MIDSOMMAR (2019) USA/Sverige/Ungern, 170 minuter. Regi: Ari Aster.

SD:s nygamla Sverige

En ny form av autoerotisk död.

Danis (Florence Pugh) relation med pojkvännen Christian (Jack Reynor) är skakig då hon inser hur behövande hon är när hennes egen familj hela tiden omges av drama. Saker ställs på sin spets när en grav tragedi inträffar och detta råkar sammanfalla kort innan en resa till Sverige Christian i smyg planerat med kompisarna. I tron om att att hon ändå inte tänker acceptera bjuder Christian med Dani. Initiativtagaren till resan, Pelle (Vilhelm Blomgren) som är en svensk student, verkar dock till skillnad från resten av kompisgänget vara väldigt glad över att Dani hänger med. Han är väldigt mån om att visa sina vänner det traditionella midsommarfirandet i lilla Hårga, hemma i Sverige...

You wish!

Vi hade noll koll på att detta var Ari Asters andra långfilm efter kanongenombrottet med första rullen "Hereditary". Vi tyckte väl att det vackra och stämningsfulla bildspråket var bekant... Nej, vi tyckte väl mest det skulle bli intressant och förhoppningsvis kul med en utländsk tolkning av vad vi hedningar håller på med här i Svedala. Och kul blev det!

Nej, man blir inte medlem i tiotusenmetersklubben genom att gråtrunka på flygplanstoaletten. Än mindre om man bara gråter.

Inledningen på filmen är mörk och ångestfylld. Frågan: "Hur fan ska detta sluta?" blir verkligen befogad när gänget ger sig iväg till Sverige med huvudparets knepiga emotionella bagage. Väl framme i Sverige förvandlas filmen till rena rama komedin. Hur avsiktligt detta är är svårt att säga då det trots allt även är svenskar inblandade i produktionen. Men att Pelles mystiska sektfamilj verkar vara i en 24/7-ritual är ju väldigt komiskt. Alltså håller de märkliga svenskarna på med konstigheter precis hela tiden. För en svamptripp varar ju inte så länge att det udda beteendet skulle vara en illusion. Jo, turisterna välkomnas med lite magiska svampar innan de kommer till själva sektbyn.

Det är viktigt att plugga språk när man ska till SD:s Sverige.

Det finns sekvenser där det sjungs, mässas eller talas högtidligt på "svenska" (enligt undertexterna i alla fall) och det blir riktigt komiskt när Dani under ett rus plötsligt kommunicerar på svenska och då förstås på en slags Svenska Kocken-svenska. Det talas dock en hel del riktig svenska också men även här blir det komiskt då de tycks ha raggat ihop ett gäng teaterskådisar för svenskan de talar är superteatral. Ja, vi skrattar högt i Udda Film-soffan rätt så många gånger då den ena märkligheten efter den andra passerar.

När man talar om mediatrollen...

Det som är mest likt en konventionell skräckfilm är karaktärernas korkade beteende och att vissa stereotyper dyker upp. Varför drar man inte som skott för när man hamnar i en livs levande "The Wicker Man"-tillvaro? Behövs det en Christopher Lee i klänning för att man ska inse allvaret? Detta stör oss dock inte och i kontrast till dessa smärre banaliteter är superfina Florence Pughs skådespel riktigt bra. Det är smått fantastiskt hur Aster illustrerar dynamiken mellan Danis familje- och relationskaos och Pelles sektfamilj. Här är kärnan till hela filmen och anledningen till att Danis mardrömsresa blir så intressant. Det finns en del scener där sektsvenskarna på ytan agerar väldigt lökigt och konstigt men som man efterhand förstår talar djupt till ett behov hos Dani. Så ibland blir man riktigt rörd mitt under asflabbet.

BETYG: 6/7 Snyggt, trippigt, spännande och komiskt.

Nähedö! Det är faktiskt Ungern, men eftersom det är ett förebildsland för SD så får det gå ändå.

Ett med naturen.

I Hårga är livet en enda lång performance.

Come kiss the duckface.

Svenskar är oerhört teatrala när de talar.

Hoppsan. Fornnordisk bikinilinje.

Det ni har hört om vägen till mannens hjärta är bara en disneyfierad version.

Viktor Orbáns Hälsingland!

Showtime.

Ånej! NMR har infiltrerat den hedniska sekten. 😱

Tydligen har hembygdsföreningen nån slags målarfärgs-workshop på G här.

