Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.
Idag kommer vi med nyheter som är både Heaven and Hell.
Vi börjar med de dåliga och beklagar att Udo Kier har gått hädan, 81 år gammal. Hans långa karriär blandade högt och lågt men han var väldigt generös med att ställa upp i potentiellt tveksamma lågbudgetprojekt då han gärna ville hjälpa nya filmskapare blåsa igång sina karriärer. Vi kommer sakna den karismatiske mannen.
Vila i frid Udo.
För att pigga upp efter ovanstående bummer kan vi konstatera att vi är väldigt exalterade över att Neil Breen nu har släppt en trailer till sitt nya förmodade mästerverk "Dire Duplicity". Av den att döma har demonregissören skurit ner på det kopiösa användandet av Breen-screen. Även om vi älskar alla former av hans filmskapande är vi bubbligt förtjusta över att få se Breen ute i det fria igen. Ja, trailern lovar verkligen gott och vi njuter redan av det breenska känsloutbrottet som serveras.
Av erfarenhet vet vi dock tyvärr att vi kommer att få vänta plågsamt länge på att få se våfflan då The Breenius alltid ska ta en gigantisk festivalsväng med sina filmer innan de släpps till oss suktande fanatiker. Men men, den som väntar på något gott plågas oändligt tills tillfredställelse uppnås! Var det inte så talesättet var? Anywhooo, njut nu av trailern nedan.
De har visst en del budgetgitarrer pojkarna. Men den där Epiphonen i mitten har i alla fall schysta custom-Thelema-inlägg på greppbrädan.
Det kända rockbandet Foo Fighters ska spela in sin tionde platta och de vill att den ska bli något alldeles extra så deras manager (Jeff Garlin) hyser in dem i en villa i Encino. Det råkar vara samma kåk som det legendariska bandet Dream Widow använde för en inspelning som slutade i en dödlig tragedi. Det dröjer inte länge innan mystiska saker börjar hända...
Slayer går visst så dåligt att Kerry King får rådda åt Dave.
Udda Film-redaktionen greppar en stor kudde att tryggt gömma sig bakom då vi ger oss i kast med en skräckkomedi igen. Vi är dock nyfikna på vad Dave Grohl och hans glada vänner kokat ihop så skräckkomedi it is!
Produktplacering!!!
Som ni förstår är detta trams på högsta nivå men ändå förvånansvärt kul. Vi hade ingen aning om att Dave Grohl, som då skrivit bakgrundsstoryn till filmen, hade ett sådant intresse för skräckfilm. Hans kärlek till musik är dock vida dokumenterad så här har han då fått lov att kombinera dessa passioner. Han klarar sig väl hyfsat i huvudrollen medan bandmedlemmarnas insatser skiftar vilt i kvalité, men alla som sett ett band i en film vet ju att bandmedlemmarnas skådespelarinsatser spelar föga roll.
Nej det är inte en dähh-mån. Det är bara Lionel Ritchie som gör en cameo.
Det som är bra med att ha ett riktigt band i rollerna är att man slipper störa sig på hur pinsamt fel det ser ut när de spelar på sina instrument. Fast i en scen har en stuntgitarrist varit tvungen att kallas in. När Dave shreddar loss som en besatt *host host* är det i själva verket Steve Vai som spelar. Kul kuriosa är att Vai omnämndes som stuntgitarrist av Frank Zappa när han spelade på legendarens plattor. Kul kuriosa nummer två är att Vai spelade Djävulens gitarrist i filmen "Crossroads" så detta är något av en callback.
Kerry har tröttnat på att rådda.
Det är också förvånansvärt blodigt, vilket redan första scenen skvallrar om. Ja, det blir faktiskt en del gore:iga LOL-ögonblick i den här rullen. Inga droger eller sex dock. I alla fall ingen nakensex men en penetrering som heter duga blir det ändå... 😉
Dave har mardrömmar.
Eftersom det även sprinklas in en hel del referenser här och där började vadslagningen i Udda Film-soffan huruvida Grohl skulle bjucka på den klassiska Michael Jackson-huvudvändningen från "Thriller". Nu blev det väl ingen sådan men det var ändå inte långt borta.
BETYG: 4/7 Sköna dumheter om man gillar både skräck och musik.
"Choke on'em.." eller..?
Vad har den arma tvättbjörnen gjort?
