MR. MEAN (1977) Italien/USA, 78 minuter. Regi: Fred Williamson.

Mr. Hammer gerillafilmar

Hammer on da playground. Ingen Magic Johnson direkt.

Mr. Mean (Fred Williamson) har hoppat av poliskåren och bedriver istället en karriär inom brottsligheten. Ett fett kontrakt lockar honom till Rom där han får i uppdrag att mörda en maffiamedlem (Lou Castel) som skämt ut sin familj genom att bedriva särdeles samvetslöst bedrägeri på de fattigas bekostnad. Vad Mr. Mean inte vet är att det samtidigt finns andra lönnmördare som är på jakt efter honom. Han blir dock varse och en dödlig katt-och-råtta-lek inleds.

Han har just fått en tjyvsmäll av Mr. Mean (Klart han har när han har med nån som heter Mr. Mean att göra!).

Vi poppar in en hybridvåffla i vår movie machine här på Udda Film för att se vad The Hammer kan hitta på mellan filmtagningar i Italien. Med hybrid menar vi en slags blandning mellan blaxploitation och eurocrime och "mellan filmtagningar" syftar på att herr Williamson tydligen höll på och filmade i Italien, förmodligen med Enzo G. Castellari, men på sin lediga tid "lånade" filmteamet och kokade ihop den här historian.

Det bjuds på karate!!!

Det märks, kan man lugnt säga, då det inte är en speciellt genomtänkt film utan en snabbt ihopslängd rulle med många jaktscener. Priset tar en fullkomligt irrelevant scen där Mr. Mean nästan blir påkörd av en taxi och sedan ägnar fyra minuter åt att till fots (!) jaga taxin genom Roms gator för att lära den vårdslöse föraren en läxa. Alla torpeder, inklusive Mr. Mean, vill göra en sport av mördandet så självklart avstår de från att välja lämpliga tillfällen för dåden eftersom det då blir "för enkelt". På så sätt kan man ju också dra ut på en obefintlig handling. 🙂 Torpeden som ska avliva Mr. Mean är tysk och heter förstås Rommell (Raimund Harmstorf). Även om det är ett extra L i namnet är det naturligtvis kul. 😁

Ohio Players i scenkläder som skulle få Flamingokvintetten att tugga fradga av avundsjuka.

Det bara skriker lågbudget om den här våfflan och allt går ut på att Williamson ska kuta omkring och vara cool. Funkar väl sisådär men är ändå skoj på sina ställen. På något vis har Williamson även lyckats engagera Ohio Players som inte bara gör en funkig visa till filmen utan även dyker upp som sig själva i en scen. Resten av soundtracket präglas av förhistoriska trummaskiner och syntar. En aspekt som kryddar lågbudgetkänslan lite extra är att det i några klipp saknas bildrutor så det blir en del onaturliga hack och pajad dialog. 😀

BETYG: 3(-)/7 Långt ifrån bra men har ändå en del charm från ovan nämnda genrer.

En rejält urblekt vy av det vackra Rom.

Rommell är glad.

En romantisk tripp genom Rom med en romantisk kusk bakom tömmarna.

En romantisk strandpromenad samtidigt som två större hundar mobbar en tredje mindre vovve i bakgrunden.

Huberto blir skenmördad men det hindrar honom inte från att melodramatiskt skendö (för en sekund).

"Jag ska få fatt på den där jävla taxin om det så ska ta mig fyra minuters springande genom Roms gator!"

Den där osten ser ju inte skitgod ut.

Tänkte väl det!

Grindhouse-ventilation.

Varsågoda! The Hammer i glansiga kalsipper.

Klipp där tös med attityd golar ner buset som förföljer Mr. Mean.

Alla Lou Castels scener. Kan vara värt att se för: Hans stökiga frisyr, hans melodramatiska skendöd och/eller när han käkar ost till tonerna av antika syntar och trummaskiner.

Och ta er tusan: Här är hela våfflan!

Den här Mr. Mean har inget med filmen att göra!