DEADLY LESSONS (2006) Nya Zeeland/USA 137 minuter. Regi: Stuart Paul.

Lära för livet med Stuart Paul!

He's back!

När modern till den självmordsbenägne Rebel kommer till Simon Conjurer (Stuart Paul) och bönar att han ska hjälpa sonen bestämmer han sig för att genomföra ytterligare en självhjälpssession trots att han hade för avsikt att sluta. Simon har nämligen egna bekymmer då hans rival den ondskefulle Dr Crazx (Jon Voight) försöker sätta dit honom för ett mord han inte begått.

Precis vad världen behöver. Flygande barn.

Låter väl nästan som en thriller nu när vi fortsätter vår Paul-odyssé här på Udda Film? Men det är det sannerligen inte. Frågan är bara vad i helvete detta egentligen är!

Stuart har hela världen i sin hand.

Till en början har vi ett klassrum där Simon suggererar småbarn till att bokstavligen flyga omkring till oscarsvinnande Michel Legrands musik. Ni vet, sådan där bombastisk crappig Disney/Hollywood-musik som leder en att tro att detta möjligtvis kan vara en familje- eller barnfilm. Detta intryck förstärks av Jon Voights karaktär som mest kan liknas vid en skurk ur Batmans universum - fast mer överdriven. Familjefilmsillusionen krossas dock av bruket av svärord samt den inte helt nödvändiga lilla nakenhet som finns med. Crazx har dessutom ett par riktigt ekivoka statyer i sin lya som definitivt inte har att göra i en amerikansk familjevänlig film.

En medelålders man i en Hummer som ger en tonårig pojke pengar? Hm...

Så vad har den här rullen för målgrupp egentligen? Det har vi förstås inget svar på då manuset är så banalt och de problem personerna söker bot för i självhjälpsgruppen är så trivialiserade att t o m ett barn skulle tycka det var idiotiskt. Samtidigt ska man alltså beakta att barn kommer att få sina liv förstörda om de råkar se en stjärt eller höra ett "fuck". Ett stort problem - för oss - är att denna påkostade och lååånga dumskalleproduktion inte heller är speciellt kul i sin uselhet. Visst, ett snett leende kan väl skänkas åt att Paul återigen får leva ut sitt messisaskomplex och att Voight kanske skämmer ut sig ännu mer än när han drog igång sin pro-Trump-rant, men mestadels är det bara långtråkigt och oändligt förutsägbart. De disney:aktiga karaktärerna är smått outhärdliga och muppreplikerna de tvingas leverera är mest bara cringe.

Den subtile Jon Voight.

Skoj dock att Paul hänger sig åt klassisk gubbig exploitation när han ger sig in i duschen med den nakna unga kvinnan men behåller byxorna på. De åker bara av off screen när Voights karaktär kräver det. Av någon outgrundlig anledning passar denne också på att ta ett snabbsniff på de nyss avplockade kalsongerna...

BETYG: 2/7 Ja, filmen är som väntat genomusel men är tyvärr inte speciellt rolig. Besvikelse.

Vänta lite nu guru-Stuart. Du glömde kvadraten.

Simons problemfyllda klass. Dock bara triviala och lättlösta problem som exempelvis: Anorexi, schizofreni och eventuell homosexualitet. 😆

♫"And she's buuuuuyyyyying a stairway to Heaven."♬

Hoppsan! Ett dött barn.

Tandlös humor.

Dags att konfrontera den grava alkoholismen.

Borde vara ett av de svåraste problemen att knäcka med tanke på att det står en lockande giallo-blask där men icke sa Simon!

Ska nåt triggas som kan lösa hans osäkra sexuella identitet när han beskådar den ekivoka statyn?

Så trygg i sig själv efter att ha blivit botad från anorexi att hon inte har några problem att gömma sig bakom en - mumie!

Hello doggie!!!

Dr Crazx smeker den väldimensionerade statyn.

Kling & Klang-konstaplarna blir obekväma.

"Är han en sån där statybög?"

Här fluktas det vilt.

Stuart regisserar Danielle Kremeniuk med byxorna på.

Vad i hela helvete!?! En "Mitt liv som hund"-referens??? 😲

Dr Carzx avbryter mysduschen.

Och vill i rättvisans namn att även Simon ska ta av sig brallorna.

Men varför vill han sniffa på Simons kalsipper?

Lugn. Han är trots allt botad från sitt tvångsmässiga ätande.

Rebel är botad från sitt självdestruktiva beteende och följaktligen börjar han då klä sig som en jävla jubeltönt. Det kostar på att må bra minsann!

