Udda film: december 2018

måndag 31 december 2018

NEW YEAR'S EVIL (1980) USA, 86 minuter. Regi: Emmett Alston.

Gott gammalt år!

Nä, det är ingen giallo.

Det är nyårsafton och Diane (Roz Kelly) är värd för ett populärt musik-TV-program där man kvällen till ära kan ringa in och rösta på det gångna årets bästa new wave-låt. Eftersom programmet sänds från den amerikanska västkusten kan man bevaka tolvslagen i alla tidszoner på kontinenten innan den stora finalen med tolvslag i Los Angeles. Plötsligt ringer en man med förvrängd röst in till programmet och berättar att han just mördat någon närstående till Diane och att han för varje tolvslag som sker kommer mörda ytterligare.

Toleranta ungdomar.

Ett nytt år vankas och här på Udda Film blir den automatiska reaktionen att se bakåt istället för framåt. En hederlig slasher från 1980 är ju perfekt när man vill glömma vad debila politiker kommer ställa till för oss det kommande året. Så på med den felvikta partyhatten och blås i den begagnade nyårstutan så kör vi!

Ett mobilt nyårsparty.

Vi gillar genast den här rullen när den drar igång med alla sina märkliga detaljer som exempelvis Dianes roll under aftonen. Vad är hon egentligen??? En slags rock'n'roll-morsa som vunnit popularitet som DJ eller? För alla kids: Med DJ menar vi då ursprungsbetydelsen, plattvändare och radiopratare. Hon "framträder" med ett av live-banden, vilket innebär att hon dansar medan de spelar och sjunger. Av någon anledning är hon helt accepterad av de stökiga new wave-punkarna i publiken som slam-dansar och stagedivear. Vidare är det ju rätt humoristiskt att ena bandet - Shadow - spelar allt från någon slags melodiös pre-pudelrock till radio-blues samtidigt som de är utspökade i tidstypiska outfitar. Om man tycker det är märkligt att publiken accepterar Diane är det ännu konstigare att de gillar den här musiken. Det ska ju trots allt vara ett new wave-program. LOL! Vi har faktiskt belägg för våra undringar då de stökiga kidsen i inledningen redan visat hur intoleranta de är mot sin omgivning genom att mucka gräl med allt och alla.

Kamma dig snutjävel. #ACAB

Morden är inte speciellt blodiga och för ovanlighetens skull får vi se mördarens fagra ansikte. Det gör oss inte det minsta och -SPOILER ALERT- det kommer ändå en liten twist på hans identitet.

Mamma är för upptagen med sin egen stjärnglans när sonen stolt annonserar en personlig framgång.

Även om det inte är en världsomvälvande story rullar allt på i ett bra tempo och stämningen är mysig. Kip Niven gör ett bra jobb i rollen som mördaren. Apropå denne mördare -SPOILER ALERT- blir det smått problematiskt i slutet när han bekänner hur kastrerad han känner sig av alla usla kvinnor han haft att göra med. Så långt uppfyller han schablonbilden av den hämndvillige sårade mannen. Problemet uppstår då Diane står på tur i dödandet. Hon ÄR ju ett självcentrerat asshole som försummar sin son och då tydligen även sin man som nu råkar vara mördaren och förtjänar verkligen att dö. LOL! Egentligen tycker vi väl inte alls det "problematiskt" utan bara kul att det inte är så jävla svart och vitt hela tiden.

BETYG: 4(+)/7 Trevlig slasher som kompenserar gore-brist med skön stämning.

New wave-punkarna älskar rockmormor!

Nej vi lovar. Det ÄR ingen giallo.

Shadow står för kvällens underhållning och de är sådana rebeller att de har Sex Pistols-bandanas knutna på benet samtidigt som de sjunger rena rama REO Speedwagon-körer.

De vilda kidsen älskar't!

T o m dårarna på det lokala gökboet börjar pogo-dansa!

Diagnos: Galopperande julhat.

Kvällen till ära får alla partyhattar tillsammans med thorazinpillren.💊🎉

Det finns saker som glimrar bättre än guld.

Tror fan det!

Jo det är sant.

