What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 28 januari 2022

HOWL OF THE DEVIL (1988) Spanien, 97 minuter. Regi: Paul Naschy.



Typ ett vanity project

En mycket lovande inledning.

Den rike och excentriske skådespelaren Hector Doriani (Paul Naschy) trånar efter sin husa Carmen (Caroline Munro) men får nöja sig med prostituerade då husan inte vill ha något förhållande med sin arbetsgivare. Inte heller Hectors butler Eric (Howard Vernon) är stormförtjust i sin husbonde utan föredrar att sitta på sin kammare och genom svartkonst åkalla Hectors avlidne bror Alex. Broderns son Adrián (Sergio Molina) kanske är mest missnöjd då han tvingas bo hos Hector mot sin vilja. Pojken flyr in i en drömvärld där hans låtsaskompisar består av kända klassiska filmmonster.

Att en attraktiv brutta som står och luftrunkar inte skulle få lift direkt är mäkta osannolikt.

Det kändes spännande att dra igång en Naschy-våffla med en sådan allstar-trio i de främsta rollerna och filmen börjar starkt med ett meningslöst mord utfört av någon handskbeklädd typ. Vi slussas sedan in i handlingen genom att en glädjeflicka (Mabel Ordóñez) plockas upp av butlern och körs hem till Hector. Ostigt och mysigt med en märklig Howard Vernon och en dåligt regisserad hora som plockar av sig kläderna. Sedan börjar det spåra lite när Naschys karaktär klär ut sig till Rasputin. Värre ska det bli när brorsonen, som spelas av Naschys son, dyker upp. Vi såg den spanska versionen och av någon anledning är det en kvinna som dubbar hans röst vilket är lite smått komiskt distraherande. Pojkens fantasier ger Naschy möjligheten att gå bananas i utklädnader då han självklart spelar alla de kända Universal-monstren själv. Superlökigt men på ett tråkigt och lamt vis.

LOL. Ja, han ser ut som en riktig hedersknyffel den gode Howard. 😍

Vi har m a o en märklig blandning av matinékänsla och ostig sleaze. Det är även en del brutalt våld och slutet är helt bonkers! Manuset är korkat (delvis skrivet av Naschy), regin usel och skådespeleriet därefter. Caroline Munro är verkligen exceptionellt dålig med sitt melodramatiska dagtidssåpaskådespeleri. Men det är ju knappast för sin talang hon medverkar. Hon är dock inte ensam om överspel. Vernon är som vanligt superskön.

BETYG: 3(-)/7 Vi är lite besvikna då filmen hade sådan potential. Allt fjantande med pojkens monsterfantasier och ett sidospår med en präst och hans alkoholistkumpan drog ner rejält.

Inte helt otänkbart att Naschy skrev in många sådana här scener i manuset.

Ska man etablera en karaktär som tvivelaktig skadar det inte att ge honom misogyna repliker.

Paul ger sin son regi.

Ja men vad kul för Pålle att få klä ut sig till sina favoritmonster. Kanske inte lika spännande för tittarna...

Caroline har fan aldrig styckat en kyckling i hela sitt liv. Särskilt inte med en sån mega-kickass-köttyxa!

Aj då, kan det kanske vara så att alla män är svin? 😪

Let's giallo it up.

Caroline har fan aldrig dammat i hela sitt liv.

Men hon gör ändå det bästa av städandet.

Mmmm...det bästa. 👀

Kom igen nu, ska ni verkligen beskylla mannen för den blicken?

Men vad fan nu då? Kvinnohatet visade sitt fula tryne igen. (Det är extra roligt att Naschys knytnäve faktiskt darrar av ilska! 😅)

Howards tryne är mysigt belyst lagom för svartkonstseansen.

Ett tryne nerkladdat med pepparkaksdeg? Det kan inte vara nån annan än Fantomen på Operan.

Skumpa med date rape-pulver? Varför det?

Aha? OK.

Desperados med färgat hår och nitarmband.

Ni med falkögon såg också att den ena desperadon hade en tjusig hakkorsbrosch för att förtydliga sin roll som niding.

Det är så jävla jobbigt när IBS:en flammar upp.

Det man inte har i byxan får man ha i motorredskapsform.

Ingen Naschy-våffla utan åtminstone en cameo av Waldemar.

Oops... inte heller yellow face är speciellt acceptabelt i dagsläget. Och det har sannerligen inte sparats på gulfärgen. 😁

Tråkig mördare som inte låter kameran flukta färdigt på badnymfen. Det får sin förklaring senare i filmen.

