah (Ashley Campbell) ör fortfarande märkt av upplevelsen. Hon låter sig dock övertalas av en vän att börja dejta igen. Vad hon inte anar är att första dejten kommer väcka många obehagliga minnen till liv.

Aha! Det faktum att en inte alltför styv julgran faktiskt kan penetrera en manskropp.

Obehagliga minnen väcks också till liv här på Udda Film då vi påminns om första delen Axemas (2017) som vi gav bottenbetyg. I en skön julyrsel ger vi oss därför på även uppföljaren!

Sarah ger sig på dejting igen.

Trots att den här är längre än första filmen känns det inte så. Men lugn i stormen! Tro nu inte att vi helt plötsligt har en bra film här inte. Vi tas åter tillbaka till den pisstråkiga förrådsanläggningen där det springs fram och tillbaka i korridorerna. Lyckligtvis bjussas det inte på lika många oneliners i den här rullen som i första, så det är ytterligare ett fall framåt. Det är dock fortfarande odramatiskt och kasst skådespeleri. Samma (?) tönt som i första filmen dyker upp för ett litet blink blink-skämt i slutet (gäsp...)

BETYG: 2(-)/7 Vårt julhumör är väl lite bättre det året så den här snooze-festen får inte samma bottenbetyg som föregångaren.

Men hennes döde ex dömer henne.

Slipknot-tomten vill verkligen bli medlem i sekten från "Cobra".

Intensivt skådespel på G.

Jodå, det är den där jävla självlagringsanläggningen igen. Fast nu har de gjort om den till ett red light district.

Ett red light district för nekrofiler?

Dataeld: Det gör så fruktansvärt ont.

Trailer

Och även hela filmen - tyvärr...