THE OUTPOST (2019) USA, 123 minuter. Regi: Rod Lurie.

På en mönstringsförläggning nära dig

Såhär får man inte prata med varandra på ett statligt verk!

Den amerikanska utposten Keating har en särdeles usel placering långt ut i de afghanska bergen och soldaterna där blir beskjutna av talibanerna varje dag. Tolken Mohammed (Sharif Dorani) varnar ständigt för en stor attack men hans tjat har blivit vardagsmat för soldaterna, ända tills den faktiskt blir av.

Dohh-ggie är så duktig.

När Udda Films äldre redaktionsmedlemmar mönstrade för 100 år sedan försökte man locka de fjuniga 18-åringarna med att rulla fräna krigsfilmer på monitorer i alla väntrum. Våra kära kollegor skrattade gott åt den låga nivån och underskattandet av deras intelligens ända tills de såg en viss glöd i ögonen på en del andra mönstrande. Det har alltid funnits och kommer förmodligen alltid finnas en outtömlig källa av unga pojkar som dumdristigt vill kasta sig in i krigets "äventyr". En nyare film att locka med skulle då kunna vara denna.

Krig är kul ibland.

Förväntar ni er ett pissregn ur ett pacifistiskt von oben-perspektiv från oss nu kammar ni noll då detta faktiskt är en riktigt bra krigsfilm. Den levererar inga djupa insikter eller plötsliga tankeställare men är en hyfsat realistisk skildring av en riktig rövkommendering i Afghanistan. Åtminstone enligt många veteraner som sett filmen.

Att aldrig det här slagit utanför denna region. Hennaskägg är grymt!

Ur ett ytligt perspektiv serverar den väldigt bra krigs-action om än ur det gamla vanliga amerikanska perspektivet men samtidigt är det ytterligare en bra skildring av de fullkomligt meningslösa uppoffringar som görs i ett krig. Uppgiften soldaterna har är hopplös då de inte kommer någon vart med sina mål och de får dessutom dras med ledningens korkade beslut (igenkänningsfaktor!!!) att sitta i en totalt exponerad bas i en dalsänka omgiven av berg.

Ännu ett klart övertramp som skulle generera incidentrapport på statligt verk.

För oss som har svårt att hålla reda på ansikten och namn blir det snabbt omöjligt att hålla koll på alla karaktärer. M a o anar ni att man inte blir speciellt känslomässigt investerad i dessa och några jättekaraktärsresor kan ni glömma. Det kan till en början kännas lite förpubertalt med soldaternas frat boy-tugg men det är ju enligt uppgift såhär det går till (och en gigantisk anledning till att våra kära kollegor direkt siktade på frisedel!). Allvaret sätter dock in vid den stora attacken och kaoset engagerar. Man blir verkligen indragen i galenskapen som råder. Man skulle kanske tycka det är tröttsamt med alla dessa ansiktslösa talibaner som får sätta livet till men det hjälper å andra sidan till att förstärka känslan av tunnelseende vi ska uppleva i krigslarmet.

Ibland kan Mohammeds tjat faktiskt vara rätt roande.💧💧💧

Även om epilogen med alla medaljer och klipp med de riktiga soldaternas kommentarer om att kämpa för USA:s säkerhet känns patetiska, då de stackarna förlorat både blod och kamrater för meningslöst bling och en stor lögn, känner man ändå med dem i deras sorg över alla uppoffringar och det mod de visat för att försvara sina kamrater.

BETYG: 5/7 Vi har sett det förut men oftast inte skildrat så bra som här. Krigsfilm är svårare än man kan tro men den här levererar.

Det är inte apelsinsaft...

Nej, snarare en tysk medborgares våta dröm!

Apropå våt dröm...

Japp! Det finns inget dåligt väder, o s v...

Hans löpning indikerar en stark tilltro till tesen att en granat knappast kan slå ner på samma ställe två gånger.

"Oh, shit." is right.

En mycket listig filmlösning på hur man berättar att flygplan (som skulle kräva en massa jobbigt CGI-arbete) dyker upp. En skugga i en vattenpöl sparar mycket cash. 🙂

Trailer