Udda film

fredag 12 juni 2026

MADNESS (1994) Italien, 83 minuter. Regi: Bruno Mattei.

Giallo-galenskap

Whoa! Steve Stevens har tappat laserpistolen han spelade solot till "Rebel Yell" med.

Serietecknaren Giovanna Dei (Monica Carpanese) möter massmedialt ogillande när hennes karaktär Dr. Dark inspirerar en seriemördare att utföra bestialiska dåd. Saker blir än värre när mördaren lämnar små troféer hemma hos Giovanna. Polisen är dock mördaren på spåren och morden kanske kan förpassas till seriesidorna igen...eller?

Oklädsam dragkedja men annars adekvat utstyrsel.

Trash- och ripoff-kungen Bruno Mattei* är tillbaka på Udda Film och i den här obskyra våfflan ser han det nödvändigt att blåsa ett tjockt lager av damm från giallo-liket som dog dryga decenniet innan. Som vanligt är det inget nyskapande regissören bjuder på utan det är en salig ripoff-blandning kryddat med fåniga klyschor.

Klassiskt italienskt ögonvåld.

Det börjar rätt lovande med ett lökdoftande mord på en gokartbana av alla ställen. Sedan träder dessvärre huvudkaraktärerna in i bilden och inte ens en fet dubbning kan dölja vilka usla skådespelare vi har att göra med. Det är överspel, kass regi och överdrivet kroppsspråk. Mycket hysteri får vi även se prov på. Den crappiga dubbningen förstärker dessutom det hela. I ren desperation att försöka synka med läpprörelserna levereras de engelska replikerna i staccato vilket som ni förstår förhöjer filmens kalkonvärde.

Tragisk mördare som modellerar sitt värv efter amatörmässig serie.

För att vara en giallo är det väldigt sparsmakat med gore och sex. Första mordet är i princip bara en cocktease för resten är betydligt lamare. D v s lamt gestaltade då själva dåden kan vara rätt grova. Det blir bara en sexscen sent i rullen och även där spelar förstås Carpanese totalt över. LOL.

BETYG: 2(+)/7 På det hela räcker inte kalkondialogen, det urdumma manuset och det lama våldet riktigt till. Det är kul på sina ställen i sin uselhet men känns rätt lågbudgettråkigt under längre perioder.

Nej församlingen jublar inte åt serietecknaren utan åt den indignerade journalisten. 😁

Nån har gjort hennes fula teckningar till 3D.

Den där sista bloody maryn som tittar förebrående på dig.

På 90-talet var musikvideomotljus da shit, men alla lyckas inte få till det riktigt.

Hysterisk galenskap...

...eller bara stor glädje?

Såhär genomsöker polisen den gripnes hem.

Enligt god snutpraxis klämmer kommissarien på allt potentiellt bevismaterial han kan hitta.

"Vad menar du med 'kontaminera'???"

"Här har vi en pryl till att kolla in."

"Oj! En seriemördaraktig docka. Den vill jag klämma lite på!"

Hysteri och intensitet!!!

Har hon sex eller dansar hon?

Undertiden läser denna läckerbit hennes serier - vilket han tydligt visar upp för kameran.

Som en god konstapel undersöker kommissarien ensam brottsplatsen igen samtidigt som han totalt originellt talar till mördaren: "Det var såhär du gjorde va? Din jävel!!!"

Ingen trailer - istället hela rullen!

Steve Stevens leker med laserpistol.

*Det har blivit några Mattei-våfflor här på Udda Film så vi orkar inte lista allihopa utan ger er länken till söksvaren istället: Bruno Mattei på Udda Film

söndag 7 juni 2026

MR. MEAN (1977) Italien/USA, 78 minuter. Regi: Fred Williamson.

Mr. Hammer gerillafilmar

Hammer on da playground. Ingen Magic Johnson direkt.

Mr. Mean (Fred Williamson) har hoppat av poliskåren och bedriver istället en karriär inom brottsligheten. Ett fett kontrakt lockar honom till Rom där han får i uppdrag att mörda en maffiamedlem (Lou Castel) som skämt ut sin familj genom att bedriva särdeles samvetslöst bedrägeri på de fattigas bekostnad. Vad Mr. Mean inte vet är att det samtidigt finns andra lönnmördare som är på jakt efter honom. Han blir dock varse och en dödlig katt-och-råtta-lek inleds.

Han har just fått en tjyvsmäll av Mr. Mean (Klart han har när han har med nån som heter Mr. Mean att göra!).

Vi poppar in en hybridvåffla i vår movie machine här på Udda Film för att se vad The Hammer kan hitta på mellan filmtagningar i Italien. Med hybrid menar vi en slags blandning mellan blaxploitation och eurocrime och "mellan filmtagningar" syftar på att herr Williamson tydligen höll på och filmade i Italien, förmodligen med Enzo G. Castellari, men på sin lediga tid "lånade" filmteamet och kokade ihop den här historian.

Det bjuds på karate!!!

