What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 28 april 2018

MY HONOR WAS LOYALTY (2016) Italien, 115 minuter. Regi: Alessandro Pepe.



Inte en pojkkalsong är torr

I Pepes Nazityskland tar soldaterna alltid farväl av sina kära på en sommaräng.

Unterscharführer Herckel (Leone Frisa) tillhör den ökända elitdivisionen Leibstandarte SS Adolf Hitler och får se den ena stridsskådeplatsen efter den andra i takt med att hans förband sätts in för att skydda retirerande tyska styrkor. Tysklands krigslycka har vänt och i och med att illusionen om oövervinnerlighet har skingrats börjar desillusionen smyga sig på. Herckel får allt svårare att motivera sig allteftersom hans ideal och kamrater dör.

En lågbudget-Panther. Alla anala historiker ser genast defekter i designen. Skit samma...

Yes, vi blev som sagt nyfikna på regissören Pepes alster efter att ha sett Jugend (2018) och istället för att fortsätta plöja kortfilmerna slängde vi oss direkt på den ambitiösa långfilmen han lyckats sälja in till Netflix. Ja, vi nämner detta då detta är uppenbar lågbudget och vi blir smått förvånade över vad man kommer undan med på den "stora" kanalen. Det ska väl tilläggas att vi inte har Netflix så vi har bara våra förutfattade meningar om vad ett seriöst bolag borde ha för standard.

Här brassar vi  på med pansar och flyg.

Kvalitetsmässigt får vi därmed se en del prov på överexponerade bilder och halvt misslyckad grading där hudtoner ibland förvandlas till zombiegrönt. Det är väldigt lite blod och gore för att vara en hårdkokt krigsfilm och detta beror definitivt på budgeten. Det är tydligt att man valt att fokusera på annat och kört på med CGI-skottskador. Med detta sagt vill vi ändå applådera det enorma arbetet med att sälja in de småskaliga krigsscenerna och autenticiteten i allt från uniformer till utrustning. Många seriösa krigsnördlajvarföreningar har bistått med manskap och utrustning och förmodligen har de inte fått mycket för det.

Ambitiöst att skildra tidernas största pansarslag i Kursk.

Pepe är ju skolad musiker och väldigt stolt över det men musiken i den här filmen känns mest bara smetig och ostig. Ja, lite i paritet med de lökiga inledningsbilderna där ett par skuttar omkring förälskat i naturen. Apropå ljudbilden, något vi älskar i gamla europeiska exploitation-rullar är dubbningen men här - då vi var tvungna att se den engelskdubbade versionen - fungerade det inte alls. Det känns föga trovärdigt att SS-soldater pratar amerikansk engelska i en modern film. Då hade fan varit roligare med klassisk lökig nazitysk accent.

Ryssen kommer! Säkert nån politiker som vill få ökat försvarsanslag när hen ser detta.

Men så över till det viktiga. Pepe har som vi påtalat tidigare utropat sig till något av ett geni och hade man några tvivel tidigare ser den här filmen verkligen till att exponera honom som en kis med alldeles för höga tankar om sig själv. Till att börja med har han missat att en film där man följer en karaktär bör ha något spännande att berätta om denna och så är inte fallet här då denna Herckel inte är speciellt intressant som person. Konflikten han slåss med är dessutom baserad på en otroligt naiv föreställning Pepe har om en SS-soldat i Hitlers främsta förband. Vi kände att Pepe balanserade på en rätt tunn lina i "Jugend" men lyckades hålla sig från några större moraliska traverklamp. Här sladdar han direkt av linan och stryper nästan sig själv i fallet. Filmen inleds med en slags disclaimer om att det inte är en politisk film, men bara man skildrar det "enkla soldatlivet i SS" och utmålar dessa som vilka soldater som helst klampar man rakt in i ett urskuldnings-VM utan dess like. Om inte detta vore nog avslutas filmen med ett stöveltramp rakt in i världens största hundskit då en kvinnlig narrator - i denna "icke-politiska" film - börjar filosofera runt de allierades lika stora skuld i kriget vad beträffar krigsförbrytelser och hur de enkla SS-soldaterna endast stred för sitt hemland. Ouch vilken tunn is! Missförstå oss rätt. Vi är också rätt trötta på disneyfierade skildringar (och framför allt historieberättande) om rättrådiga allierade som besegrar de genomonda tyskarna men här snackar vi om SS där soldaterna fostrades i raslära och som i och med tron på sin egen överlägsenhet och den starkes rätt inte hade större moraliska betänkligheter över att behandla andra som skit. Hade inte detta naiva filosoferandet inkluderats hade detta varit utmärkt rekryteringsporr för att övertyga snorvalpar om det fantastiska och spännande soldatlivet.