Henke Larsson-effekten.

Ni har väl inte glömt hur über-dramatiska svenskar är när de talar?

Fy fan when he pissar på the fucking Rotvälta! 😖

Empatiutskottet fnissar febrilt när svenskarna är utom sig av kränkthet.

Kille fornnordiskt plastikopererad.

Inte vilken bål som helst. Man nobbar nubben för lite psilocybin. 🍄🍄🍄

Oj! Man vet ju vad som händer med handflatorna när man tar på sig själv på ett smutsigt vis men hur har det här gått till?

IKEA:s nya tapetkollektion är lite edgy.

LOL! Jodå: "Schmoorgooroosh schlutiduti schmääl". 😂

Ett spontant utbrott av jazz hands när nya Majdrottningen koras.

Midsommar som spritfest är bara en gigantisk skröna. Det är ju uppenbarligen jordens tripphögtid!

Viagra i gasform.

Ni förfasas över detta uppenbara teaterutspel? Lugn. Det är faktiskt en riktigt stark scen.

Vadå? Visste ni inte det tjejer? Penisar dras faktiskt till elden.

Den svenska synden!

Klackarna i taket.

Poliser är tränade att titta efter ungdomar med sådana här ögon.

Burn dummerjöns burn!

När Sten & Stanley äntrar scen.

Trailer

Lite så här låter det när Dani talar svenska.

WOLFCOP (2014) Kanada, 79 minuter. Regi: Lowell Dean.

Det börjar med blod i urinen...

Det är långt till klockan är sex minuter och sex sekunder över sex.

Lou (Leo Fafard) är en alkoholiserad snut som förmodligen bara har sitt jobb kvar för att ingen annan vill ha det i den lilla hålan han bor i. Det har kommit in rapporter om ockulta ceremonier i skogen och till slut tvingas Lou lyfta på arslet från barstolen och ge sig ut för att undersöka saken. Han finner platsen för ceremonin, blir överfallen och vaknar nästa dag upp som en förändrad man.

Känslan när man ska till jobbet.

Den här filmen hade vi lite förhoppningar på trots det uppenbara lökupplägget med en varulvssnut. Men vårt komediförakt till trots vet vi ändå att det givetvis finns undantag till regeln. Andra kanadensiska rullar som Jason Eiseners Treevenge (2008) och Hobo With a Shotgun (2011) är ju lysande exempel på detta. Så vi spände på oss grillorna och gav oss ut på den tunna isen.

Ha ha ha!

Den inledande titelsekvensen såg lovande ut men dessa lägger man ofta krut på för att lura in den intet ont anande tittaren så det riktiga anslaget följde först efter denna. Här syntes det däremot att Dean & co. hade den rätta känslan och vi kunde andas ut. Det är faktiskt lite samma känsla som i nämnda Eisners filmer om än inte på samma nivå. Första halvan av den här rullen är ganska lågmäld jämfört med den andra där saker totalt går bananas.

Respekten för lagens långa arm är låg.

Varulvs-makeupen är rätt ostig men med den låga budgeten är det ändå riktigt bra gore. Vår främsta kritik riktas mot de vilda action-sekvenserna som är röriga och mörka. Vi misstänker att det är för att just mörka faktumet att man inte kunde göra de bättre med den budgeten. Så istället för tydligare och bättre bilder trollar man lite i klippningen istället. Trots lite blandade känslor över varulvens beteende kunde vi köpa fånigheterna och t o m skratta en del åt (eller med) denna komedi (!)

BETYG: 5/7 Jodå, kanadickerna gör det igen. En faktiskt rolig komedi.

Ser man ut som Corey Feldman är man nog en douchebag-karaktär i filmen.

Eksem är så jävla tråkigt att ha.

H-hello dohhh-ggie!

Notera var forensikern har placerat sin obligatoriska munk.

Det gör ont när knoppar brister - och när man blir varulv också.

"Fan hände igår egentligen..?"

Återställarfrulle.

Polishumor.

Bulls...eye. 😑

Men du sa ju att du sväljer.

Reglementet är inte så strikt längre så döm honom inte.

Glöm Heisenbergs vicsblåa meth. Dis iz da new shit!

Att tappa ansiktet är plågsamt.

Varför tittar hon så där på ulvsnuten?

Ja ja, tidelag är väl inte förbjudet överallt.

Trailer

När du vaknar upp som en ny människa. Eller ja..."människa".