JULIE AND JACK (2003) USA, 90 minuter. Regi: James Nguyen.

Evig kärlek - till Nguyen

Tim Gorman plockade direkt upp tråden i en av filmens repliker: "Forever young..." och gjorde superostigt soundtrack med klara Alphaville-vibbar.

Jack (Justin Kunkle) är en mikroprocessorförsäljare som det går ganska knackigt för. Han får rådet av sin promiskuöse kompis (Will Springhorn) att testa en internetdejtingsida och ganska snabbt träffar han då Julie (Jen Gotzon) som han förälskar sig i. Livet leker och lyckan vänder. Jack börjar plötsligt topprestera på jobbet och han är redo att ta sitt nya förhållande till nästa nivå. Julie är dock inte beredd att släppa in Jack helt och hållet och hennes mystiska hemliga förflutna börjar frustrera Jack ordentligt. Det rosenskimrande förhållandet kanske är på väg mot sin första kris?

Jack söker råd av den här killen.

LOL. Ni kanske undrar vart Udda Film är på väg efter att ha läst resumén ovan men ta då en extratitt på vem som regisserat rullen så kanske ni kan förstå varför vi är mitt uppe i en oplanerad liten minifestival. Jodå, vi fortsätter att beta av Nguyens våfflor och har nu kommit till hans första verk. Det måste väl vara helt obeskrivligt dåligt, kanske ni tänker? Ja, låt oss kolla!

Vars ytterst tillfälliga flickvän tydligen hellre går och öppnar dörren än låter Jacks polare nå klimax.

Vi märker snabbt att Nguyen redan här skapade sin vinnande formel för berättande. Huvudkaraktären har alltid varit - och kommer alltid förbli (?) en försäljare. Så återigen hamnar vi i konferensrum där man går igenom periodens resultat och träffar dryga självbelåtna medarbetare. Faktum är att det här är samma story som i Replica (2005). Åtminstone till en början.

I denna något överexponerade scen får vi se polarens schysta Hef-morgonrockkavaj. Det låter f ö som om scenen vore inspelad utomhus med det öronbedövande trafikljudet i bakgrunden. 😀

Ännu en gång bjuckas vi horribelt ljud och med Nguyen bakom kameran blir det mängder av överexponerade bilder och skakig handhållen kamera. Regissören medverkar även i filmen som professor Tran och det är knappt man känner igen den unge Nguyen. Här är det faktisk en biroll han spelar, med en hel del dialog, så det är inte den sedvanliga cameon vi får. Skådespeleriet överlag är väl inte superbra men ändå bättre än i hans andra filmer och huvudkaraktärerna är faktiskt snudd på intressanta. Jack är en ovanligt sympatisk leading man till skillnad från Nguyens vanliga stalker-karaktärer.

Jaha? NU passar det att fortsätta!

Ja, faktum är att detta är Nguyens klart bästa film, vilket paradoxalt gör den till den minst underhållande. Allt är som ni förstår supermediokert och ultralågbudget men det är inte fullt så hysteriskt dåligt att man börjar fist-pumpa i galen glädjeyra. Allt är förstås relativt, men vi snackar givetvis i förhållande till hans efterföljande verk. Som ni vet är ju Nguyen kungen av "romatic thrillers" men här är det definitivt mer romantik än thriller. Det närmaste thriller han kommer här är när han kör sina fanboi-hyllningar till Hitchcock. Han har här faktiskt lyckas engagera den gamla Hitchcock-aktrisen Tippi Hedren och han låter henne självklart interagera med ett par burfåglar...hö hö hö.

BETYG: 3(+)/7 Uselt som vanligt men ändå tyvärr bättre än vad han presterade senare.

Ett par polare på en bar. Men den skarpögde noterar att man sannerligen serverar gialloblask på denna sylta! 🏆💯

Kontorskuben där Jack sitter och kränger processorer.

Det är verkligen bländande kärlek som uppstår. James kamera har svårt att värja sig.

