THE WOLF OF WALL STREET (2013) USA, 180 minuter. Regi: Martin Scorsese.

Scorsese hittar tillbaka

Den cyniska tonen sätts direkt.

Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) tycks vara född att bli mäklare och efter en knackig start på karriären lyckas han snabbt bygga upp sitt eget lilla imperium, gödslat med lögner, droger och sex. Blåser man dock folk på löpande band blir förr eller senare myndigheterna nyfikna på vad som försiggår sig.

Margot Robbie introduceras.

Med risk för att framstå som alltför mainstream ger vi oss på denna blockbuster. På Udda Film är vi så insnöade att vi inte ens hade koll på vad Scorsese sysslat med de senaste åren och det kan ju vara lite förståeligt att intresset inte var på topp när den senaste filmen vi såg var "Shutter Island". Vi tyckte ändå att vi borde ge den här våfflan en chans då den gode Marty ändå gjort en och annan höjdarrulle. Det är vi glada att vi gjorde.

Är det månne Stevie Nicks han lattjar med?

Scorsese har helt enkelt dammat av sitt gamla "Maffiabröder"-koncept och klätt det i en ny kostym. Alltså har vi en Leo DiCaprio som direkt adresserar oss tittare och ibland t o m bryter fjärde väggen för att göra detta. Likt Ray Liotta i ovan nämnda film får vi följa Leos karaktär från gröngölingsstadiet till fullfjädrad skurk. Denna gång dock som sliskig kostymbärande ekonomisk brottsling till skillnad från Liottas gangsterkaraktär. Däremot konsumeras det minst lika mycket, ja kanske t o m mer, droger och brudar av DiCaprios rollfigur.

Vår ciceron presenterar sig.

Det hela är ganska over the top och snudd på problematiskt hur den cyniska och hedonistiska livsstilen skildras. Även vissa skådespelarprestationer tenderar ibland till överspel men det håller sig överlag på rätt sida av den tunna gränsen. Vi som någon gång tvingats iväg till ett call center på anställningsintervju vet att det faktiskt finns människor som är precis så här jävla dumma i huvudet. Vi tror att den här filmen borde kunna ha samma glorifierande ikonstatus för äckliga finansvalpar som "Scarface" för wannabee-gangsters. Kanske inte vad Scorsese hade i tankarna men inte katten hade heller stolpskottet Staffan Hildebrand* avsikten att peppa en generation snorungar att gå ut och sparka på varandra med "Stockholmsnatt", men så blev det ändå.

Snort-o-vision.

Rent hantverksmässigt är denna rulle väldigt välgjord med allt från foto till färgläggning. Man har skapat en plastig, glassig och färgglad atmosfär som passar storyn perfekt, vilket bryggar oss direkt över till manuset som är mycket välskrivet med skön dialog som annars bara Tarantino brukar få så mycket cred för. Terence Winter heter manusförfattaren som utgått från den verklige Belforts bok.

BETYG: 5/7 Scorsese levererar igen, i gammal god stil.

Sådana här mongon finns på riktigt. Synd att inte SD-mupparna fattar att det är sådana som tar deras pengar till skillnad från flyktingar.

Matthew McConaughey med kläder på överkroppen och en skön peruk därtill.

Filmens spökscen. Notera kvinnan till vänster och bristen på människor i övrigt.

Plötsligt försvinner hon i tomma intet medan nya människor materialiseras framför våra ögon. Hoppsan!

Jonah Hill är riktigt bra som finansäckel.

Kolla bara in detta. Fjollpreppoklädd förklarar han giftermålet med sin kusin.

Jon Bernthal har lämnat zombierna i "The Walking Dead" bakom sig och gör...detta istället.

Jordan Belfort talar med en klient på högtalartelefon.

Cirkus på kontoret?

En helt vanlig dag på jobbet.

Rena rama porreklamen för quaaludes, denna film.

Klassiskt inmundigande av kola.

Rena rama Paradise Hotel-partajet.

Icke sa Niclas.

Är det någon som smygkollar?**

Hm, nalle ser glad ut.

Nalle seeer dig.

Smakfullt klädd för succé.

Här är Jonah Hill på väg att få stryk på riktigt. Så kan det vara att jobba för Scorsese.

Den heliga graal, vad beträffar quaaludes.

Ett gott lavemang piggar alltid upp.

Jordan har just fått vad han själv benämner som: CP-fejs.

Det skadar aldrig med en schyst italiensk exteriör.

Den passar även in fint på en green screen.

Trailer

Filmens inledning. Scorsese visar hur man sätter tonen.

Margot Robbie cockteasar.

Mitt i allt quaalude-poppande finns det även tid att röka lite crack.

*Detta måste vara Hildebrands största ögonblick i karriären - att bli nämnd i samma sammanhang som Martin Scorsese (på en obskyr filmblogg på nätet...)

**Retorisk fråga.

SCHOOL OF HARD GORE (2008) Finland, 4 minuter. Regi: Cristal Alakoski, Teemu Kilpi, Pietari Svväjärv & Ville Lamminmäki.

För lite kosken?

Mobbning i skolan.

