What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 30 oktober 2018

THE COLD HEART OF CRYSTAL LAKE (2003) USA, 16 minuter. Regi: Joe Patnaud.



Jansson går ur ide

Jansson är så söt när han lägger huvudet på sned.

Skogarna runt Crystal Lake är utmärkta för jakt då ingen jägare vågar sig dit p g a ryktet om Jason Vorhees (Timothy Whitfield). Brett (Ron Brosh) ger sig ändå in trots att flera jägare försvunnit. En sen kväll får han sällskap i sitt tält av ett gäng ungdomar vars bil havererat. Det visar sig inte bli sista besöket den kvällen...

Här har han byggt en enhörning.

På med pälsmössan! Nej, inte för att HSB vägrar förse din lägenhet med tillräcklig värme utan för att allas vår Jansson beger sig på mördarstråt mitt i vintern. Som alla förstår är detta ytterligare en fan-film*, för att...ja, alla älskar ju Jansson. M a o är det inget avancerat filmskapande vi får ta del av. Själva storyn och karaktärernas beteende är förstås ganska korkad/t men det gör ju inte så mycket då mycket handlar om vad Jansson pysslar med och HUR. Morden är rätt hyfsade för att vara en amatörrulle och en liten guldstjärna går till Timothy Whitfield som får till Janssons söta snednickade på ett bra sätt.

Mittbena.

Trots den korta speltiden hinner vi ändå bli smått uttråkade av springet i den mörka vinterskogen. Några av offren kunde även ha försökt skådespela lite också. Men men, man kan inte få allt när man bara har 200$ i budget. Förutom dessa detaljer är det ändå en rätt charmig hyllning till världens tjurigaste mama's boy.

BETYG: 3/7 Amatörcharm och en söt Jason räcker för ett överdimensionerat betyg.

Ett gäng ungdomar beger sig ut i skogen för att göra papperspyssel?

Det finns inget bättre än att tälta i skogen mitt i vintern - med en mördare lös.

Ungdomarnas nye bekantskap verkar ju trevlig. Här börjar han direkt vifta med en pickadoll.

Kidsen ser lite bekymrade ut.

Det blir dock god stämning när han börjar dela ut vapen. Inte sant NRA?

Och så bjuckar han på bira!

Och dessutom rock'n'roll-virre.

När kompisen beger sig ut för att pissa och deras värd ska ut en liten sväng är det ju helt naturligt att paret genast börjar knulla i det främmande tältet.

Vad de inte vet är att Jansson är fluktare. Som om han inte vore älskvärd nog!

Bimbon är dock inte exhibitionist.

Hela våfflan.




lördag 27 oktober 2018

DEATH WISH (2018) USA, 107 minuter. Regi Eli Roth.



Grim Cheaper

Var är Jeff Goldblum när man behöver honom?

Dr. Paul Kersey (Bruce Willis) lever ett lyckligt familjeliv och tror att det största traumat som lurar runt hörnet är det någon av han patienter ska komma in med på akuten eller när hans tonåriga dotter lämnar hemmet för universitetslivet.  Ett gäng rånare ändrar abrupt på denna tillvaro när de tränger sig in i hans hem och dödar hustrun samt försätter dottern i koma. Den ordentlige doktorn hoppas desperat att polisen ska hjälpa honom men han inser snart att ska han få något gjort får han göra det själv...

Nej Bruce, inga krokodiltårar kan få oss att tro att du agerar bra.

Eli Roth är tillbaka på Udda Film* och den här gången har han mage att ge sig på en remake av "Death Wish" från 1974 med Kalle Bronson i huvudrollen. Nu var det eoner sedan vi såg den och vi kan bara minnas att vi verkligen uppskattade den och som de flesta filmentusiaster ställde vi oss då frågande till varför man behöver göra filmen en gång till. Vi kan bara gissa att det var det smidigaste sättet att göra en film med hyfsad budget för Roth då branschen är fullkomligt fantasilös och levande död nuförtiden.

Jahopp. När Dean Norris dyker upp förstår man snabbt att någon ska breaka bad.

Fungerar denna remake då? *Crickets* HA HA HA!!! Förlåt oss för den Släng-Dig-I-Brunnen-frågan. Alla vet ju att det krävs något alldeles exceptionellt för att en remake ska ha någon som helst trovärdighet och den här kommer givetvis inte i närheten av det. Ett tag började vi undra om Roth tvingats ner i PG13-träsket då kärnscenen från första rullen, där en ung Jeff Goldblum beter sig, i det närmaste disneyfierats, men med tanke på gore och svordomar får vi anta att det trots allt är en R-rating.

Långt ifrån lika skogstokig som i "Full Metal Jacket".

