Udda film

söndag 19 april 2026

SATAN WAR (1979) USA, 64 minuter. Regi: Bart La Rue.

Home is where the Hell is

Det första som händer i det nya huset. Men det finns väl ingen anledning till oro?

Louise (Sally Schermerhorn) och Bill (Jimmy Drankovitch) är överlyckliga över att ha hittat ett eget hus och till ett sådant vrakpris dessutom. Men redan under själva inflyttningen börjar märkliga saker hända. En ondska störs av de nyinflyttade.

Satans bajskaffe!

Vi har grävt fram ännu en obskyr lågbudgetvåffla här på Udda Film och här tar det hus i helvete...eller kanske Helvete i hus?

Det luktar verkligen illa. 😃

Den här rullen kom samma år som "The Amityville Horror" eller "Huset som Gud Glömde" som den heter på svenska men vi vet inte vilken som kom först. Det är lite samma tema fast med en budgetskillnad på en förmögenhet. Den här våfflan är skjuten på grynig 16mm-film utan ljud så all dialog är pålagd i efterhand. Det är inte jättemycket av den varan ändå. Filmen domineras istället av William Euckers kusliga synth-soundtrack som faktiskt är riktigt effektfullt om än lite repetitivt. Poltergeist-effekterna är förstås billiga med krucifix som inverteras (gång på gång) och turkos gegga som rinner ut ur köksskåp och diskmaskin. Som en bonus kokar Satan (?) kaffe på bajs. Ni tror förstås vi skämtar men ur kaffekannan rinner en brun smet som tydligen luktar as. 🤣

LOL! Han har höga tankar om sin fru. Hon kanske är av tyskt ursprung? 😁

Det är en märklig rulle som mitt i all lökighet, lågbudget och idiotiskt resonerande av karaktärerna faktiskt har en smula kuslig atmosfär. Som sagt, soundtracket hjälper till men så är vi också suckers för övernaturliga krafter som vill folk illa. Intressant är att demonerna här antastar damen i huset precis som i den tre år senare mer kända "The Entity" där en demon våldför sig på Barbara Hershey. La Rue kanske inspirerades av samma bok om den påstått verkliga händelsen när en kvinna terroriserades av något ont väsen?

Eller inte.

Som ni märker såg vi den korta versionen utan de tillagda helt irrelevanta klippen som skulle dryga ut filmen till fullängd. Vi lär väl fiska fram den versionen också och kanske flika in en kommentar om den.

BETYG: 3(-)/7 Den har ändå något i sin lågbudgettafflighet. Den är korkad, lite segdragen, mörk (bokstavligt!) och billig men är ibland kul och ibland stämningsfull.

Blixtar som varar i flera sekunder är ett tecken på fanstyg.

Plötsligt börjar grön satansdeg välla fram överallt!!!

Ja, den luktar också as.

Vad gör man då? Jo självklart geggar man med den med bara händerna.

Om oförklarlig stinkande grön satansgeggamoja plötsligt rinner överallt i köket är väl lösningen att sätta sig på kökstrappan och ta en tagg?

Lite övernaturlig smet är väl inget farligt att ta i?

Snillen spekulerar.

Hur vågar du börja mansrationalisera kvinna?!

Men det kan inte ha varit ett spöke för de tror du ju inte på.

Men det verkar ju som om du gillar det gumman.

Fast kanske ändå inte...

Undertiden läser maken en tidning med självbelysning.

Hon förnimmer.

Han tror han är Max von Sydow.

Men det hindrar inte den här satansmunken.

Trailer

Bill Euckers olycksbådande musik.

EDIT: Dansparty!

Eftersom vi eggade oss själva att söka upp den långa versionen också dröjde det inte länge innan vi sniffade fram även den versionen. Det var ju verkligen inte mycket att se. Efter att själva filmen tar slut kommer, istället för eftertexter, en kvarts lång utdragen voodoodansscen i bästa mondo-stil. Vi undrade just, när vi såg korta versionen, vad det var för dansgrupp som omnämndes i förtexterna men som aldrig dök upp. Här har vi dem alltså. Allt som händer under denna kvart är att vi ser ett gäng "voodooutövare" dansa i mörkret samtidigt som La Rue då och då mondo-kommenterar skeendet. M a o tillför det inte ett skit förutom en extrakvart på filmlängden...

En kvart av detta.

fredag 17 april 2026

EYES WIDE OPEN (2014) Storbritannien, 20 sekunder. Regi: Steven Dorrington.

Blinka och du missar filmen!

Så skönt att tömma tarmen i naturen!

En campande kvinna (Lora Johnson) genomgår en fruktansvärd upplevelse.

"Nää, släpp mig..."

