TERROR OF MECHAGODZILLA (1975) Japan, 83 minuter. Regi: Ishirô Honda & Jun Fukuda.

Sug på den Usama bin Ladin!

Dina ögon när du sett för mycket på den lökiga gamla TV-serien "Voyage to the Bottom of the Sea".

Den briljante vetenskapsmannen dr Mafunes (Akihiko Hirata) forskning ledde honom till att upptäcka dinosaurier i havsdjupet. Detta var något som var för brant för etablissemanget och geniet frystes ut. Många år senare har han fejkat sin död och tänker nu hämnas på mänskligheten genom att hjälpa utomjordingar att ödelägga Tokyo m h a både en gigantisk havsdinosaurie men även en uppgraderad Mechagodzilla!

Titanosaurus uppenbarar sig med ett vrål som påminner lite om Robert Plants i inledningen på "Immigrant Song".

Vi har nått slutstationen i vårt långa Godzilla-maraton här på Udda Film då vi väljer att sätta punkt vid denna sista Showa-erafilm. Det skulle dröja ett decennium innan Toho återigen sparkade liv i Godzilla med rebooten "Godzilla 1985" som gav vår älskade ödla tillbaka rollen som mänsklighetens fiende nummer ett. Men det är en annan historia.

Så här lacka blir japanska akademiker om du försöker glänsa med kunskaper över normen.

I den här rullen skulle man alltså mjölka den nyvunna succén Godzilla vs. Mechagodzilla (1974) innebar. Synd bara att man inte når samma nivå. Metallödlan har dessutom en sekundär roll som usling då havsdinosaurien Titanosaurus får betydligt större uppmärksamhet. Faktum är att Mechagodzilla endast är ett byggprojekt i två tredjedelar av filmen innan han slutligen släpps ut på grönbete. Nästan lika illa är det med vår hjälte Gojira som får vänta till efter drygt halva rullen gått innan han kan klampa in i handlingen. Självklart räknar vi då inte den sedvanliga recycling-resumén som inleder filmen under förtexterna. Under dessa, ska det noteras, gör vårt favorit-godzilla-tema comeback i storslagen stil, d v s Akira Ifukubes underbara huvudtema från originalfilmen.

Är detta världens längsta filmskål? En evighets-kampai.

Lejonparten av filmen fokuserar alltså på vad människorna pysslar med och ja - utomjordingar också förstås. Ännu en gång agerar de som Bond-skurkar och skrattar ondskefullt till och från. Vi påminns dock om deras utomjordiskhet då de har fräsiga silveroveraller och ibland skojiga hjälmar med antenner på när de kutar omkring i sin spejsiga silversprejade masonitmiljö. För att spejsa till det ytterligare är den galne vetenskapsmannens dotter en cyborg, som dock har lite för mycket mänskliga känslor kvar. När de genomför en transplantation på henne får vi se något så ovanligt som ett par tuttar i en Godzilla-våffla. De är dock uppenbart mer fejk än Pamela Andersons.

Filmens Peckinpah-ögonblick (fast med mindre blod!).

När väl monstren släpps lösa har de nästan lika mycket energi som lyckliga kor som släpps ut på vårens kosläpp. Alltid kul för monster att rumla runt i Tokyo istället för i någon ödemark. Bataljerna i sig är väl kanske inte de fränaste men just faktumet att de får demolera lite byggnader av bara farten är ju härligt kul monster-action. Filmen har också mycket av de där klassiska bilderna när monster är inmaskade bakom panikslagna människor. Ofta är skala och perspektiv lite sisådär. 😊

BETYG: 4(-)/7 Ett klart steg bakåt jämfört med förra rullen både story-mässigt och monster-actiondito. Det är ändå hyfsad monster-action bär det väl kommer igång.

Långt innan Cronenberg, hade rymdjapaner coola kirurgdräkter.

Även rymdjapaner tror tydligen på stenhård disciplin och pennalism. Whip it good Alien-san!

En split screen flashback.

En rymdstation i silvrig masonit med fräsig 70-talslampa och Titanosaurus på TV. Det är värt en semi-heil!

