RABID DOGS (2015) Kanada/Frankrike, 94 minuter. Regi: Éric Hannezo.

Dogs with a slight flue

Ska man råna banker kan man lika gärna göra det i tuffa masker.

Ett bankrån slutar i kaos och rånarna flyr hals över huvud med sin skadade ledare. Det bokstavliga blodspåret leder dock polisen till dem och en konfrontation uppstår i ett parkeringshus där rånarna tar en gisslan. De kapar sedan en bil med förare och allt. Det visar sig att föraren redan har tillräckligt med problem då han har ett akut sjukt barn i bilen som han vill köra till sjukhus så fort som möjligt. Rånarna har dock andra planer.

Jahaaa...det var där vi hade de där "rabid dogs".

Som de flesta redan förstått av titeln är detta en remake av Mario Bavas gamla film från 1974 med samma namn. "Huga huga sommarstuga!" tänker ni då eftersom alla vet att remakes i princip bara görs för att irritera cineaster. Nu ligger det till så här att vi på Udda Film tycker att Bavas gamla rulle är rätt överskattad. Visst, det är en rätt schyst film men inte det mästerverk som många av någon outgrundlig anledning vill ha den till. M a o känner vi inte att någon helig ko är på väg att slaktas när vi trycker in den här kassetten i VHS-bandaren.*

Det var detta stilgrepp vi refererade till i förra recensionen.** Denna film kom ju två år tidigare.

Den här versionen är rätt trogen originalet i början av filmen. Några smärre detaljer och moderniseringar hindrar den från att bli en poänglös scen-för-scen-remake, men vartefter tar händelser lite andra vändningar än i originalet. -SPOILER ALERT- Det leder dock mot i princip samma slut så har man sett originalet är den enda spänningen just att se om de tänker ändra på detta faktum eller ej.

Grova rån handlar mer om stil än pengar.

Den här remaken är definitivt mer flashig och snyggare än originalet men de överdrivna karaktärerna i Bavas film är desto intressantare och detta gäller i synnerhet föraren som i denna version spelas av Lambert Wilson. Här känns det som om det brustit en smula i manus och regi. Rånarna känns långt ifrån så rabiata som titeln antyder och de skojiga perversionerna originalkaraktärerna hade är som bortblåsta.

Virginie Ledoyens främsta uppgift i filmen.

Det känns märkligt att säga det men musiken av Laurent Eyquem är faktiskt bättre än Stelvio Ciprianis rätt bleka originalmusik. Fast twisten är förstås att Eyquems soundtrack är retroelektronika så cirkeln sluts på sätt och vi ändå.

BETYG: 4/7 Klart adekvat underhållning och har vissa fördelar gentemot originalet men de ack så viktiga karaktärerna är bleka spöken i jämförelse med Bavas.

Hurra! Rent-a-cops får äntligen se lite action.

Le flick.

"ACAB!!!!!"

Oops.

Ser ut som en av redaktionsmedlemmarnas filmer.

Nä du, inte ens med sådana skojiga tatueringar blir du lika "rabid" som George Eastmans vrålkåta karaktär "32".

Fina bilder bjuds det på. Rena rama volvoromantiken.

Sådana där lädersnutar på moppe igen.

Det är lugnt. Det är bara en rutinmässig fransk trafikkontroll.

Det avviker en smula från originalet efterhand.

Nix, det blir inte mer Bava bara för att ni drar på ett par illröda filter.

Le Trailer.

*Nä, tyvärr. Vi bara skämtade om det där med VHS... 😜

** Let the Corpses Tan (2017)

LET THE CORPSES TAN (2017) Frankrike/Belgien, 88 minuter. Regi: Bruno Forzani & Hélène Cattet.

The ecstasy of gold!

Splatter!

I en övergiven ruinby huserar konstnären Luce (Elina Löwensohn) och hennes ex författaren Max (Marc Barbé). De får snart besök Rhino (Stéphane Ferrara) och hans rånargäng som behöver ett avlägset gömställe att pusta ut i efter att ha rånat en värdetransport på 250kg guld. Det blir dock komplicerat från början när rånarna tvingas ta upp liftare i form av Max ex-fru med barn och nanny. Snart dyker även polisen upp.