BETYG: 3/7 Jo, trots den otroligt naiva "icke-politiska" hållningen och bristen på en engagerande story är vi ändå imponerade över detaljskalan man med små medel lyckats uppvisa. En väldigt svag trea för bra krigsporr men inte mycket mer.

"Seså. Stilla ditt kommunisthat nu."

"Vi ah only killing ze Untermensch because vi ah oardered toaahh."

"Links zwo, links zwo!" Ja ja, låt tyskarna få marschera lite för tusan.

Oops! Lite tidsoptimistisk skylt. Tur då att den "opolitiska" narratorn talar om att det är 1944.

Gore!!! SS kända gröna skyltdockebataljon var berömda för sina ljusa mjöliga inälvor.

Nåja, så uselt var det väl ändå inte din drama queen?

"Oh, come heaah end giv me a big nazi kiss!"

LOL. Bra castad gestaposnubbe till vänster. Mindre så med den andre.

När ditt barn gör så här vet du att det är glatt på riktigt.

Zey ah nazi zombies für ze SS.

Ack dessa allierade krigsförbrytare!

Ni trodde att guldhjälmen bara var nåt hockeyspelare får? Think again!

Myspysiga SS-soldater vandrar in en moralisk skyddszon.

Trailer som får dig att snyfta...😳

Trailer där de åtminstone talar tyska.

En av de mindre stridsscenerna. Ryssen kommer!

Jaha...hela filmen. Inte världens bästa kvalité kanske men - på TYSKA!



onsdag 25 april 2018

JUGEND (2018) Italien, 20 minuter. Regi: Alessandro Pepe.



Även ze SS har känslor

Jobbigt när dagarna är mask.🐛

Johann (Alessandro Marcolin) är en tonåring hitlerjugend-kille som mest är intresserad av att teckna. Hans pliktkänsla har dock övertaget och han känner att han behöver ge sig ut i strid för fosterlandet. Hemma väntar nyförälskelsen i form av Klara (Klar Hoffman).

Godisutdelning i värnet. God kaliber!

Vi snubblade över den här kortfilmen på YouTube och då ni oräkneliga trogna följare (yeah right...) känner till att vi har en viss fascination för tidseran och framför allt tragedierna som pågick då förstår ni att vi var tvungna att kolla in den här rullen. Regissören Pepe slår sig för bröstet och utnämner sig till genialisk begåvning och visst har han väl talang. Inte bara musikalisk - som han gärna framhäver.

Sköna dagar hemma i Vaterland.

Vi vet inte hur finansieringen ser ut till den här filmen men den är ju uppenbarligen lågbudget. Pepe verkar dock ha goda kontakter med andra världskrigslajvare så fin autentisk utrustning finns att tillgå och då även folk som älskar att leka krig. Nu är inte det här bara en pang-pangorgie för WW2-fetischister utan faktiskt en rätt gripande historia om slöseriet med unga liv. Det gör den här filmen riktigt bra trots lågbudgetbegränsningarna. Det vi stör oss mest på är faktiskt castingen av Klar Hoffman som spelar Klara. Hon ser allt annat än tidstypisk ut i sitt platinablonderade plattångsspikraka punkhår. Synd, när man fått till allt annat riktigt bra. Hon sticker verkligen ut.

Sommar, sol och flukt.

Pepe verkar vilja skildra kriget från tyskarnas synvinkel och det kan ju vara på sin plats i en filmvärld där den allierade utgångspunkten totaldominerar. Vi ser fram emot att kolla in fler av regissörens verk.

BETYG: 5/7 Vi känner oss generösa med betyget idag och premierar resultatet av berättande med små medel.

