What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 30 augusti 2019

DOUBLE AGENT 73 (1974) USA, 72 minuter. Regi: Doris Wishman.


Med licens att döda filmkonsten

Kvinnor kan - göra minst lika kalkonusla filmer som män!

Heroinkungen Toplar behöver hittas och elimineras så man kallar in Agent 73 Jane Genet (Chesty Morgan). Hon får en kamera inopererad i vänstra bröstet så hon kan plåta alla bovar hon eliminerar. På detta sätt kan man sedan identifiera vem av dem som är Toplar.

Intressant fokus.

Ja, ni märker av resumén att det är en intelligent film vi har att göra med. Förutom det uppenbara: Att filmen endast syftar till att exponera Morgans kolossala bröst, lyckas Wishman koka ihop ett skolexempel på hur man inte ska göra film. Det är så urbota dumt och amatörmässigt att vilka studentfilmer som helst framstår som mästerverk jämfört med denna flygkrasch till film.

Sköterskan är en ung tjej.

Det pålagda ljudet är inte alltid i synk. Kameramannen har grava problem att hitta fokus och i vissa klipp ser det ut som att ett tilt/shift-objektiv sitter på kameran då en del av en karaktärs kropp är i fokus medan resten är ur fokus - och då på samma fokusplan! Klippningen ser ut att vara gjord med fårsax och valet av klipp på bl a fötter och annat irrelevant är ett mysterium. Skådisarna är så stela att de verkar ha rigor mortis och manuset tycks Wishman och Judy J. Kushner ha fisit fram på plats. Wishmans regi är minst sagt "tillåtande" då folk sneglar in i kameran och ser vilsna och paralyserade ut framför kameran.

...eller? Vi har en teori om att Wishman gör en Argento, fast tvärtom. Hon hoppar in som mordoffer.

Allt detta gör det hela till en smått kul filmupplevelse - ett tag i alla fall. Det roligaste är kanske att Doris Wishmans "female gaze" är miltals sleazigare än den sedvanliga manliga blicken som dominerar sådana här slags filmer. Wishamn tar alla chanser att zooma in på Morgans bröst hur illa det än passar "handlingen". Sedan finns det en hel del urkorkade smådetaljer man kan le åt som tuttkameran t ex. Intressant att en blixt fyras av varje gång agenten lyfter patten och fotar. Var kommer den ifrån? Hur ska filmen (för detta var innan minneskortens tid kids!) framkallas? Ska Agent 73 skita ut den? Varför spelas filmen sedan upp på en filmprojektor när det är stillbilder? Själva titeln på filmen är t o m den ett haveri på ordlekar. Man vill självklart anspela på bröststorlekar men Agent 73 är ju ingen dubbelagent. O s v, o s v....

BETYG: 3(-)/7 En klassisk gammal ultrakalkon som är kul et tag. Den blir dock rätt tradig i längden.

Den roligaste budgetlösningen vi sett när det gäller att fejka nattklubb. En röd och en grön lampa på skådisarna som står framför en stor aluminiumfolie som några praktikanter skakar. 👍

Klart han är omtumlad. Han har just blivit tit-slappad!

Detta vill ni se när ni duschar.

Kanske filmhistoriens lamaste försök att efterlikna duschmordet i "Psycho".

Är det där den nya colan i ÖB:s sortiment?

Stackars Chesty måste haft ett helvete att hitta BH i rätt storlek.

Vadå? Brukar inte alla kvinnor knåda sina bröst, det första de gör, när de ska kliva ur sängen???

Sharp dressed man på väg till hästkapplöpningarna...p g a att Wishman har en massa arkivklipp från en sådan som kommer ge "production value" till filmen.

Han är så raketfull att han inte märker att brösten har slickar på är ungefär 23 ggr större än hans flickväns.

Tänk er att trippa i det rummet, med de gardinerna och den tapeten. 😵

 Han har, som ni tydligt kan se, just blivit HUGGEN i ansiktet med en trasig flaska. 😁

Varför ha bilder i en trailer när man kan köra med textskyltar?

Chesty dinglar omkring.

Hela spektaklet.




måndag 26 augusti 2019

ABRAKADABRA (2018) Argentina/Nya Zeeland, 67 minuter. Regi: Luciano Onetti & Nicolás Onetti.



Hokus Luciferiokus

Vi är okej med Nikon nu.

Magikern Lorenzo (German Baudino) befinner sig på dekis och när trollerinumren inte går alltför bra tröstar han sig med alkohol och poker. Som om inte livet vore tillräckligt motigt börjar även en seriemördare mörda folk och lämna spår som leder till Lorenzo.

Vad är detta för spoiler? Uppenbarligen har amerikanska armén utfört detta mord!

Luciano Onetti är tillbaka* på Udda Film och denna gång har han regisserat ihop med sin brorsa Nicolás. Det är m a o neo-giallo som vankas och vår första bekantskap med ena Onetti-brodern var ju positivt så vi förväntade oss en schyst filmupplevelse även denna gång. Kunde det vara för mycket begärt?

Mistah Pushaman???**** 😲

Nej. Vi kan direkt säga att det levdes upp till förväntningarna. Man kunde direkt känna igen retro-looken. En look som nu har förfinats och borta är nu de värsta högdagarna som skrek oss i nyllet som en ilsken bakfylla i "Francesca". Kvar är en underbar murrig och rå vintage-look. Vi vidrörde ämnet flashiga visuella element i förra recensionen** och här fick vi ett exempel på motsatsen. Här tillför istället alla lattjo kamera- och klippningseffekter en ytterligare dimension, med reservation för en och annan dutch angle*** för mycket.

