Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.
Detta, käre Dr Frankenstein, är enklaste sättet att skapa ett monster (eller fler).
En olycksbådande stämning har sänkt sig gruvbyn Kitamatsu då det är något som inte riktigt stämmer nere i gruvan. Snart börjar folk försvinna för att senare dyka upp som manglade lik. Till slut kommer orsaken till dödsfallen upp till ytan och paniken sprider sig. Det är däremot ingenting mot vad som strax efter komma skall.
Ånej, inte ännu ett japanskt blackface!
Trots ett långt monstermaraton nyligen kunde vi inte låta bli att klämma in ytterligare en gammal kaiju-rökare och i den här rullen får man för första gången stifta bekantskap med Godzillas gamla fiende/kompis Rodan. Likt den första godzillavåfflan har den här en betydligt mörkare ton än efterföljande monsterfilmer där Rodan framstår som lika farlig som Janne Långben.
Ett manglat lik ska tvagas.
Den här filmen är till skillnad från första godzillafilmen i färg och det betyder att människoblodet som spills är rött! Jovisst, folk dör faktiskt i denna våffla, vilket kanske kan vara svårt att tänka sig när man har lökiga bilder i skallen av Rodan från det glada 60-talet. Vi blir dessutom upplysta om att Rodan inte är en individ utan en specifik dinosaurieart och därmed passar man på att slänga in ytterligare en flygande ödla för att maximera japans förödelse. Det hade varit lite småkul om man hade behållit det japanska namnet på ena så de kunde heta Rodan och Radon, men som vanligt bestämmer kapitalet något annat och namnändringen ska ha sin orsak i att det redan fanns någon docka i England eller något som hette "Radon" så det fick bli "Rodan" i den engelskspråkiga versionen.
In med fler manglade lik!
På tal om engelskspråkig så är det (tyvärr) den amerikanska versionen vi ser så vi antar att vi missar en del samt får meningslöst skräp i utbyte. Inledningen styrker vår tes då vi serveras dokumentärbilder på atombombstester i flera minuter med en berättarröst som ger oss förutsättningarna för vad som komma skall, för att som dumma "amerikaner" behöver vi tydligen denna bruksanvisning... Efter några minuter tar en japansk narrator över (på engelska förstås) för att vidare ledsaga oss in i handlingen. Lite overkill kanske, men som sagt, utan att ha sett originalversionen är det svårt att veta vad amerikanerna har velat klippa bort och sedan försöka lappa ihop med nödlösningar.
Da fuq?!
Det är trevligt med den allvarliga mörka tonen i filmen men segt att det tar sådan lång tid innan Rodan(erna) får sätta igång med sitt destruktiva dagsverke. Det är dock ett ganska så imponerande dagsverke må vi säga. Med tanke på att det trots allt är en film från 1956 så ser det mer imponerande ut än många senare gjorda rullar. I slutscenen har man dock fullkomligt förälskat sig i bilderna på explosioner så det exploderar nonstop i flera minuter. Vi misstänker starkt att även detta är en amerikansk klippkonstruktion. De har av vad vi förstått även lite smått befläckat den fina och gripande slutscenen -SPOILER ALERT- där de båda Rodanerna flyr upp ur vulkanen människorna vill begrava dem i och den ena singlar ner i en lavaström, varpå den andra vägrar att lämna sin döende ödlevän och förgås även han/hon/hen. Här har man lagt på en speaker som vi hört inte ska finnas i den japanska versionen. Vi kan förstå varför, då den är fullkomligt överflödig.
BETYG: 4/7 Bra allvarlig ton men det tar tid innan monsterspektaklet kommer igång på allvar. Det gör det dock med besked och avslutas vackert.
Ytterligare personer som gått en blodig död till mötes.
En flygarhjälm med...BLOD på.
En vacker nyfödd liten parvel.
Ångestladdade flashbacks har mer med trauman att göra än droger kids!
Långt före fjolliga "Top Gun"...
...bjöd japsen på action-späckade flygnummer.
Top o' the morning to ya!
En flygkår med kamikaze-traditioner räds inte detta möte.
Rodan såg att hans förödelse var god och log.
Ascoola specialeffekter.
Dessa arkivbilder poppar upp i var och varannan kaiju-rulle.