Det märks, kan man lugnt säga, då det inte är en speciellt genomtänkt film utan en snabbt ihopslängd rulle med många jaktscener. Priset tar en fullkomligt irrelevant scen där Mr. Mean nästan blir påkörd av en taxi och sedan ägnar fyra minuter åt att till fots (!) jaga taxin genom Roms gator för att lära den vårdslöse föraren en läxa. Alla torpeder, inklusive Mr. Mean, vill göra en sport av mördandet så självklart avstår de från att välja lämpliga tillfällen för dåden eftersom det då blir "för enkelt". På så sätt kan man ju också dra ut på en obefintlig handling. 🙂 Torpeden som ska avliva Mr. Mean är tysk och heter förstås Rommell (Raimund Harmstorf). Även om det är ett extra L i namnet är det naturligtvis kul. 😁

Ohio Players i scenkläder som skulle få Flamingokvintetten att tugga fradga av avundsjuka.

Det bara skriker lågbudget om den här våfflan och allt går ut på att Williamson ska kuta omkring och vara cool. Funkar väl sisådär men är ändå skoj på sina ställen. På något vis har Williamson även lyckats engagera Ohio Players som inte bara gör en funkig visa till filmen utan även dyker upp som sig själva i en scen. Resten av soundtracket präglas av förhistoriska trummaskiner och syntar. En aspekt som kryddar lågbudgetkänslan lite extra är att det i några klipp saknas bildrutor så det blir en del onaturliga hack och pajad dialog. 😀

BETYG: 3(-)/7 Långt ifrån bra men har ändå en del charm från ovan nämnda genrer.

En rejält urblekt vy av det vackra Rom.

Rommell är glad.

En romantisk tripp genom Rom med en romantisk kusk bakom tömmarna.

En romantisk strandpromenad samtidigt som två större hundar mobbar en tredje mindre vovve i bakgrunden.

Huberto blir skenmördad men det hindrar honom inte från att melodramatiskt skendö (för en sekund).

"Jag ska få fatt på den där jävla taxin om det så ska ta mig fyra minuters springande genom Roms gator!"

Den där osten ser ju inte skitgod ut.

Tänkte väl det!

Grindhouse-ventilation.

Varsågoda! The Hammer i glansiga kalsipper.

Klipp där tös med attityd golar ner buset som förföljer Mr. Mean.

Alla Lou Castels scener. Kan vara värt att se för: Hans stökiga frisyr, hans melodramatiska skendöd och/eller när han käkar ost till tonerna av antika syntar och trummaskiner.

Och ta er tusan: Här är hela våfflan!

Den här Mr. Mean har inget med filmen att göra!

fredag 5 juni 2026

LAS MOMIAS DE SAN ÁNGEL (1975) Mexiko, 85 minuter. Regi: Arturo Martínez.

Mumier och...Scarface?

Det enda roliga med den s k brottningen är när Scarface juckar i Mil Máscaras nylle.

Polisen behöver hjälp att fånga in den samvetslöse brottslingen Scarface och luchadoren Mil Máscaras är inte sen att anmäla sina tjänster. På sin flykt efter ytterligare nidingsdåd siktar Scarface och hans underhuggare på att gömma sig i en övergiven villa i San Ángel. Den visar sig dock inte speciellt övergiven. Dels är den unge arvtagaren på väg dit med sin fru och dels är villan hemvist för ett knippe mumier.

Han kallas för Scarface för att han har en bit beef jerky tejpad i fejset?

Luchadorer är lösa på Udda Film igen! Den här gången utan superstjärnan Santo. Istället är det Mil Máscaras som får assistera de alltid så hjälplösa mexikanska snutarna. Men varför skulle mex-bylingen anstränga sig för när det finns hjältemodiga luchadorer som aldrig fakturerar för sina tjänster? 😀

Hav förbarmelse över denne arme polyesterbandit!

Den här mex-våfflan kändes lovande då det är en fin årgång, vackert färgglatt filmfotografi och framför allt - mumier! Rullen öppnar med den obligatoriska brottningsmatchen, som man måste stå ut med i dessa filmer, för här möts direkt antagonisterna MM (som vi hädanefter kallar honom) och Scarface. Syftet är att demaskera den senare så att polisen kan förvissa sig om att det verkligen är han och sedan gripa honom. Trots att MM lyckas med detta gör förstås Pedro Polis bort sig och Scarface kommer undan.

Nähe.

Många scener avhandlas för att berätta om vilken usling Scarface är och för att introducera arvingen som ska till mumievillan. Ja, vi är nästan halvvägs in i filmen innan de härliga mumierna gör sin entré. Dessvärre är det inte mycket vi får se av dem så det är ganska så fake news att man säljer filmen med dem som ett slags huvudnummer. Den andra halvan av filmen är också en korkad röra av dumheter och skitnödiga lösningar som ignorerar all form av logik. Till vår fasa slänger man in ytterligare en lång tag team-match (åtta minuter!) där vi inte har en aning om vilka som "brottas" och varför. Efterhand inser vi att det måste ha varit MM och någon polare som slogs mot några no names. Där dör vår entusiasm för filmen så det hjälper inte att mumierna hasar omkring ytterligare i rutan.

BETYG: 3(-)/7 Rätt mysig första halva men sedan störtdyker filmen. Plus för de coola mumierna (och att deras själar tillhör Satan! 😆).