Ironin när man jobbar på mentalsjukhus och INTE blir dödad av psykotiker utan av en psykopat.

Är Dianes son också new wave-punkare?

Innan kolfibertrumpinnar gjorde entré på marknaden brukade trummisar gå ut i skogen och karva trumstockar ur lämpliga grenar.

När rockmormor dansar med Shadow börjar de plötsligt lira new wave of British heavy metal. Så kan man ju också tolka new wave om man vill.

Mördaren inser det genialiska i att maskera sig med en Neil Breen-mustasch.💡

Den här buktalarkatten gör det med stängd mun.

Aww! Mördaren har pyntat.

I filmen rullar de på drive in-bion "Blood Feast" men rävar som vi är ser vi genast att det inte är Herschell Gordon Lewis klassiker utan italienska giallon "The Red Queen Kills 7 Times".*

Killen med den goa tonårstutten i handen kunde skita i vilket.

Här är en snubbe som ser ut att behöva en överviktig kompanjon.

LOL. Misogyn much?

Det måste vara en cerebral film då man citerar "Hamlet". Eller..?

Trailer

Hela våfflan. Gott nytt år!

*SPOILER ALERT: Detta är intressant då "vår" mördare faktiskt också dödar sju gånger.

torsdag 27 december 2018

DINOSAUR FROM THE DEEP (1994) Frankrike, 75 minuter. Regi: N.G. Mount.

En annan fransk våg...

Är du osäker på om vapnet har kraftig rekyl är det bäst att du intar en stabil position. Lita på honom. Han är regissören.

I den snara framtiden år 2004 är dödsstraffet avskaffat men brottslingen Calvin (Guy Godefroy) kommer ändå inte undan sitt öde då han skickas med på en specialexpedition ledd av professor Nolan (Jean Rollin) som åker tillbaka i tiden till dinosauriernas tid och därmed kan man kringgå lagen.

In the fjutschör jagar man uppenbarligen brottslingar med eldkastare.

Vi lägger fulskinkan åt sidan för en smula för att spisa riktig fulfilm. Ni tänker säkert att det ändå måste vara någon sorts kvalité då det bekanta namnet Jean Rollin* poppar upp i rollistan, men kvalité är det sista man tänker på när man tar sig igenom denna rulle. Vi tänkte att det knappast lär bli billigare än Gayniggers From Outer Space (1992) som vi nyligen kollade på men oj vad vi bedrog oss! Denna gamla film kan få en genomsnittlig studentfilm att framstå som hollywoodproducerad. Handdockedinosaurier och usla lervarianter av samma art samsas med kända skådisar som Tina Aumont och föredettingar som Sylvaine Charlet. Rollin är väl kanske en bättre regissör än skådespelare men allt tycks vara okej i den här soppan.

Men Calvin är en mästare på att gömma sig. Här i ett hål i golvet.

Man måste verkligen älska film för att göra en sådan här ultrakalkon för det framstår som om man bara samlat ihop sina filmkompisar och haft en firmafest. Det känns nästan som om filmen är klippt i kameran då tempo och reaktioner är hopplöst usla. Effekterna, och då även dinosaurierna, är ju härligt värdelösa men tyvärr är det en massa planlöst springande hit och dit så det blir snabbt långtråkigt utav helvete. Ibland får man gissa att någon/något blivit skjuten då varken ljudeffekt eller mynningsflamma har lagts på. Det är tyvärr också lite comic relief inblandat med det sura förhållandet mellan professor Nolan och hans fru (spelad av Charlet). Rollin får "briljera" titt som tätt med sitt humoristiska skådespel vilket innebär att himla med ögonen åt sin fru.

"Var fan är han?!"

Man kan fråga sig vilket "djup" som åsyftas i titeln då dinosaurierna är på någon slags övergiven planet (vart tog tidsresan vägen???) och man kan väl bara konstatera att det är filmvärldens avgrund. Planeten ska tydligen också vara en slags intergalaktisk soptipp och det är ju i paritet med filmens kvalité.

BETYG: 2/7 Crappigare än så här blir det knappast men pluspoäng för usel gore, gräslig stop motion och härlig handdocka.