Rodan leker att han är den tyska nationalörnen.
Rodan provspelar för en biroll i nästa Cheech & Chong-rulle.
Inte full förödelse ändå när vissa neonskyltar fortfarande är i bruk.
En exploderande final.
Fullt ös medvetslös!
'Splosions!
Trailer som kort och gott kan beskrivas som: FRÄN!
Eftersom katter är så feminina djur blir det en prinsesskrona när man är kung.
En högt uppsatt kattfamilj kastas in i en nedåtgående spiral av död, vansinne och svart magi. En uppenbar syndare tycks vara orsaken, men en stundande för tidig död kan förleda alla från sanningen.
Bert från Sesame Street gör visst en motvillig cameo.
Vi kan direkt säga att den här filmen verkligen levde upp till våra förväntningar om att kunna vara bland det sämsta man sett. Regissören Pamela Sutch är ju känd från diverse ultrabilliga C-filmer från W.A.V.E.* men här tar hon alltså ett gigantiskt kliv ner på hiskelighetssakalan. Många kanske har svårt att tro att det kan bli sämre än exploativa semi-fetischfilmer från W.A.V.E. men tar man bort brudarna, papier maché-ormarna och smaklös exploitation har man bara kvar ultrapinsam hemvideo med katter...tydligen.
Även en stackars doggie tvingas vara med i denna sörja.
Undra om Sutch fick för sig att hon hamnade på ett högre moraliskt plan när hon kokade ihop denna soppa? Den känns lite som om den lokala kyrkföreningen just gjort sin första YouTube-film och vad är då roligare än att ha katter som aktörer? Hilarious! 😐 Sutch och hennes kompis Paige Moody ger röster åt alla kattkaraktärer (och en papegoja) och cringe-faktorn är hög när de försöker vara lustiga. Papegojans dialog är exempelvis saltad med en massa pruttljud, som då görs med munnen, för det är ju höjden av komik att papegojan fiser utan anledning hela tiden.
Svart katt, ja ni vet vad som gäller då.
Specialeffekterna har Sutch uppenbarligen lärt sig under sin gedigna W.A.V.E.-karriär då de håller lägsta greenscreen-klass. Detta kunde förvisso ha varit charmigt - om filmen hade haft en historia som var värd att följa eller le åt, men icke sa Niclas.
BETYG: 1(-)/7 Vi har serverat mycket skit på denna blogg genom åren men detta är bottenskrapet på den skiten!
Dags för magi.
Förstklassig greenscreen. ♫"I believe I can flyyy. Whoow! I believe I can piss on a minor girl..."♬
Magiska effekter!
Vi ska väl i ärlighetens namn säga att vi faktiskt sett sämre greenscreen än detta...men cringe-detektorn har däremot sprängts i bitar för länge sen.
Pratfjärtande fågel.
Katten är textad för den talar japanska. Det är ju kul..???
Eftersom vi inte hittade en video som visar den inledande titelsekvensen bjuder vi här på en stilstudie, eller "stillstudie" kanske man skulle kunna kalla det?
En mystisk mördare gäckar polisen med en serie mord där det efterlämnats fotografier på hur kvinnorna är otrogna mot sina män. Kommissarie Capuana (Farley Granger) är ivrig att lösa fallet men han har inte bara ett mordmysterium att lösa utan måste även brottas med en komplicerad politisk situation då alla de mördade kvinnorna tillhör societeten där man helst vill undvika pinsamma skandaler.
Fränt.
Vi korkar upp en flarra J&B och slår på en klassisk giallo (eller säger vi bara det angående J&B:n för att odla myten om dekadenta oavlönade amatörrecensenter?). En morbid värmekänsla sprider sig i redaktionssoffan när vi kastas rakt in i en brottsplats där en naken mördad kvinna analyseras av polisen, följt av en supercool titelsekvens med adekvat musik av Giorgio Gaslini.
Ascoolt.
