Udda film: november 2020

måndag 30 november 2020

SEVEN WOMEN FOR SATAN (1975) Frankrike, 85 minuter. Regi: Michel Lemoine.

När man tar sig friheter med filmtitlar

Möt: Ingmar!

Greve Boris Zaroff (Michel Lemoine) lever ett modernt liv som affärsman men kan inte skaka av sig sin familjs förflutna med sadistiska människojakter. Han försöker förtränga sina egna sadistiska fantasier utan större framgång. När han under helgerna drar sig tillbaka till sitt grandiosa chateau på landet uppmuntrar hans mystiske butler Karl (Howard Vernon) hans hemliga begär. Det finns dock andra vålnader från det förflutna som försöker leda det zaroffska familjearvet i en annan riktning.

Ansiktsuttrycket du får av misogyn sadism.

Fransk drömsk sleaze väller in på Udda Film och vi bänkar oss förtjust. Detta är en slags inofficiell uppföljning till "The Most Dangerous Game" från 1932, som vi inte har sett så vi kan inte kommentera eventuella kopplingar där. Vi nöjer oss med backstoryn att originalgreven var sadist och jagade människor. Eftersom den här filmen svävar så mycket mellan fantasi, verklighet och paranormala uppenbarelser tror vi inte att huvudfokus ligger på att göra en värdig uppföljare till den gamla våfflan från 1932. Man skulle kunna argumentera att den istället är ett högst ovärdigt verktyg för att regissören, tillika huvudrollsinnehavaren och manusförfattaren, ska få lattja runt med ett gäng sköna och högst avklädda fransyskor.

Följt av extasen.

Även om ovanstående kanske inte är superlångsökt tror vi ändå det finns fler ambitioner med denna drömska resa. Vi tolkar det hela som en allegori för Frankrikes uppgörelse med sitt utsvävade förflutna. Den superimperialistiska staten började vackla i och med första världskriget och sannerligen andra världskriget och ändå försökte man krampaktigt hålla sig kvar i både Indokina och Algeriet. Det gamla representeras här av greve Zaroffs grymheter och vålnaden Anne, spelad av den sköna Joëlle Coeur, som drar i den unge greven är ett offer som råkar avlida 1912 (två år innan första världskriget). Vi bjussas även på erotisk exotism när grevens provanställda sekreterare (Martine Azencot) efter en spetsad drink drömmer sig bort i en vision där hon dansar frenetiskt till djungelaktiga trummor framför en stor staty föreställande en svart man.

Greven har en liten sommarstuga.

Även om vi kanske läser in alltför mycket i denna sleaze-fest smälter vi ändå för den sköna atmosfären som skapas av soft-fokuslinser, vida vinklar, underbar slottsmiljö och Guy Bonnetts coola soundtrack. Den ständigt närvarande nakenheten är förstås en välkommen bonus. Det dyker dessutom upp en del superkorkade detaljer som höjer underhållningsvärdet. Vi älskar också att greven har en grand danois som heter Ingmar! -SPOILER ALERT- Zaroff släpper lös Ingmar på en av damerna - inte helt olikt vad nazikommendanten Amon Göth påstås ha gjort med sina grand danois-vovvar Rolf och Ralf i koncentrationslägret Plaszow.

BETYG: 4/7 Skön stämning i denna drömska sleaze-soppa.

Det är inte vaskning när man häller champagnen på en naken kvinnokropp - och dessutom sörplar i sig den från sagda kropp.

Greven får plötsligt feeling.

Men ursäktar sig snabbt.

Efter att sedan ha mulat den unga damen i gräsmattan kommer ångern igen.

Eller..? De är lite oberäkneliga dessa våldsbenägna män. VM-guld i humörsvängningar! 😄🏆

Greven har även ett blygsamt litet lantställe.

Rena rama spökslottet. Är det månne ett spöke som följer herrarna uppför trappen eller är det bara skuggan av kameramannen?

Er favorit: Howard Vernon.

Här i fint tomteskägg.

Plötsligt dyker den vackra Joëlle Coeur upp.

Ett inte alltför smickrande porträtt av henne. Rembrandt wept.

Den nya sekreteraren verkar inte så värst besvärad av att greven är flankerad av Ingmar och en sexslav. Sådana är de ju, aristokraterna.

Martine Azencot visar upp ett skräckexempel på massakrerade ögonbryn. Hon kompenserar dock det med att visa upp sin underbara barm senare.

Här har hon drabbats av akut erotisk exotism. Shake dat ass baby!

Djungeltrummorna gör verkligen statyn levande.

Greven har givetvis en fluktspegel i sekreterarens rum och avlägger en fluktares bekännelse. Word!

I en cool övergång ser vi plötsligt sekreteraren betrakta sig själv - inte bara i spegeln. Apropå betrakta, i spegeln till vänster ser vi vår polare kameramannen igen. 😊

Howard Vernon blir kränkt av den kvinnliga kåtheten och låter sig inspireras av Amon Göth.