En helt orealistisk scen där Dave shreddar loss (m h a Steve Vai).
Det orealistiska är självklart att bandkompisarna skulle imponeras av att lead-gitarristen* shreddar så.
Det ser faktiskt ut som de spelar exakt den låt vi hör!!!😵🤯
Rami Jaffee står för våfflans sex appeal.
Dave försöker pedagogiskt förklara sammanhanget mellan bandet och den nya låten. Det har absoluuut inget med Aleister Crowley at göra...
Pearl Jam-highfive.
En legendarisk filmregissör spelar musikproducent. Han har även varit med och skrivit titelspåret till filmen.
Jojomensan! 😀
Det är huvudsaken.
Ska det vara så ska det vara.
Vi visste inte att det var såhär Taylor Hawkins dog. 😪
När man aldrig får till det där perfekta riffet.
Peter Stormare? Är det du?
Det verkar som om boken med Aleister Crowleys besvärjelser delvis är skriven på fornnordiska.
Och den ser inte alls ut att vara illustrerad av ett barn.
Trailer
Lionel lackar.
Dave Grohls fejkade Dream Widow-hit.
*Ja ja. Chris Shiflett är egentligen bandets lead-gitarrist men för filmens skull är det Grohl som shreddar här.
"Ånej, de dumma mobbartjejerna trampade sönder mitt sandslott. Jag får sån lust att mörda. Om ändå Cool Cat hade varit här. Då kanske jag inte hade blivit sadistisk mördare..."
Maya (Madelaine Petsch) överlever de tre maskerade galningarnas sadistiska attacker och tas till den lilla hålans sjukhus. Men mardrömmen är inte över och snart får hon återigen fly för sitt liv då sjukhuset förvandlas till ett slakthus.
Där är hon ju, ditt dumma fägelskrämmahelvete!
Så dök den då upp till slut. Andra delen* av denna Renny Harlin-regisserade trilogi. Av någon anledning fascineras vi av denna dussinskräck men det har väl mer med något slags tvångsbeteende att göra än filmernas innehåll. Det här är nämligen korkad skit utan logik fast hyfsat välpaketerad. Frågan är varför det inte bara är ännu en Netflix-serie då man har fräckheten att karva upp skiten i tre sammanhängande delar med tillhörande "To be continued"-skylt.
Oj! Hon har hamnat i Riket. "Danskjävlaaaaaar!"
Vi slängs ganska omedelbart in i en fly-för-sitt-liv-situation med tillhörande chockeffekter då galningarna direkt dyker upp på sjukhuset. Jodå, dessa dårar poppar som vanligt upp helt osannolikt just där Maya befinner sig, hur fysiskt omöjligt det än kan vara. Något som känns lite nytt i denna del är att mördarna verkar ha tappat ett gäng hjärnceller då de helt sonika överger Maya när de har henne fångad i ett tajt utrymme. Visst, detta har hänt förut men då kändes det mer som det var för att leka med sitt offer. Här känns det bara urkorkat då de i den här rullen mer förvandlats till desperata jägare än lekvilliga sadister och då följaktligen borde vilja döda henne så fort som möjligt. Så spänningsmomentet man försöker bygga upp försvinner ganska snabbt.
Här har vi ett bra ställe att gömma oss på!
Att Maya förvandlas till någon slags odödlig Rambo-karaktär (Skadorna hon låg på sjukhuset med var livshotande) då hon misshandlar sin nyopererade kropp konstant struntar vi blankt i för varför skulle inte hon kunna klara absurda omständigheter när tusentals andra karaktärer i andra filmer gjort det innan henne? Dårarna tycks också ha skaffat sig rejält med Michael Myers-DNA då somliga av dem överlever särdeles brutal behandling.
"Hm, hon kanske är här inne? Äh! Jag skiter i att kolla just här."
Som ni märker har vi kommit allt längre från originalkonceptet och i den här rullen börjar även en backstory nystas upp med dårarnas barndom, vilket ytterligare förstör mystiken och den en gång så coola meningslösheten i deras dåd. Ska Harlin & Co. knyta ihop säcken i sista delen eller ska det slängas fram ytterligare en cliffhanger inför en ny trilogi? Ärligt talat skiter vi i vilket då vi inte är stormförtjusta i den här nya trenden med "TV-serier" på bio.