Det dröjer inte länge förrän vi får se själva mördaren i aktion då Femi Benussi begår hor varpå hon attackeras väldigt våldspoetiskt på en strand i slowmotion. Till vår glädje har mördaren den klassiska svarta "uniformen" på sig med hatt, trenchcoat och svart damstrumpa över huvudet. Det är en underbar och trendsättande scen i all sin våldspornografiska skönhet. Underbar bildpoesi när man utnyttjar det dunkla gryningsljuset till att skapa cool siluettbild av mördaren. Vi orkar för stunden inte ta upp diskussionen om filmens förmodade misogynitet...
Magnifikt.
Filmen puttrar på behagligt och de sedvanliga avledande trådarna läggs ut. Man anar snabbt en syrlig ton mot överklassens intrigerande och cyniska korruption. Det finns ändå plats för sköna knasigheter som t ex en av de bedragna männens hastiga och meningslösa död samt Luciano Rossis härliga medverkan som creepig obducentassistent.
Kolla! Luciano Rossi och hans fejkblonda kalufs. Då blir det creepigheter.
Efter ytterligare ett antal mord på mer eller mindre avklädda damer serveras det givetvis en twist på slutet. På det hela är det en väldigt gemytlig giallo som aldrig drar iväg med ultra-gore eller superflashiga effekter. Det blir däremot aldrig tråkigt och det är frikostigt med kvinnlig nakenhet. Granger är bra som kommissarien och man bryr sig för ovanlighetens skull om hur han ska lösa det hela.
BETYG: 5/7 En minst sagt trevlig giallo som trots bristen på extravaganser ändå är underhållande. Sen har den ju trots allt en ikonisk scen och gott om T&A.
Även mördare kan ha bisysslor, som t ex hobbyfotografi.
Klart att Femi vet det.
Yes! Yes!
Så här gör man sexig bildpoesi!
Bam! Vilket jävla money shot!
Varför så förfärad Femi? Njut istället av cinematopornografin.
Rättsläkaren och kommissarien med sin stela yrkesjargong.
Ja, se bara den konstnärliga glöden i hans ögon. Precis innan rättsläkaren och kommissarien kom in i rummet hördes ett vansinnesskratt från denne herre. 😁
Nästan lite överdriven respekt för de döda.
Lazio-fruarna skvallrar på massageinstitutet.
Mördaren har en magisk kamera med en fast Takumar-lins på 200mm...
...men ändå kan han zooma in och ut. Otroligt!
Hans kärlek till jobbet blir nästan lite tjatig.
Detta råkar stå framdukat när kameran sakta glider förbi. 😊
Svanarna bryr sig inte märkvärt när mänskligheten decimeras en smula.
Det klantigaste dödsfallet någonsin i en giallo. 😂
Varför älskar man giallo? Se bara hur delikat de har matchat söta Angela Covellos kläder med färgen på väggarna.
Varför så skärrad? Det är ju bara en snubbe med: Svart trenchcoat, dito hatt och även svarta läderhandskar.
"Vad konstig min skugga ser ut..."
En glödande misogynitet! Vi kan dock beklaga att kylan skrämmer bort nudister i Stockholm, vilket artikeln på väggen bakom tokstollen vittnar om. 😨
Apropå kyla, blir det för kallt kan man alltid klä på sin telefon på detta vis.
Eller så kan man ta en sipp Giallo-blask!
Se så Sylvia, vi vet att du vill.
Atta girl!
En otroligt usel "trailer".
Inte heller en trailer, snarare ett ensemblegalleri.
I och med att vi tycks ha gått in i en ny moralskitnödig tidsålder tvår vi härmed våra händer gällande ansvar för innehållet i denna lysande kulturblogg. Vi kan helt enkelt inte ansvara för de missförstånd som kan tänkas uppstå när man inte förstår sarkasmer eller den humorform där man säger motsatsen till vad som är sant för komisk effekt. Allt är inte blodigt allvar, kära dumskallar.
#JeSuisMrCool #RIPSiewertÖholm
BEST OF UDDA FILM
Mot all förmodan ger vi en del filmer riktigt högt betyg. Här hittar du alla de pärlorna. Klicka på bilden för att komma till filmhimmelen!
OBS! Om din sökning aldrig ger ett skit kan felet vara att du inte söker från förstasidan. Ja, sökmotorn är i paritet med vissa filmer här... Klicka bara på Udda Film-loggan högst upp så kommer du till förstasidan. Gör sedan ett nytt sökningsförsök!
Inlägg