En snubbe blir svårt mobbad i skolan och när han börjar träna på gym får han oanade krafter.

Mobboffret tränar ihjäl sig?

Finsk claymation. kan det vara något? I det här fallet får man definitivt säga nej. Att ett gäng på fyra personer inte kunde komma upp med någon bättre idé än denna ger stöd åt teorin om för många kockar. Alternativt har de arma finnarna fått för lite koskenkorva* för att släppa lös kreativiteten.

Och vaknar till liv som någon slags blodtörstig hulk (???)

Det här är dåligt gjord leranimation, vilket man skulle kunna förlåta om det fanns någon rolig idé bakom det hela men tyvärr är det bara ett korkat staplande av våld och ologik. Vi har naturligtvis inget emot meningslöst våld men det måste ju göras på ett roligt sätt. Det här känns bara som att en treåring skrivit ett manus som sedan filmats i en handvändning. Det här är så amatördåligt att t o m ljudeffekterna (och bristen på dem) används utan tanke.

BETYG: 1/7 Tillbaka till bastun boys och om inte ut förrän ni har en idé.

Våld med dåliga ljudeffekter inleds.

Varför blir denna mobbare glad när han får armen avsliten?

Hå hå ja ja! Kulissen "rasar" och avslöjar en kopia av "Eyes Wide Shut" och Stanley Kubrick vänder sig i sin grav.

Nix. Ingen video denna gång och det är väl knappast någon som gråter för det.

*Ja, det är skrivet i sten: Alla finnar är råfyllon och alla vi svenskar är superfjollor...

THE PLEASURE SHOP ON 7TH AVENUE (1979) Italien, 88 minuter. Regi: Joe D'Amato.

Det riktiga New York!

The Big Apple, back in da day.

Två småtjuvar rånar ett apotek i de sleaziga kvarteren runt Times Square i New York. Vad de
inte vet är att apoteket betalar beskydd till den lokala maffian och snart har småskurkarna
professionella gangsters efter sig. De lyckas undkomma och tar sin tillflykt till en
porrshop i närheten - där gangsterbossens flickvän råkar jobba...

"Aj aj...ont." Bob väcker empati.

Med Joe D'Amatos stämpel på filmen vet man att det blir sleazigt och här är det lite extra
såsigt då versionen vi kollade in är den med inklippta XXX-scener. Som vanligt med dessa
inklippta bilder är det supertaffligt och föga trovärdigt. Den här våfflan tar dock priset
i en scen där en svart herre får sig en handtralla och i den inklippta bilden ser vi en vit
penis tas om hand. Helt underbart! Skit samma liksom.

Bob har hamnat i Paradiset.

Man kan dela upp filmen i två delar där första delen tilldrar sig i det New York vi älskar:
Ett sunkigt Times Square fullt av porrbutiker och dito biografer. Just precis det sköna New
York som äcklar Travis Bickle i "Taxi Driver". Mums. Andra delen är lite som en "Last House
at the Park" light där våra antihjältar håller några ungdomar gisslan i ett hus någon
välbeställd typ lämnat tillfälligt öde. Vi säger light eftersom det är långt från samma råa
atmosfär det brukar vara i sådana här situationer. Gisslan uppträder vartefter ganska
ordentligt medgörligt. D'Amato är mer intresserad av att utforska sexatmosfären än
våldsditon här.

Här har han hittat någon skojig filmleksak.

Vi bara måste dela med oss av en schyst dialogscen där kåtbocken Bob frågar Sammy vem av
gisslan han är mest sugen på och konversationen får en märklig och inte helt PK twist:
 -Which one would you like to ball?
 -All three.
 -Him too?
 -Why not?
 -You mean you do it with fags too?
 -Where I come from life is real tough.
Underbart!

Oj! Det verkar vara nåt riktigt roligt han ser.

Hela tiden pumpar ett skönt soundtrack av Bruno Biriaco med många läckra Fender Rhodes-
toner som ackompanjerar sleazet. Även om atmosfären är mysigare under New York-delen håller
Ernesto Collis karaktär Bob lågan brinnande med sina upptåg, ständigt kåt som han är. Han
lyckas även i en scen dra till med ett gapflabb som låter som en upp-speedad skrattpåse.

BETYG: 5/7 Skön sleaze i en underbar miljö i ett härligt 70-tal.

Aha, okej.

Här har Bobban hittat en annan skön pryl.

Bob experimenterar med sin nya leksak i bakgrunden.

Som sagt, Bob är i ett paradis.

"Oj...Jag råkade...spilla. Låt mig...mmm...torka bort...aahhh..."

Spjuvern Bob har löst gåtan med dildoanvändning.

Gisslan måste hållas under uppsikt - även på toaletten.

Bob drar skitroliga skämt, varpå han börjar skratta som en leksaksclown.

Här skojar han till det med den unge killen - och skrattar hysteriskt som en upp-

speedad gubben-i-lådan.

Stockholmssyndromet har tydligen trätt in.

CBS? Jojomensan.

Faktiskt inte en sexleksak Bob lattjar med här.

Här har han dock tagit biljard till en ny nivå.

Funkigt soundtrack. Lyss och lär!