Eder konung är tillbaka!

Titanosaurus bugar sig faktiskt i vördnad innan rumlandet sätter igång.

I rymden kör man med steril bubbelplast när man ska operera sin cyborg.

Cyborg-gore!!!

Kan rymdjapanerna lyckas bättre än sina jordsläktingar gjorde under 30- och 40-talen? En bra början är tydligen en fräsig hjälm!

Äntligen är Mekanogunilla klar för strid. Semi-heil på det!

Nu jävlar ska Tokyo få smaka på monstervrede!

Oj Cyborg-Katsura tycks ha samma telekinetiska krafter som Patrick*.

Mechagodzilla SMASH!

Titanosurus gillar't.

Stackars miniatyrtokyo blir pulvriserat.

Då dyker vår hjälte upp och vill brottas sönder några byggnader till.

Titanosaurus hånskrattar likt Butch the Bully** med ett klassiskt huvudkast bakåt.

Tinnitusaurus är så berusad av glädje att han snubblar in i ett hyreshus.

Slut på artigheterna. 😮

Jävla äckel! Titano-metoo-saurus försöker släta av Gojira.

Godzilla efter "fikan" med Willie Nelson och Snoop Dogg.

Som sagt, inga mer artigheter här inte.

Mekkagudrun har brassat på med allt han har så Godzilla t o m tagit eld (på riktigt!). 🔥

Ska man effektivt stoppa Mechaplåtniclas ska man rycka honom i svansen.

Dagens utomjordingar var visst varken kafka-kackerlackor eller från Apornas Planet.

Ånej en ny fiende! Nu får Gojira slåss mot de där glödlampstyperna från Garbage "Push it"-video.

När en utomjording är riktigt....öhh...glad i hatten.

När ett monster får den s k dåndimpen.

Trailer som känns hemkokt med den där TV-Shop-speaker-rösten.

Slagsmål!

Här har vi Akira Ifukubes gamla klassiska ledmotiv.

Vi fortsätter mångla på er klassisk 70-talsrock. Här har vi Led Zeppelin med "Immigrant Song".

Vi skuttar framåt i tiden för att servera er Garbage:s excellenta video "Push it"!

*Patrick (1978)

**Du möter Butch the Bully bl a i den här fina rullen: Cool Cat Finds a Gun (2013)

PS. Påminnelse till Udda Film-redaktionen: Försök aldrig mer att i efterhand lägga till objekt mitt i inlägget om ni inte vill radera precis hela jävla rubbet ni just pysslat med i en smärre evighet... #FuckYouBloggerCom DS.

GODZILLA VS. MECHAGODZILLA (1974) Japan, 84 minuter. Regi: Jun Fukuda.

Meckigt värre!

Mitt i en turistig kulturdans får denna flicka en profetisk vision...

I ett tempel på Okinawa får en kvinna en vision om att ett monster ska dyka upp och skapa stor förödelse. Samtidigt hittar arkeologer profetiska målningar i en grotta som säger samma sak. Tecknen på att profetian börjar uppfyllas sätter igång och man behöver finna en väg att mobilisera de två monster profetian omnämner som kan rädda världen från undergång.

...som är helt åt helvete då King Ghidorah inte har nåt alls med denna film att göra.

Vårt Godzilla-maraton är inne på upploppet och här i denna klassiker börjar saker verkligen ta fart. Borta är alla "gulliga" barn och clowniga monster, ersatta av en uthärdlig story och brutala bataljer. När Godzilla spottas upp ur underjorden inser en trogen Gojira-fan direkt att saker inte stämmer då han låter som en säck undulater som håller på att trampas sönder samtidigt som han spyr gul energi istället för isblå. Man förstår självklart vem denna fejk-Godzilla är men det är först när O.G. själv dyker upp som filmen avslöjar att det är Mechagodzilla då de båda börjar slåss och Mechagodzillas sanna cyborg-utseende uppdagas.

Den skapar ändå grav ångest.