Myror!

Äntligen fick vi sätta tänderna i det belgiska filmarparets nya film! Vi är ju stora fans av Amer (2009) så den här rullen var efterlängtad. Vår koncentrationsförmåga hade ju lite problem med efterföljande The Strange Colors of Your Body's Tears (2013) som vi i rättvisans namn borde se om så vi var rätt säkra på att den här våfflan skulle vara rätt så krävande. Det är den också.

Bedazzling!

På ytan är det här en klassisk rånarthriller där saker går fel och rånarna börjar bråka inbördes. I Forzani & Cattets universum är dock saker allt mer komplicerade än så och man sitter ofta och kliar sig i huvudet och försöker pussla ihop saker i efterhand. Med "Amer" blev vi blixtförälskade i bildpoesin och audioporren men upptäckte fler narrativa pusselbitar vid en andra titt. I den här filmen är det inte riktigt samma förförelse i bild- och ljudspråk, även om det även här finns många exempel på coola och abstrakta grepp. Vi börjar istället genast försöka lista ut vad det ena och det andra har för samband. Det är svårt...särskilt med vårt horribla kollektiva minne. :( Vår första tolkning, efter en titt i alla fall, är att Luce, konstnärinnan alla samlas runt, har en nästan gudomlig roll. Vissa av karaktärerna har ett förflutet med henne, vilket vi ser i surrealistiska flashbacks där hon är centralfiguren i fetischistiska performance-akter. Vi tror att det pågående skeendet är som en stor performance-akt för henne som hon kan roas och njuta av. Trots att kulor viner överallt i hennes boning kunde hon inte vara mer avslappnad och förtjust. Hennes gudinneblick på skeendet illustreras också med roliga shots på en flygbild av ruinbyn där stora myror (Ja, återigen dessa myror!) rusar omkring, precis som deras mänskliga motsvarigheter gör.

Vacker location som var omöjlig att nå med bil. Ändå finns flera bilar att tillgå?

Återigen är det utmärkt foto av Manuel Dacosse och ljudteamet fick i vanlig ordning fullt upp med att bygga upp ljudbilden från i princip noll. Även i den här filmen använder paret gamla örhängen av Morricone och Cipriani m fl till soundtracket. Men även om det här är en slags modern hybrid av spagettiwesterns och poliziotteschi har Forzani och Cattet valt att kasta om musiknumren så förvänta er inte klassiska Morricone-westernstycken i scenerna som tydligast är influerade av genren.

BETYG: 5/7 Ja, trots att vi känner att vi behöver ett varv till för att nysta upp en del trådar är det ju filmkonst på hög nivå.

Hm, har paret Cattet/Forzani snott detta eller är det en allmän fransosgrej?*

Det blir giallotrailer i titelsekvensen.

Bröderna Frankenstein svänger förbi.

Kraniet är utled på Hamlets gnäll.

Kunst ist nicht Scheisse!

Helt klart är att Cattet/Forzani har en läderfetisch. Apropå fetisch, den gamla porrstjärnan Marilyn Jess till vänster.

Grönt är inte skönt vad beträffar inredning men på en söt ödla är det ju fint.

Skön klocka snuten har.

Det krävs en konstnär för att se humorn i dödsskjutningar.

"Allt mitt guuuuld!"

You're welcome, tyska masochister!

Det blir även nude dudes with guns.

Jo, regissörsparet har väl sett en och annan gammal japansk pinku-film.

Allt är inte guld som glimmar...eller jo, det är det.

Här har nån slags golden shower skett.

Kan detta då vara påföljande O-face?

Cool trailer.

Ascool teaser, helt i linje med romanförfattaren Jean Patrick Manchettes vapenfetisch.

*Se nästa recension!😲

DEAR ELZA! (2014) Ungern, 100 minuter. Regi: Zoltán Füle.

Baszd meg!