Ska man sammanfatta filmen med ett ord får det bli "löjlig". Ultraklichéer staplas på varandra och Roth har fått fram en när-kommer-pengarna-in-på-mitt-konto-prestation av Willis och även den övriga ensemblen för den delen. Det känns återigen Disney över agerandet och gamle Vincent D'Onofrio, som spelar doktorns lite strulige bror, tycks aldrig komma tillbaka till höjderna Kubrick pressade ur honom i "Full Metal Jacket".

Här börjar NRA-medlemmarnas svällkroppar (Ja, kvinnor har också sådana) fyllas med blod.

Med allt detta sagt borde vi vara djupt indignerade över dyngan vi fått ta del av men faktum är att det efterhand blir lite underhållande ändå, i all uselhet - och just därför att det är så uselt och löjligt. Det hade bara fattats att Roth slängde in en hysterisk Keanu Reeves igen så hade kalkonbetyget skjutit i höjden.

BETYG: 3(-)/7 Löjligt usel remake-nivå som efter ett tag blir filmens förmildrande koncept.

Vi kan tycka att vissa reaktioner på Bruce skådespeleri är lite väl utagerande.

När man ligger i koma kan det vara bra att ha en skitsöt kompis** som håller en i handen.

Whoa! Det är som om Daddy Derek hade en kvinnlig tvilling!***

Här börjar de ofrivilliga sammandragningarna i NRA-medlemmarnas underliv.

Jeff Goldblum kanske inte är med i rullen men här är en snubbe som är ganska lik i alla fall.

Så här ser Himmelen ut. Det står på baksidan av NRA:s medlemskort.

När man inser att man inte behöver tokträna som Rocky för att besegra sin motståndare.

Fantastisk mobilfilmning av tjej bakom fönster i hus. Komplett med en cirkulär åkning kring Bruce. Bravo!👏👏👏

Anledningen till att pojken blev skjuten är naturligtvis för att han bor i Chicago men håller på Cavs.

Bruce gillar inte att behöva vänta på sin glass.

Chicago PD lägger tydligen inga stålar på nya kameror.

Bowlingligan i UveSA verkar mer spännande än här.

Det blir lite kirurgi!

Du vet att du är på en happening klubb när gogo-tjejerna är utklädda till Mr. Freeze.

Physician - heal thyself!

"Titta, lampa!"

Är det en trailer eller en reklamfilm från NRA?

En rätt skojig grindhouse:ad trailer.

Det skjuts en del här...

Inte helt meningsfulla BTS-klipp.

*Tidigare recensioner: The Green Inferno (2013) och Knock Knock (2015).
**Karaktären "Skitsöt kompis" spelas av Stephanie Janusauskas.
*** 




onsdag 24 oktober 2018

ATTRITION (2018) Thailand/Hong Kong/USA/Storbritannien, 85 minuter. Regi: Mathieu Weschler.



Putins BFF är din sensei

Steven Seagal: Elitsoldat.

Efter ett tufft liv i specialstyrkorna har Axe (Steven Seagal) dragit sig tillbaka till Sydostasien för att fördjupa sig i kung fu och österländsk medicin. Hans idylliska tillvaro utmanas dock när en byflicka med speciella helande krafter rövas bort av en lokal gangster. Axe känner att han behöver samla ihop sitt gamla gäng och frita flickan.

Bäversvansen har ersatts av ärtig hästsvans.

Efter att ha recenserat två riktigt bra filmer* kände vi att vi inte kunde överväldiga läsarna... *crickets* ...med alltför mycket av det goda så vi kastade oss över den senaste Seagal-rullen som borde vara en garant för självgott spektakel. Det var ett tag sedan vi såg den gamle bävernacken då vi tröttnat lite på hans eviga bulgarienproduktioner** där han mest vilar armarna på sin kalaskula. Vi hade emellertid läst att detta skulle vara något av en nytändning för Steven så då blev vi förstås nyfikna, gamla entusiaster som vi är.

Steven Seagal: Österländsk helare.

Nytändning och nytändning... Nåja, Steven kanske känner sig nytänd när han skriver ihop en historia där han får vara kung i det starka SD-valdistriktet Thailand men för oss känns det mest som samma gamla megalomaniska smörja. Vi hoppades väl även på ett lyft från det sunkigt billiga utseendet de flesta senare lågbudgetproduktioner bjudit på, eller ja.. nu har vi kanske inte sett några av hans filmer från senare år men vi menar de VI såg senast. Vi kan väl konstatera att det fortfarande definitivt inte är någon hollywoodstandard precis men ändå ett litet lyft. Vissa bilder är riktigt snygga men det stinker fortfarande lågbudget, vilket accentueras av crappiga CGI-blodeffekter.

Té - på österländskt vis!