Jacks storkund verkar sitta på exakt samma kontor som Jack själv.

Lycka är när man slänger omkring sin partner.

Jaså Coit Tower igen? Verkar vara go to-stället för romantik.

Klart man ska klä sig asiatiskt när man går på asiatisk restaurang.

Kanske inte lika episk konferensapplåd som i "Birdemic" men på ljudspåret låter det minsann så.

LOL. När The Palace of Fine Arts dyker upp vet man att det är en bra film.

Director of photography: James Nguyen.

VR-ångest?

Nya råd från cupid-polaren?

I den här scenen heter fläktdånet på ljudspåret duga.

Den eviga Nguyen-modern som Jack pratar med har förstås ett mildare fläktbrus på sitt ljudspår. Det märks knappt alls när man klipper fram och tillbaka mellan de två... 😐

En ung James snubblar över sina egna repliker.

Även Julie håller konferens som väcker applåder med tillhörande boost på ljudspåret.

Notera ansamlingen av fåglar på bryggan. Det kan bara betyda att...

.. Tippie Hedren ska göra entré!

Självklart ska Nguyen skoja till det och låta Tippie lattja med fåglarna. Den ena måste tydligen ha kolat då det bara är en kvar i "Replica".

Det där köket ser bekant ut.

Flashiga effekter när en slags "Phantasm"-fotbolls-EM-animation plötsligt dyker upp.

Director of photography: James Nguyen. 😆

Lee Boren visar upp subtilt skådespeleri. Lysande regi av Nguyen där!

Trailer med soundtrack som inte låter som Alphaville - dock som kristen videomusik.

Tippi Hedren gör sin förmodligen bästa skådisinsats när hon blir ombedd att jämföra Nguyen med Hitchcock samt beskriva regissören. Notera även Nguyens Hitchcock-hyllande i inledningen, som aldrig vill ta slut.

REPLICA (2005) USA, 66 minuter. Regi: James Nguyen

Kärlek i en greenscreen-värld

Är det ett stamcellslabb eller Kraftwerks nya scenbygge?

Försäljaren Joe (John David Braddock) har just genomgått en livräddande transplantation där dr Evelyn Tyler (Lana Dykstra) opererat honom och gett honom en ny stamcellsframtagen njure. Joe förälskar sig i Evelyn och inleder en romans med henne. En tragisk olycka ska dock ställa allt på ända och då kanske inte på ett sätt man kan tro.

Hoppsan! Har du verkligen rättigheterna till detta James?

Äntligen! Ja, äntligen kan vi fortsätta vår resa i James Nguyens underbara värld av audio-dropouts och för långa meningslösa shots. Vi går i antikronologisk ordning bakåt från de två "mästerverken"* vi redan avhandlat. Fördelen med detta är ju att vi slipper risken för den smygande självmedvetenheten som visade sig i "Birdemic 2: The Resurrection". Dags för Nguyen-festival!

En stackars fågel i en bur. Otroligt viktig för handlingen...(Eller inte, men den överröstar dialogen vid lämpligt tillfälle.)

I den här rullen cementeras verkligen faktumet att Nguyen är "the king of romatic thrillers" och med "romantic" menas förstås Nguyens tafatta och verklighetsfrämmande snubbe-stalkar-brud-som-faller-för-creepet-koncept. Men vi kan ju alla se att kärleken är äkta då paret skuttar omkring på en strand och åker karusell med en massa småbarn.

Har vi inte sett det där köket förut? 😁

Som sig bör är filmen ett tekniskt haveri och det som ser "proffsigast" ut är titelsekvensen med inköpta screensaver-aktiga animerade DNA-spiraler. Sedan kastas vi direkt in det "högteknologiska" labbet som är en skrattretande usel bakgrundsbild som skådisarna sedan greenscreenats in över. Lyckligtvis blir det mycket av denna vara i filmen - även när det är helt onödigt! 😃 Man skulle kunna tro att Nguyen är listig som vill kunna kontrollera omgivningen i sina shots men eftersom han bara gör saker ännu värre och dessutom inte applicerar detta modus operandi på ljudet så faller ju den teorin som ett nerfiset korthus. Just ljudet är minst sagt lika uselt som i "Birdemic" med dropouts som ibland varar i flera sekunder och rena rama nödlösningar med pålagt ljud där bakgrundstrafik överröstat skådespelarna.