Man får dubba Ingmar med lite morrande och skällande så "attacken" ska verka våldsam. De missade dock att lägga på hundskall när det är en närbild på Ingmars nylle där han faktiskt skäller. 😁

Tänk vad man får se när man råkar hamna på ett gammalt slott.

"Äh, skit samma! Ingen anledning att sluta dansa."

SÅ glad blir man när man hör vad slottet har att bjuda på.

Klart man kan lita på greven och Karl som man precis har träffat.

Inte dumt när greven har dessa visioner av fröken Coeur.

Greven leker med tanken på att plastikoperera sig.

Locations locations! Att ha med Le Château de Dampont ger verkligen production value, som Neil Breen skulle ha sagt.

Kusligt som...Satan!

Trailer med nakna brudar och - Ingmar!

Låt dig hypnotiseras av djungeltrummorna i denna hemkokta trailer.

Guy Bonnetts lounge:iga soundtrack.

Greven provanställer sekreterare och bjuckar på spetsad drink.

***PRESS STOP!***

Tänk att vi glömde bort att fira vår 11-årsdag för två veckor sedan. Att ingen utomstående bryr sig ett skit är ju på förhand givet, men att vi då själva låter denna dag passera är ju illa. Har det månne smugit sig in en skvätt defaitism sedan vårt 10-årsjubileum förra året? Tur att vi inte lever i nazityskland då (än...) för där kunde man få betala med sitt liv för sådan negativitet. Anywhooo, vi skålar i giallo-blask och dunkar varandra tröstande i ryggen. Grattis Udda Film 11 år!

lördag 28 november 2020

ROH (1989) Indonesien, 73 minuter. Regi: Susilo SWD.

Ruh-roh!

Var har han haft det där fingret?

Nadia är föga förtjust i att pappan, som är änkeman, ska gänga sig med Astria som Nadia har väldigt dåliga vibbar av. Det visar sig att hon har rätt då Astria vänstrar med pappans brorsa Lukito. Den senare är ännu värre då han är involverad med ockulta ritualer. Dessa går dock snett och Lukito försvinner och förmodas vara död. Genom en slump finner han en väg tillbaka från Helvetet och Astria måste hjälpa honom, genom att förse honom med blod.

Ockulta ritualer. Kuber är dock en bristvara i Indonesien så det blir en rundare fetisch istället.

Visst låter det bekant? Självklart gör det det då detta är en fullskalig indonesisk stöld av "Hellraiser". Fast ja, fullskalig kanske är att ta i då indonesierna inte badar i filmpengar precis så detta är alltså en mikrobudgetvariant av en lågbudgetfilm.

En rundare fetisch som påminner mer om Tom Hanks polare Wilson.

Vi valde dessutom att se denna otextade film med fejkundertexter som någon med alldeles för mycket tid suttit och plitat ihop. Nej, det är inte några tokskojiga "hilarious"-kommentarer utan texten är helt tagen från riktiga "Hellraiser" och anpassad till vad som händer i bild. Herregud vilket jävla jobb människan måste ha haft! Ibland blir det lite småkul, som när pappan skär sig och säger "I'm gonna throw up!". Det blir förstås lite stökigt också då Astrias namn sägs väldigt många gånger och man istället läser "Julia".

Ånej! Han har åkallat Cheech Marin.

Som ofta är sådana här filmer rätt charmiga i början men blir snabbt tradiga. Det enda som egentligen är kul att se är de härliga specialeffekterna som desperat gör sitt bästa för att efterlikna originalet. Resultatet blir i bästa fall de gulligaste gore-effekterna sedan "Evil Dead", komplett med stop motion och modellera. När det kom till Pinhead och hans demonpolare verkade indonesierna helt enkelt ha gett upp. Pinhead blir istället någon brud utan en enda nål i hela huvudet. Cenobiten som kanske motsvarar Butterball är slående lik Tor Johnson*.

Bildförhållande är inte så superviktigt när man överför film till VCD.

Har man inte sett "Hellraiser" innan kan det nog vara smått obegripligt att greppa vad som egentligen pågår. Delvis beror det förstås på språkbarriären men frågan är verkligen om en korrekt översatt text skulle kunna förklara de gigantiska luckorna vi noterar i händelseförloppet.

Tittut.

Tyvärr blir det som sagt ganska långtråkigt efter ett tag och vi kollar ofta upp mot Felix the Cat-klockan som tickar på väggen. Det tar sig lite mot slutet igen när helvetet bokstavligt brakar lös och en extra liten bonus är musiken under eftertexterna som låter som en typisk demolåt på någon billig Casio-synt. Det är extra kul att musiken dippar på det här sättet då musiken i själva filmen är generiska 80-talssyntar. Udda också att titelsekvensen som dyker upp dryga åtta minuter in i filmen är röd text på svart bakgrund - utan ljud... LOL. Snacka om att fimpa all eventuell stämning som byggts upp.

BETYG: 3(-)/7 De taffliga specialeffekterna är bedårande och det finns en och annan skön kalkondetalj men annars är det en ganska tråkig våffla.