Udda film

söndag 7 juni 2026

MR. MEAN (1977) Italien/USA, 78 minuter. Regi: Fred Williamson.

Mr. Hammer gerillafilmar

Hammer on da playground. Ingen Magic Johnson direkt.

Mr. Mean (Fred Williamson) har hoppat av poliskåren och bedriver istället en karriär inom brottsligheten. Ett fett kontrakt lockar honom till Rom där han får i uppdrag att mörda en maffiamedlem (Lou Castel) som skämt ut sin familj genom att bedriva särdeles samvetslöst bedrägeri på de fattigas bekostnad. Vad Mr. Mean inte vet är att det samtidigt finns andra lönnmördare som är på jakt efter honom. Han blir dock varse och en dödlig katt-och-råtta-lek inleds.

Han har just fått en tjyvsmäll av Mr. Mean (Klart han har när han har med nån som heter Mr. Mean att göra!).

Vi poppar in en hybridvåffla i vår movie machine här på Udda Film för att se vad The Hammer kan hitta på mellan filmtagningar i Italien. Med hybrid menar vi en slags blandning mellan blaxploitation och eurocrime och "mellan filmtagningar" syftar på att herr Williamson tydligen höll på och filmade i Italien, förmodligen med Enzo G. Castellari, men på sin lediga tid "lånade" filmteamet och kokade ihop den här historian.

Det bjuds på karate!!!

Det märks, kan man lugnt säga, då det inte är en speciellt genomtänkt film utan en snabbt ihopslängd rulle med många jaktscener. Priset tar en fullkomligt irrelevant scen där Mr. Mean nästan blir påkörd av en taxi och sedan ägnar fyra minuter åt att till fots (!) jaga taxin genom Roms gator för att lära den vårdslöse föraren en läxa. Alla torpeder, inklusive Mr. Mean, vill göra en sport av mördandet så självklart avstår de från att välja lämpliga tillfällen för dåden eftersom det då blir "för enkelt". På så sätt kan man ju också dra ut på en obefintlig handling. 🙂 Torpeden som ska avliva Mr. Mean är tysk och heter förstås Rommell (Raimund Harmstorf). Även om det är ett extra L i namnet är det naturligtvis kul. 😁

Ohio Players i scenkläder som skulle få Flamingokvintetten att tugga fradga av avundsjuka.

Det bara skriker lågbudget om den här våfflan och allt går ut på att Williamson ska kuta omkring och vara cool. Funkar väl sisådär men är ändå skoj på sina ställen. På något vis har Williamson även lyckats engagera Ohio Players som inte bara gör en funkig visa till filmen utan även dyker upp som sig själva i en scen. Resten av soundtracket präglas av förhistoriska trummaskiner och syntar. En aspekt som kryddar lågbudgetkänslan lite extra är att det i några klipp saknas bildrutor så det blir en del onaturliga hack och pajad dialog. 😀

BETYG: 3(-)/7 Långt ifrån bra men har ändå en del charm från ovan nämnda genrer.

En rejält urblekt vy av det vackra Rom.

Rommell är glad.

En romantisk tripp genom Rom med en romantisk kusk bakom tömmarna.

En romantisk strandpromenad samtidigt som två större hundar mobbar en tredje mindre vovve i bakgrunden.

Huberto blir skenmördad men det hindrar honom inte från att melodramatiskt skendö (för en sekund).

"Jag ska få fatt på den där jävla taxin om det så ska ta mig fyra minuters springande genom Roms gator!"

Den där osten ser ju inte skitgod ut.

Tänkte väl det!

Grindhouse-ventilation.

Varsågoda! The Hammer i glansiga kalsipper.

Klipp där tös med attityd golar ner buset som förföljer Mr. Mean.

Alla Lou Castels scener. Kan vara värt att se för: Hans stökiga frisyr, hans melodramatiska skendöd och/eller när han käkar ost till tonerna av antika syntar och trummaskiner.

Och ta er tusan: Här är hela våfflan!

Den här Mr. Mean har inget med filmen att göra!

fredag 5 juni 2026

LAS MOMIAS DE SAN ÁNGEL (1975) Mexiko, 85 minuter. Regi: Arturo Martínez.

Mumier och...Scarface?

Det enda roliga med den s k brottningen är när Scarface juckar i Mil Máscaras nylle.

Polisen behöver hjälp att fånga in den samvetslöse brottslingen Scarface och luchadoren Mil Máscaras är inte sen att anmäla sina tjänster. På sin flykt efter ytterligare nidingsdåd siktar Scarface och hans underhuggare på att gömma sig i en övergiven villa i San Ángel. Den visar sig dock inte speciellt övergiven. Dels är den unge arvtagaren på väg dit med sin fru och dels är villan hemvist för ett knippe mumier.

Han kallas för Scarface för att han har en bit beef jerky tejpad i fejset?

Luchadorer är lösa på Udda Film igen! Den här gången utan superstjärnan Santo. Istället är det Mil Máscaras som får assistera de alltid så hjälplösa mexikanska snutarna. Men varför skulle mex-bylingen anstränga sig för när det finns hjältemodiga luchadorer som aldrig fakturerar för sina tjänster? 😀

Hav förbarmelse över denne arme polyesterbandit!