Trailer

EMANON (1984) USA, 98 minuter. Regi: Stuart Paul.

St. Paul

Emanon vill inte ta emot ersättning för fönsterputsningen.

Jason (Jeremy Miller) är en liten gosse som körs omkring av sin rika mammas (Cheril M. Lynn) limousinechaufför (Patrick Wright) då hans ben är funktionsvarierade och han annars måste gå med hjälp av kryckor. Att titta ut genom limousinefönstret är lite som att titta på TV för Jason och han lapar nyfiket i sig av omvärlden. En dag passerar de en mystisk hemlös man (Stuart Paul) som tycks kunna utföra mirakel. Jason är övertygad om att den hemlöse mannen skulle kunna hjälpa hans mamma vars modeföretag håller på att gå under. Desperat försöker han hitta mirakelmannen för att bli hans vän.

Då blir hans luffarkompis alldeles varm i hjärtat.

Yes! Vi fortsätter vår bekantskap med Stuart Paul och kastar oss över hans debutvåffla som är en härlig familjefilm. Jo det är sant! Det som gör den så skoj är förstås Pauls messiasfigur och den skönt världsfrånvända storyn. Inte bara är manuset banalt som satan utan Pauls regi lämnar mycket övrigt att önska. Särskilt frugans (Cheryl M. Lynn) skådespeleri blir lidande då det framstår som bra mycket uslare än i förra rullen vi såg.

Jason fyrar av ett av många skitnödiga leenden mot Stuarts fruga.

Sättet som hemlösa porträtteras är så oändligt infantilt och romantiserat. För att vi ändå ska påminnas om hur omvärlden ser på hemlösa (eller hur tänkte Paul egentligen???) så har vi en scen där limmochaffisen måste köra den tjatige pojken genom de hemlösas "undre värld" och hela sekvensen är som en åktur på ett billigt spöktåg där vi hör vansinnesskratt i bakgrunden och hemlösa poppar upp runt bilen som de lamaste spökattrapperna i ovan nämnda tivoliattraktion.

Le Jason, le och hela världen kommer att le tillbaka!

Till vår förvåning gillar vi den här ännu mer än Heaven & Hell (2018) trots att det alltså är en kass familjefilm. Det är en riktig feelgood-kalkon och ett hälsosamt jesuskomplex tackar man ju aldrig nej till.

BETYG: 5/7 Pauls infantila debut värmer våra hjärtan och lillgrabbens evigt påklistrade leende smittar ta oss tusan av sig!

Ett Jesus-freak dömer ut den syndiga mänskligheten (Hm, han har inte fel...)

Jason lackar ur totalt.

De där benen ser verkligen funktionsvarierade ut.

Emanon utstrålar en sån godhet att han inte ens behöver säga "No homo" när han lägger en man i sin famn.*

Utslagen men välsignad.

Ja, på de flesta vis.

Det gör Jason glad.

Det sorglösa hemlöshetslivet!

T o m alkoholism är nåt fint.

Ja det är även gulligt att Jasons chaffis pimplar "medicin" (som ser misstänkt likt giallo-blask ut) på jobbet. Patrick Wright känner ni nog igen från åtskilliga småroller i allt från "Kojak" till "Maniac Cop".

Mamsen får lite tröstknark när hon bölar på sin post.

Under tiden är det fortfarande sorglöst i rännstenen med flöjt och dans!

Jason ler då, så han nästan klämmer ut en chokladkorv.

Klart att rika mamma har en klassisk stereotyphusa som är hjärtlig men vet sin plats.

Emanon ger sig i kast med att rädda självmordskandidaten som just ska hoppa från kyrktaket.

Ett leende räcker.

Klart!

Den långa tunneln där de hemlösa bor är rena rama spöktågsattraktionen.

När Emanon pimplar i tomma gränder har han på klassiskt amerikanskt vis en papperspåse som döljer flarran men här bland allt folk...

Emanon: De funktionsvarierades vän.

Wow! Filmens titel.

Mamsen har bokstavligt talat slummat till det...

...och eftersom det är 80-tal har självklart hennes luffarutstyrsel mäktiga axelvaddar.

Hey! Det är ju Stuart Pauls producenbrorsa Steven, som här spelar en...inslagsproducent.

Emanon försöker förklara hur vi ska se på religion.

Det väcker hat. "Jävla kommunist!"

Barnen hånar honom.

Det kristliga hatet är starkt.

Judendomen spyr.

Mobben vill se Emanons blod.

Nooooooooooo!

"Why you little!!!"

Trailer

*Kom ihåg att vi här faktiskt befinner oss på 80-talet då AIDS var rena rama "bögsjukan".