Han går supernaturligt till sitt greenscreen-jobb...

Som vi har vant oss vid i Nguyens filmer är också klippningen och blockingen** helt utan känsla och vi riktigt myser när någon i filmen ska ta sig från en plats till en annan då vi redan vet att detta kommer visas på ett alldeles för långt och rytmbefriat vis. Vi blir nästan lite besvikna när en bilfärd inte varar i flera minuter utan att något händer. Som kompensation får vi några härliga shots där skådisarna klipps in precis innan de fått instruktion att börja gå. 😅

...och sätter sig i sin greenscreen-kontorskub.

Ja det är verkligen ett smörgåsbord av inkompetens vi bjuds på då vi här i recensionen bara skrapat på ytan. Vi lämnar denna kalkonbuffé mätta och belåtna!

BETYG: 5/7 Nguyen gör ingen besviken. Även om vi inte har exploderande Windows95-örnar finns det inkompetens så det räcker för en mysig filmupplevelse.

En cameo framför greenscreenen: Nguyen i egen hög (no pun intended) person

Joe stalkar subtilt sin blivande donna.

Detta efter att de precis sagt adjö men som ni ser charmas bara Evelyn av det.

En dejt på ett utefik...

...som snabbt ersätts av greenscreen!

Romantik på hög nivå!

Kärlek är att jaga varandra på stranden i illa sittande kläder.

Är man i ett asiatiskt lusthus är det bäst att man har en asiatisk klänning på sig.

Coit Tower får symbolisera sexet vi aldrig får se.

Evelyn kör bikini istället för underkläder. Alltid redo!

Oj vad meta att ha med sin egen film på TV! På detta vis kunde den listige James även klämma in Tippie Hedren i rollistan igen.

"I like to be on top." säger hon och att döma av klädseln har det inget med sex att göra.

Joe är verkligen en poster boy för sju svåra år här. 😆

Vad är då bättre än att sätta igång och stalka nån?

Efter att ha stoppat henne för ett litet snack och sen tagit adjö fortsätter han stalkingen. 😀

Det går hem! Ja, faktum är att Claudia känner sig så pass bekväm med Joe att hon kan ge honom en avslappnad vänsterhandshälsning... (?????)

På dr G:s greenscreen-kontor.

"Åh! Vad romatiskt att du tar med mig till 'The Room'-inspelningsplatser."

Ett romantiskt besök på vaxmuséet.

Där greenscreen:en äter upp kanten på Joes ansikte.

Nej, tyvärr fick inte Larry King vara med i rollistan.

Vilken jackpot att hitta ytterligare en brud som gillar att torrjucka.

En gång mor alltid mor - i alla filmer!

Den inte alltför välpålagda radiorösten proklamerar att gärningsmannen som körde ihjäl hans älskade är anhållen och Joe ba': "Yeah!". 😆

Polisens nya förhörsmetod: greenscreen.

Här blir det..."intense".

Doc G har ett "It's alive!!!"-ögonblick. Fast han vibrerar betydligt mer än vad dr Frankenstein gjorde.

Sluta darra med händerna i brösthöjd doktorn! (#metoo)

Doktorn gapar om "master race" men den där armen vill inte riktigt veckla ut sig.

Dat sum gangsta shit yo!

En av världens bästa dödsscener?

Jättelång trailer för att ni ska få njuta av det smaklösa soundtracket.

Dr G får ett parkinsons-anfall av glädje.

*Birdemic: Shock and Terror (2010) & Birdemic 2: Resurrection (2013)

**Skådisarnas placering i förhållande till kamerans.