Klart bättre än gubben i lådan.

Ljudspåret är förstås pålagt i efterhand i klassisk 70-talsstil och efterdubbningen kan i vissa fall bli lite smått komisk till skillnad från det mästerliga ljudet paret Cattet & Forzani bjuder på i sina filmer. Inget som stör dock. Musiken som Luciano Onetti gjort är som en förlängd arm av Bruno Nicolais 70-tals-soundtrack. Perfekt fångat sound och bra integrerat med bilderna.

Poker med giallo-blask.

Manuset är kul giallo med utströdda ledtrådar och roliga vändningar. Att det dessutom finns en skön liten ockult touch gör ju inte saken sämre. Det är inte direkt någon super-gore men ändå skojiga mord ackompanjerade av schysta basgångar och ockulta körer.

BETYG: 5/7 Väldigt bra fångad giallo-känsla på alla sätt och vis. Neo-giallon lever!

I detta alternativa 70-tal är brudar med tatueringar varken sjömän eller kåkfarare.

För en trevlig stund i telefon.

Två vinklar till priset av en.

Vilket trapphus som helst blir mysigare med lite Bava-ljus.

♫"I loooove the dead..."♬

Baptized in lingondricka?

Din trygga sängkamrat.

Sitt inte och sura i den fina bildkompositionen.

"Lite röka? Hm, jag har ju trots allt J&B på bordet. Hm..."

Ingen trekant är perfekt utan lite giallo-blask.

Även om inte Kubrick var giallo är han alltid en adekvat referens.

Är inte farbror lite för gammal för bukkake?

Nya giallo-handskar! Finurligt att det är just magikerhandskar (För det handlar väl knappast om Musse Pigg..?)

Trip-ayyy!

LOL! Vad har de gjort med Jesus?

Tillbaka i klassisk kyrkogårdsmiljö. Denna gång i dutch angle.

Fail! Mördaren är med all tydlighet inte bekant med vinylskivor då nålen placeras där skivan tar slut.

Hoppsan! Här har den plötsligt hamnat rätt när musiken hörs. 😏

Tredagars blodskugga.

Där är han igen! Måste helt klart vara en referens till "APE-pocalypse Now". T o m det saknade ögat stämmer! 🙉

Åh vad gulligt! De ska på sin första djävulsdyrkarceremoni. Aww...

Det är sant kids. Så här såg barnpedagogiken ut på 70-talet. Vi lovar!

Syyynd...

Skulle lätt kunna vara en av redaktionsmedlemmarna här på Udda Film.

Trailer

***Kameravinkel tiltad till ca 45 grader.



fredag 23 augusti 2019

RONDO (2018) USA, 88 minuter. Regi: Drew Barnhardt.



PTSD-terapi

Kan doggie bota PTSD?

Paul (Luke Sorge) har blivit utsparkad från armén och är ett posttraumatiskt vrak som bara super och bor hos sin syster Jill (Brenna Otts). Systern tröttnar på Pauls beteende och skickar honom till en terapeut som i sin tur ordinerar Paul lite fetischsexterapi. Saker tar dock en mörk vändning när Paul anländer till den hemliga sexklubben.

Nej. Bara whisky (och Neil Breen) kan bota PTSD.

Kanske borde Paul ha skickats till Neil Breen istället?* Den här filmen började relativt intressant och hade potential att bli en hyfsat originell indie-kultrulle. Det fanns en underliggande ton av svart humor och en vilja att pröva lite ovanliga grepp. Vi distraherades dock en smula av ett av dessa grepp. Man hade nämligen slängt in en berättarröst, vilket var helt okej. Grejen var bara att rösten var så fruktansvärt bekant för oss som kollar en hel del på TV-dokumentärserier. Väldigt snarlikt Morgan Freeman men ändå inte riktigt. Vi försökkte då förtvivlat komma på var vi hört denna röst. Steve Van Beckum heter mannen bakom rösten och han har så vitt vi vet inga som helst narratoruppdrag så tydligen är han en väldigt duktig imitatör.

Paul borde anat oråd när det bara var terapeuten som pratade och inte han.

Att vi säger "hade potential" indikerar att vi inte är helt supernöjda med denna rulle och det beror på den billiga lågbudgetstämningen** i filmen och att storyn och karaktärerna kommer i andra hand på bekostnad av "skojiga grepp", både manusmässigt och bildberättarmässigt. Det kan man ju ofta komma undan med så inget större fel i det men för oss kändes det i det här fallet ganska platt.

BETYG: 3(-)/7 Når inte riktigt fram trots en del skojiga idéer.

Män som vill ha sex. Har han i mitten en gay travel kit månne?

Vad är det där för kladdig fetisch?

Så kan det gå om man har PTSD.

Men vänta nu... Vad är det där för självmord?

Jaha? Chicks with guns helt plötsligt?

Kolla vilken kantig bål farbrorn har.

Oj vad geggigt! Hoppas kameraobjektivet är vädertätat.

Teaser

*Breen har ju som bekant, i en av sina gudomliga karaktärers skepnad, förmågan att bota PTSD med en simpel handrörelse.
**Ja, för en gångs skull på ett negativt sätt.