Vad i hela helvetet nu då?! Naschy har visst lånat rekvisita hos Fulci.

Ånä! Den gubben går inte prästjävel.

Told ya.

För er som inte fick nog av skrikbilder på Howard i recensionen av The French Sex Murders (1972)

Stillbildsmontage



fredag 21 januari 2022

JEFF BECK: STILL ON THE RUN (2018) Storbritannien, 87 minuter. Regi: Matthew Longfellow.



En av de få

Jeff Beck: Känd hot rod-byggare.

Detta är ett musikaliskt porträtt av den unika gitarrlegenden Jeff Beck. Vi följer hans historia från de första stapplande ackorden som fjunig tonåring till den respekterade världsstjärnan han är idag.

Joe är lite avis på Jeff.

Tajm för fanboi-dokumentär igen här på Udda Film och Jeff Beck är en av våra många husgudar så då hajar ni direkt att vi inte bryr oss speciellt mycket om dokumentärens tekniska upplägg utan istället förlorar oss i en känslomässig kärleksstorm till musiken.

Brudarna älskar Jeff!

Dokumentärens upplägg är ju klassiskt med en linjär historia kryddad med tonvis av snabba intervjuklipp där Becks kollegor och vänner öser beröm över strängbändaren. Beck medverkar i allra högsta grad själv, nersjunken i sin soffa eller i verkstaden där han pular med sin andra stora passion som är att bygga hot rods.

Nahe, det var visst bara Joes bandkamrat Steven som var sugen på en puss.

Det som gör Beck unik, och därmed ett intressantare subjekt i en dokumentär, är hans kompromisslösa vilja att gå sin egen väg. Som alla de stora innovatörerna tar han risker och är villig att satsa allt på det han tror är rätt. Jeff Beck råkar även vara en av de få artisterna som trots 57 miljarder år i branschen fortfarande är ascool. Vi gillar att en farbror i hans lite konservativa generation exempelvis väljer att spela med unga talangfulla tjejer. Inte för att ha kuttersmycken omkring sig utan för att de är jävligt duktiga och tillför så mycket till hans musik.

BETYG: 6(-)/7 Ja, som dokumentär är det väl inget nytt under solen men vi älskar ju Jeff Beck och våfflan är ett fint porträtt av legenden.

Ron är ett skolexempel på vad Jeff inte är - en rockare som blivit dansbandig*.

Slash försöker få ordning på sina konstreferenser.

Även supermusiker älskar (att spela med) Jeff.

Som sagt.

Ers majestät Stewart var faktiskt en gång i tiden ascool.

Lustigt att Jeff pösmunkar sig precis som Udda Films redaktion i soffor och stolar. 💗

Filmtips från Jeff.

Jeff tar för ovanlighetens skull till plektrumet.

Jeffs syrra påminner en del om Salvatore Esposito som huserar i briljanta gangsterserier som "Gomorrah" och "Fargo".

Jeffs BFF.

Jeff råkar le en skvätt mitt i ett Yardbirds-lick.

Det blir lite samma känsla som i "Reservoir Dogs", när man blir vald till Mr Pink, när den kreative regissören tycker att just du ska stå på knä i framträdandet. "Why am I Mr Pink???"

Betydligt coolare då att vara anonymt husband i Antonionis "Blow Up".

Mega-LOL! När en av medlemmarna i bandet inte är lika mycket rockstjärna som alla andra. 😅

Jaha, vad är det här för inställt gig då?

Ja ja, bara världens berömdaste festival någonsin? OK.

Mer filmtips från Jeff.

Jeff med sin onde tvilling Cozy Powell.

En viss Stevie Wonder kan man väl alltid ställa upp och lira lite med?

Några år senare.

Som om Beatles vore de enda legender han jobbat med. Pffftt! George har f ö aldrig sett yngre ut på ett foto.

Han må se ut som en mysfarbror/ett peddo men Jan Hammer har kickat ut några av de fränaste klaviatur-licksen i mannaminne.

Jeff gör en visuell cover på Onkel Kånkels "Forta Bilar".

Det är rätt Jeff! Inget är mer passande än att kraftigt slänga bak armen efter att man dragit av ett fett djävulsintervall (Tritonusintervallet - Beato!) på guran.

Jeff har bjudit upp Stora Tråket på scenen.

Jeff busar till det på Grammy-galan tillsamman med sin gamle BFF.

Jammin' wit da chix.

Trailer

*Grattis världen! Udda Film har gett er ett nytt adjektiv.