BETYG: 2(+)/7 Egentligen inte så uselt som mycket annat vi recenserat på denna blogg men konceptet har perverterats och mjölkas nu ut i Netflix-format.
Pinup är tydligen en hästtjej.
Maya får sitt Rambo-ögonblick.
Nej nej nej! Det är INTE Cocaine Boar.
Vad ska du göra med musen, flicka lilla? Vänta... det där lät fel.
Ambulansföraren tycker också att det är skitmärkligt att dessa byhålemekaniker måste uppträda så mystiskt hotfullt.
Lugn, lugn allesammans! Det är bara en skråma.
Allt blir bra igen med en smiley. (Kanske skulle man ha haft en på filmaffischen..?)**
Va? Är det en jävla Netflix-serie det här eller???
Winston (Peter Dinklage) jobbar som städare på BTH, ett företag styrt av den skrupelfrie Bob Garbinger (Kevin Bacon). Verksamheten inte bara finansieras med maffiapengar den spyr dessutom ut tonvis med giftigt avfall i naturen som redan fått efterverkningar i form av mutationer på levande varelser. Winston är i desperat behov av pengar då företagets försäkring inte täcker den livshotande sjukdom han har. Han bestämmer sig för att ta till drastiska metoder men det kommer att få följder han inte någonsin kunnat ana.
Söt fåhh-gel.
Då var den slutligen här, remaken på den kultlegendariska Troma-rullen från 1984 som faktiskt är en av få filmer från de amerikanska indie-kungarna vi faktiskt gillar. Vi var då självklart nyfikna på och lite hälsosamt skeptiska till vad man skulle göra med Lloyd Kaufmans skapelse i den här nya våfflan.
Kevin Bacon har självförtroende och de säger ju att allt blir bättre med bacon så...
Vi gillar att man gjort en total omtolkning av konceptet och bara skickar småpassningar till originalet. Vi kunde ju i förhandshajpen inte undgå att få till oss vem som skulle spela Toxie men när Kevin Bacon dök upp som antagonisten blev vi förvånade. Snyggt också att även skräckfilmsälskaren Elijah Wood medverkade som Pingvinen...öhhh...Garbingers bror.
Pingvinen.
Detta är till ingens förvåning fortfarande en komedi men den funkar faktiskt i all sin överdrivna cartoon-lökighet. Ett äkta flabb blev det dessutom i den solkiga Udda Film-divanen när barn gjorde dansuppvisning till Khias allt annat än rumsrena "My Neck, My Back (Lick it)".
När barnens usla framträdanden plötsligt blir roligare.
Som ni säkert redan gissat kan inte den här nyversionen riktigt leva upp till originalets råa lågbudgetglans men vi ser ändå denna våffla som en charmig homage till Tromas magnum opus.
BETYG: 4/7 Underhållande nytolkning som inte riktigt når samma sunkiga höjder som originalet.
Före...
...och efter.
Busted! Arma Toxie..*host host*
Inte ett dugg Proud Boys va?
Fniss.
Hallå Tom Savini!
Vad fan gör du på Tommy Wiseaus greenscreen-tak Toxie?
Makeup som heter duga. 😂
Smått cringe när Peter tolkar Motörhead.
♫"Mah neck, mah back..."♬
Vad i helvete gör Krampus här??? Det är inte dags än för dig.
I och med att vi tycks ha gått in i en ny moralskitnödig tidsålder tvår vi härmed våra händer gällande ansvar för innehållet i denna lysande kulturblogg. Vi kan helt enkelt inte ansvara för de missförstånd som kan tänkas uppstå när man inte förstår sarkasmer eller den humorform där man säger motsatsen till vad som är sant för komisk effekt. Allt är inte blodigt allvar, kära dumskallar.
#JeSuisMrCool #RIPSiewertÖholm
BEST OF UDDA FILM
Mot all förmodan ger vi en del filmer riktigt högt betyg. Här hittar du alla de pärlorna. Klicka på bilden för att komma till filmhimmelen!
OBS! Om din sökning aldrig ger ett skit kan felet vara att du inte söker från förstasidan. Ja, sökmotorn är i paritet med vissa filmer här... Klicka bara på Udda Film-loggan högst upp så kommer du till förstasidan. Gör sedan ett nytt sökningsförsök!
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
Inlägg