Även om folk beter sig korkat som i alla dessa filmer så har man knutit ihop olika story-trådar på ett schyst sätt och det är lite asiatisk eurospy-känsla över skeendet i filmens första hälft. Det är först när en av de mystiska bad guysen -SPOILER ALERT- blir skjuten i nyllet och överlever (!) som vi får veta att de onda krafterna bakom Mechagodzilla i själva verket är rymdapor i läckra silveroveraller.

Då dyker en sån här slags snubbe upp.

Monsterbataljerna är inpetade på ett bra sätt i filmen så vi slipper vänta i evigheter på det vi alla vill se. Anguirus dyker återigen upp och som vanligt får han generalspö. Denna gång blir han riktigt illa åtgången av Mechagodzilla i dennes fejkutstyrsel. Vi har även en tung batalj mitt i filmen mellan huvudmonstren som slutar med lite cliffhanger-karaktär. Profetian i rullen kräver också att det gamla Okinawa-monstret King Caesar a.k.a. Kingu Shisa väcks ur sin slummer för at rädda världen. Man kan väl säga att det flaxörade fanskapet inte direkt lever upp till hajpen och vår älskade ödla får komma in och styra upp saker.

"Heeeeeere's Flukto-san!"

Vi nämnde i förra recensionen Godzilla vs. Megalon (1973) att vi föredrog ödlemonstren framför de mera hybridaktiga karaktärerna som exempelvis Megalon och Gigan men självklart måste vi sluta upp bakom de flesta Godzilla-fans som håller Mechagodzilla högt som motståndare till vår hjälteödla. Han är ond, ser cool ut och är en cyborg! Nåja, det sista är kanske bara ett påstående av en av karaktärerna i filmen då han egentligen är en fjärrstyrd robot. Helt klart dock en värdig motståndare.

BETYG: 5/7 Godzilla möter en värdig nemesis i en minst sagt blodig uppgörelse.

Vänta lite, varför låter Gojira som Fulci-spindlar som håller på att mosas?

En inte alltför smickrande avbild av Okinawas husgud King Caesar.

Jaså, Anguirus på en ofrivillig flygtur?

Och här får han en s k royal asskicking (Ni hajar väl? Godzilla: King of monsters...?) *syrsor* 😑

Varför gör han så mot sin kompis? 😥

När han lyssnade på Black Sabbaths "Sweet Leaf".

Varför sprutar Godzilla gul energi? Eller har han bara druckit för mycket Loranga?

There can be only one!

Disco-Godzilla vill inte riktigt hålla med.

Detta är vad muslimer egentligen borde vända sig mot när de ber: Mechagodzilla!

Han diggar Rainbows gamla dänga "Rainbow Eyes".

Så här energisk blir Gojira efter ett par Jolt Cola.

Jaså, någon vill alltså att detta ska bli Apornas Planet?

När man är på väg att bli levande kokt i en bastu gör man självklart vad dessa offer gör: Greppar första bästa metallbalk!

Hatet mot de grönhyade space monkeys.

King Tjosan är kanske inte ett av de coolaste monstren i Japan.

Hans idé om att slåss är att leka tittut.

Mechagodzilla hatar detta och fistar King Sesam i halsen.

Även när Godzilla dyker upp står "cyborgen" pall.

De har verkligen tänkt på allt. Mecha-holk-godzilla har inbyggt #metoo-skydd.

Aj aj aj! Godzilla åker på ytterligare en klassisk japansk skråma.

"Är det allt du har, ditt mekaniska missfoster?" Gojira gör sin bästa Monty Pythons Black Knight-imitation.

Trailer som gör dig glad.

Notera hur rymdbossen låter lite som Fat Tony i "Simpsons". Inte första gången en dubbad karaktär i en Godzilla-film gör det.

Slutstriden.

Black Sabbath: "Sweet Leaf" med text för eder allsång!

Vi fortsätter att leka er favorit-70-tals-radiokanal och ger er: Rainbow med smäktande "Rainbow Eyes". Ritchie Blackmoore leker att han är Jimi Hendrix i inledningsriffet.

Okej'rå, vi får väl förklara Black Knight för alla barn också då.