Ah, där sitter en Mädel med tidstypiskt hår.

Unge Johann ser henne som en vacker robot.

Ack, lekfullheten i det unga tyska riket.

"Heil och tittut!"

En husmäklarannons från ERA? Tänk att de alltid ska överdriva med pyntet.

♪"Zat's vhy zey call it naaazi lo-o-o-ooove..."♫

Du får nog lägga på hullet lite om du ska leva upp till übermensch-idealet som god moder.

Dags att ta farväl. He iz a big boy für ze SS now.

Det är inget bra att ligga och sova med näsblod.

Bra idé! Överbefolkning är ett jävla gissel.

Ack den kärleken...

"Men hej på dig gumman! Kul å se dig här."

Ett recept som funkar än idag.

Ånej! Ze verdammte Allierten hånar de fallna hitlergossarna med en säckpipeserenad. En sån nesa!

Trailer med crowdfunding-fiskande.

Lite BTS. Det smärtar att se vad den lilla kameran får utstå i form av damm. Vi vet hur dyrt det kan bli...

Och så hela våfflan.



söndag 22 april 2018

LUCIFER RISING (1972) USA/Storbritannien/Västtyskland, 28 minuter. Regi: Kenneth Anger.



Arabisk vår för Lucifer

Hekla kokar och visar en slags födelse.

För att inleda en ny ockult tidsålder åkallar de egyptiska gudarna Isis (Myriam Gibril) och Osiris (Donald Cammell) den fallne ängeln Lucifer (Leslie Huggins).

En sötare födelse.

Så var det äntligen dags att slänga på den här gamla klassikern som legat och väntat i åratal. Invocation of my Demon Brother (1969) var en fin uppvärmning till Angers stämningsfulla värld men om den var hypnotisk i sitt bombardemang med bilder är den här filmen mer poetisk och vacker. Återigen är det en konstfilm med ockulta förtecken men i sammanhanget lite mer lättsmält. Även mördar-Bobbys (Bobby Beausoleil) soundtrack, vilket han skrev och spelade in på kåken med ett gäng mördarpolare, är mer lättlyssnat än Jaggers kakafoniska drönar-moog i ovan nämnda film. Tillsammans med Angers bilder utgör den en väldigt trevlig resa i mystikens värld.

Livets nyckel.

Anger färdas i Aleister Crowleys fotspår och besöker magiska platser från Egyptens pyramider till kultplatser i Schwartzwald-skogen. När Lucifer dyker upp  i vår värld jagas han av den kärlekskranka Lilith, spelad av en horse-pundig Marianne Faithful som Anger hävdar att han räddade från en självmordsförsök under inspelningen.

Anger slänger sin manliga blick på stiliga unga män.

Eftersom vi är så stämningskåta på Udda Film gillar vi verkligen den här kortfilmen. Det handlar inte inte ett dugg om teknik eller storytelling här utan ren och skär bildpoesi. Som Led Zeppelin-fans vågar vi även dryfta att vi tycker mördar-Bobbys soundtrack är bättre än Jimmy Pages alldeles för korta dito, vilket Anger aldrig använde. Vi har bara lyssnat till Pages musik, ska väl sägas för tydlighetens skull (duh).

BETYG: 5/7 Guld i stämnings-VM för Anger här. Fina ockulta bilder smyckade med passande flummig musik.

Crowleys heliga gryning.

Har David Lynch kollat mycket på Anger månne?

Mer ögongodis för Kenta.

Gore!

Nej, Marianne Faithful är inte på audition för "Dawn of the Dead".

Som alla goda filmskapare ljög sig Anger till tillståndet att få spela in på denna plats.

Kultplats för alla från druider till nazister.

Dags för lite magi.

Det är väl ändå halvt okej va..?

Innan paddor fanns var Jimmy Page tvungen att surfa på sådana här stentabletter. Aleister Crowley är likgiltig.

Grattis Lucifer!

En suicidal Marianne. Så söt i sin dödslängtan.

Don't make Osiris angry. You wouldn't like him when he's angry.

Djävulsdyrkarscen stulen från Fox Studios.

Jimmy Pages oanvända soundtrack.

Bobby Beausoleils använda soundtrack.

Hela filmen.