Det roliga med filmen är förstås Stevens oföränderliga självgodhet. Han har ju en tendens att skifta personlighet beroende på vilket område han vill glänsa i. Här lyckas han peta in allt från elitsoldatpersonan, vidare österländsk helarmästare till kung fu-guru. När han kopplar av sitter han förstås och omsorgsfullt målar asiatiska tecken på vad vi får förmoda är handgjort papper. Ja, det är väldigt mycket österlandsporr i den här filmen. Det är helt enkelt väldigt VIKTIGT för Steven att vi får en lång omsorgsfull tagning på när Steven bjussar på té - på österländskt vis! Det vi saknar i rullen är att Steven har ett förhållande med en ung tjej som får vara naken i hans närhet. Kompromissen blir att det dyker upp topless-änglar i hans drömmar och att specialstyrkans asiatiska unga babe Ying Ying (Kat Ingkarat) kallar Steven "Handsome". 😃 Ett ironiskt rykte gör gällande att en producent fick kicken från produktionen p g a #metoo-beteende och det var INTE Steven!!! 😆

Öm gaykarate.***

Javisst ja! Det var faktiskt en grej till vi saknade i filmen och det var förstås Stevens klassiska örfilande av buset. Det är bland det bästa vi vet. Vi blev dock inte helt lottlösa då Steven visade upp ett väldigt komiskt sätt att serieboxa uslingarna i huvudet. Rena rama cartoon-boxningen. Hilarious! Martial arts-människor fnyser nog föraktfullt åt vår ignorans men ärligt talat - hur i helvete ska vi kunna ta en massa metoder att våldföra sig på andra människor på allvar, särskilt när det ska ha någon slags spirituell innebörd? Puh-lease! M a o kan vi inte ge en kvalificerad bedömning av slagsmålen och de olika "stilar" de använder sig av. Vi kan bara roas av att Steven fortfarande använder sig av en stand in i vissa klipp och att han aldrig i hela sitt liv skulle sänka sig till klassiska filmregler som att hjälten behöver få lite stryk innan hen hämtar sig och vinner slutstriden. LOL. Inte Steven inte!

Se så fint när det inte är CGI.

Tyvärr räcker det inte med Stevens "charm" för att bära den här våfflan då det är en infantil skitrulle. Vi irriterades även snabbt av att det var väldigt mycket asiatisk dialog i filmen och vad är det då som är problemet med det? Jo att vi inte hade text utan fick sätta igång en nödjakt på diverse kufiska sajter som bl a fick datorfläkten att gå på högvarv (!?). Efter många försök hittade vi äntligen en engelsk text som visade sig vara den sämsta i världshistorien. Dessa undertexter fick Google Translate att framstå som rena rama Ranelid beträffande språkbehandling. Vi blev följaktligen inte så värst mycket klokare. Särskilt inte när vi under de engelskspråkiga partierna kunde se att översättningen ibland var det exakt motsatta till vad som sades. Nåja, eftersom det är Steven själv som skrivit manus kan vi kallt räkna med att vi inte missade någon intelligent dialog i alla fall.

BETYG: 2/7 Steven lyfter kanske näsan lite över rumäniennivån hans produktioner visat upp men detta är ändå skit som ibland glimmar till av Bävernackens charmiga tilltag.

Några fina shots blir det.

Vad är det han säger egentligen, Asiens svar på Benicio del Toro?

Steven Seagal: Man i hatt.

Självklart måste någon random snubbe utmana Steven på "the battle till death".

Steven Seagal: Man i hatt - i harmoni.

Of course you are.

Steven tar den besegrade motståndaren under sin vinge och ger honom lite visdomar.

Den arme mannen har lite svårt att processa vad fan Steven babblar om.

Han har vår sympati.

Här är Steven i färd med att avstyra världens segaste självmord. Pojken hann springa hem till Steven och hämta honom medan farbrorn under tiden gned kniven mot halsen. 😀

Steven Seagal: Älskad av barn.

Steven ser inte helt avslappnad ut - trots österländsk harmoni - där han ligger och sover.

Steven Seagal: Hundar älskar honom.

Nu talar han i gåtor igen.

Steven introducerar lite svårbegriplig HBTQ i dialogen.

En annan gammal favorit - när Steven vrider uslingarnas händer.

Här har vi den! Steven boxar ca 93 slag i sekunden i lymmelns huvud.

Benicio... förlåt, Q-mom laddar för århundradets rallarsving.

Se där! Maskerad på nattklubben.

Ett av ca 79 slag i sekunden som Beni...sorry - Q-mom får i nyllet.

Ha ha! Nog fan lyckades Steven även peta in denna klassiker. Steven Seagal: Bluesman!

Trailer. Snyggt klippt då man lyckats peta in ett ass-grab mitt i en sekvens med slag och sparkar.

Nej, det är inte någon trailer. Däremot finns prov på när Steven använder Q-moms huvud som boxboll i slutet. 😊

**Eller släng in valfri gammal öststat det är billigt att göra film i.
***Whut?! Är inte det termen för denna vackra mansdans??? Det måste ju vara rätt när inte ens Bloggers stavningskontroll protesterar! 😀