Den här mex-våfflan kändes lovande då det är en fin årgång, vackert färgglatt filmfotografi och framför allt - mumier! Rullen öppnar med den obligatoriska brottningsmatchen, som man måste stå ut med i dessa filmer, för här möts direkt antagonisterna MM (som vi hädanefter kallar honom) och Scarface. Syftet är att demaskera den senare så att polisen kan förvissa sig om att det verkligen är han och sedan gripa honom. Trots att MM lyckas med detta gör förstås Pedro Polis bort sig och Scarface kommer undan.

Nähe.

Många scener avhandlas för att berätta om vilken usling Scarface är och för att introducera arvingen som ska till mumievillan. Ja, vi är nästan halvvägs in i filmen innan de härliga mumierna gör sin entré. Dessvärre är det inte mycket vi får se av dem så det är ganska så fake news att man säljer filmen med dem som ett slags huvudnummer. Den andra halvan av filmen är också en korkad röra av dumheter och skitnödiga lösningar som ignorerar all form av logik. Till vår fasa slänger man in ytterligare en lång tag team-match (åtta minuter!) där vi inte har en aning om vilka som "brottas" och varför. Efterhand inser vi att det måste ha varit MM och någon polare som slogs mot några no names. Där dör vår entusiasm för filmen så det hjälper inte att mumierna hasar omkring ytterligare i rutan.

BETYG: 3(-)/7 Rätt mysig första halva men sedan störtdyker filmen. Plus för de coola mumierna (och att deras själar tillhör Satan! 😆).

Vi tar en till istället.

Den obeskrivliga fasan när man blir inlåst i ett rum med mumier!

Obeskrivligt!!!

Fasansfullt!!!

Rasputin fluktar och ler.

Självklart är Hin Håle med när det vankas mumier.

Släpp dom fria!

Och priset till den fräschaste mumien går till...

Nån slags kinky cosplay?

Av någon anledning försvinner alla mumier när klockan slår sex.

Word!

MM i en slags Liberace-inspirerad ensemble. Hans röde vän kör en mer klassisk Power Rangers-stil.

Mumien vill ha dina ögon.

😂

Munkmumie med fina händer.

Jo, det drar ju ihop sig till val så Jimmies väljare skyndar sig till valurnorna.

Hela våfflan (otextad) men ni kan ju spola fram och kolla in de härliga mumierna! 🙂

söndag 31 maj 2026

THE SIEGE OF FIREBASE GLORIA (1988) Australien/USA/Filippinerna, 100 minuter. Regi: Brian Trenchard-Smith.

The Pinoy siege of Cowboy Base!

Här gäller det att ha huvudet på skaft.

Året är 1968 och en vapenvila har utlysts för det kinesiska nyåret Tet. Men när sergeant Hafner (R. Lee Ermey) är ute på patrull med sin trupp upptäcker de först en massakrerad by och sedan även stora nordvietnamesiska trupprörelser i närheten. Efter ett par skärmytslingar tar de sig till den amerikanska utposten Gloria, som är i ett bedrövligt skick, och försöker varna staben i Saigon om vad som är i görningen. Ingen tar dem på allvar och de inser att de kommer att få klara sig själva samtidigt som basen omringas av tusentals nordvietnameser.

R. Lee och Wings är chockerade över hur brusig bilden är.

Det här är en rulle vi varit nyfikna på i många år men ändå har den samlat damm på hyllan i vår filmkrypta. Det är en B-film men många har talat väldigt gott om den så då undrade vi förstås vad som var så speciellt med denna. Vi blev därom varse...eller?

Nämen vad i allsin dar är det ni säger?!

Till en början verkade det som om det skulle bli en särdeles gore:ig historia då Hafner och hans trupp anländer till den massakrerade byn men det mesta av efterföljande våld är typiskt pinoy-krig med eldpuffar till explosioner och tonvis med folk som springer rakt in i sprejande maskingevärseld varpå några squibs på sin höjd skvätter till. Visst, de har hittat några arm- och benlösa statister så att döingar på slagfältet kan vara lemlästade. -SPOILER ALERT- Det kommer också en otroligt lökig scen där R.Lee Ermey knallar omkring med ett amerikanskt huvud i varje hand och håller motivationstal. Låter det barockt? Ja, det är det ju förstås men har i sammanhanget en (dum) logik.

Wings vill ändå sprida lite god stämning.

Om ni orkat läsa såhär långt (vilket otroligt få människor gör) anar ni kanske att vi inte är så imponerade ändå av denna välrekommenderade våffla. Nej, i våra ögon är inte detta något speciellt utan snarare en något eleverad filippinorulle. Folk har kanske låtit sig imponeras av att amerikanerna inte framställs som helgon, vilket särskilt Wings Hausers (Jodå, ytterligare ett skönt framträdande på Udda Film!) karaktär borgar för. Det är ändå lite väl mycket cowboy och John Wayne för att man ska kunna identifiera sig med någon här. M a o rät tramsigt. Värst är Gary Hershbergers karaktär helikopterpiloten Moran som tjoar och tjimmar när vietnameserna slaktas och drar den ena pinsamma kommentaren efter den andra.

BETYG: 3(+)/7 Tro inte på hajpen. Högst ordinär krigs-pangpang men snäppet roligare än standardkrigsfilmerna som kom från Filippinerna.

R. Lee ser inte med blida ögon på majarökandet.

Det gör däremot utpostens befälhavare.

Här har han vaggats till sömns av ännu ett runk. Men skit i det! Den falkögde noterar att en flarra giallo-blask uppenbarar sig någonstans i bilden.