När man ska hem på permis efter ett år på östfronten men den eviga mänskliga faktorn sätter stopp.

När alla andra i den ungerska armén får permis från den brutala östfronten tvingas menige Lombos (Gábor Makray) stanna kvar p g a något byråkratiskt fel. Motvilligt fortsätter han göra sin plikt men hamnar till slut i rysk fångenskap där han får agera mänsklig minröjare åt de framryckande sovjetiska styrkorna. Han anpassar sig snabbt för att kunna överleva och slutligen ta sig hem, men vägen dit är lång och nästan omöjlig att uppnå. Något som en mystisk äldre ungersk soldat (Tamás Varga), som också hamnat i ryssarnas händer, ofta påminner honom om.

I Ryssland?

Det kändes lite som att ge sig in på minerad mark (hö hö hö... 😑) när vi skulle kolla på den här filmen då, fördomsfulla som vi är, vi förväntade oss nationalromantisk propaganda på hög nivå. Detta p g a att Ungern blivit det närmaste en SD-utopi man kan komma i dagsläget. Det visade sig inte vara så tydligt som vi trodde. Menige Lombos uttrycker en del kritik mot tjänstgöringen och ifrågasätter meningen med det hela, men poängen är att han ändå aldrig sviker sin "plikt". Han må vara flexibel med sin lojalitet mot de tyska och italienska vapenbröderna men ungrarna sviker han aldrig. Historien blir smått biblisk, med lite otäcka modifieringar, när Lombos gömmer sig i en bombkrater och möter en äldre ungrare - som av en händelse råkar vara delvis jude. Denna typ börjar genast så tvivel i Lombos sinne, precis som en viss Satan gjorde när Job skulle testas i Gamla Testamentet.

I Ryssland...

Så även om det inte är övertydlig nationalismporr à la ryska krigsfilmer och huvudkaraktären är intressant att följa känns undertonerna ganska kusliga. Självklart ska det vara en diabolisk halvjude som "infekterar" Lombos sinne och får honom att ifrågasätta sin plikt. Vargas karaktär är nästan parodisk i sitt tonfall, som en gammal 30-talsdjävul eller liknande. Detta känns helt i paritet med de smygnazistiska högervindar som blåser i Ungern. Ett land där någon för några år sedan på allvar föreslog att judar skulle registreras...

Ryska soldater = rape.

Trots ovan noteringar är detta ändå en rätt bra film med välgjorda krigsscenarier. Det är inga spektakulära krigsscener men det behövs ju inte alltid. Man har skickligt skapat nerv på en mer individuell nivå än genom att skildra stora episka stridsscener.

BETYG: 4/7 Intressant variant på det eviga andra världskrigstemat. Har dock otäck bismak.

Rape face.

Kvinnosyn.

Även om Lebensraumet krymper måste man ibland ta en paus.

Oops...

"Skjut! För Stalin!!! För den stalinistkommunistiska världsordningen som är så fiiiin! RrrrRRÖööÖÖAAAAAAAAAAAARRRRGGGH!!!!"

Vilket öhh...DIABOLISKT grin han har...

Sovjeterna lättar lite på vodkatrycket och alla vet ju att tyskar gillar urin.

Men tokstollar, han är ju ungrare - inte tysk!

Vilket var det grövsta brottet denna snubbe begick? Var det hans satanistiska corpse paint eller hans HBTQ-tolkning av den?

Vad som händer när man inte följer mängden...😑

Och för kvällens musikaliska underhållning står Mixmaster Josef. Samtidigt kan den lilla statisten till vänster* inte låta bli att snegla in i kameran. Amatör!

Om den vapenskramlande lobbyn får rätt har vi snart sådana här muskelknippen vid vår tröskel. Mmmhh..aaahh.

Italienare som försöker kommunicera med sin tyske vapenbroder.

Går sisådär.

När ryssen kommer...Hello!

Har du gått på en mina eller är du bara extremt glad att se oss?

Teaser

Hela filmen.

*Just det! Snubben till höger tittar faktiskt inte riktigt in i kameran.