Det var länge sedan vi kollade in en kortfilm här på Udda Film så det ville vi råda bot på snabbt. Nyckelordet här är "snabbt" då detta är en extremt kort film.

"Det här verkar inte bra..."

Det roliga är att det fungerar. Det är faktiskt smått briljant att kunna gå från noll till hundra på en tid som skulle få plats en dryg handfull gånger i en normal trailer. Detta format är förstås inget för den som vill satsa på karaktärsutveckling men Dorrington har fått till en effektiv historia med bara fyra klipp. Man fattar direkt vad som händer och serveras en grym twist på slutet. Snyggt jobbat!

BETYG: 5/7 Ultraeffektivt filmberättande med en grym slutkläm.

Tyvärr ingen video den här gången.

söndag 12 april 2026

MANDINGO (1975) USA, 127 minuter. Regi: Richard Fleischer.

När folk var boskap

Massa Maxwell framför sitt sunkiga gods.

På sydstatarfamiljen Maxwells förfallna gods hankar man sig fram med slavhandel och man suktar efter ett praktexempel för avel. Patriarken Warren (James Mason) arrangerar ett äktenskap åt sin son Hammond (Perry King) med kusinen Blanche (Susan George) men Hammond är mer intresserad av att ligga med slavar. När Hammond sen ropar hem praktslaven Mede (Ken Norton) på auktion kokar Blanche ihop sin hämnd.

Ett charmtroll kollar varorna.

Den här filmen är en av alla dessa klassiker som legat alldeles för länge i Udda Films djupa arkiv och förblivit osedd. Den är vida känd som en sleazig exploitation-film som vältrar sig i den amerikanska slavtidens mörker. Till vår förvåning märker vi att det är långt ifrån hela sanningen.

Han har lärt sig sin plats för länge sen.

Faktum är att detta är en riktigt bra rulle som faktiskt har något att säga. Tittaren leds in i att känna empatiskt med den "snälle" slavdrivaren Hammond som då och då står upp mot sin traditionellt genomrasistiske far och hans gelikar. Men en slavdrivare är en slavdrivare hur "gullig" än är och denna poäng hamras effektivt hem av Fleischer.

Motvilligt beordrar unge massa en prygling.

Det som är så kontroversiellt med denna våffla är att man inte håller igen med att visa vidden av människoföraktet och en sådan här film skulle endast kunna ha gjorts på det underbara 70-talet. Det är rätt kul att se den aktade James Mason spela ett riktigt generalsvin och denna roll slår ju den i Kubricks "Lolita" med hästlängder i vidrighet. Även Perry King är bra i sin roll och gestaltar snyggt en klassisk karaktärsresa. Fast då kanske "klassisk" är mer i antik grekisk tradition... 😏 Perrys karriär landade mest i TV-gig men han dök också upp i den kultiga "Class of 1984".

Marquis de Sade ler i sin grav.

-SPOILER ALERT- Förutom den uppenbara rasism som gestaltas med piskningar, våldtäkt och lynchning finns även elementet sexism som driver historien mot sitt tragiska slut. Hammond ligger friskt med slavinnor och fattar dessutom ett slags romantiskt tycke för slavinnan Ellen (Brenda Sykes) och detta är förstås helt i sin ordning i denna vridna värld men när Blanche hämnas och våldtar Mede och dessutom föder hans barn tar det hus i helvete och folk börjar dö till höger och vänster. Ytterligare en dimension av förakt finns mellan de nyblivna makarna då Hammond på bröllopsnatten märker att nyblivna frun inte är oskuld. För att göra saken ännu sleazigare är det hennes bror som tagit hennes oskuld. Härliga gamla Dixieland, yeeeehaw!

BETYG: 5/7 Förvånansvärt bra och seriös skildring av den vidriga slavtiden. Högst kontroversiellt naturligtvis.

James Mason är sannerligen ute på tunn is

Det klassiska rovdjursleendet fyras av.

Ännu ett charmtroll som kollar varorna.

Jaha, det förklarar ju saken.

Det förklarar VERKLIGEN saken! 😃

Skäms! En snäll brorsa skvallrar aldrig om incesten.

En snubbe som förståeligt nog ruttnade på skiten.

Marquis de Sade gillar Blanches lynne.

Kampslavarna går verkligen in för det.

Trailer

Hela rullen med nån tönt som introducerar den.

fredag 10 april 2026

DEATH BED: THE BED THAT EATS (1977) USA, 78 minuter. Regi: George Barry.

Snacka om att ligga på dödsbädden...

Dödssängen har i alla fall god hygien. Inte ett dammkorn trots att den stått i en övergiven stuga i evigheter.

En säng blir besatt av en demon när det onda väsendet råkar älska en kvinna till döds i den. Sängen drabbas av en outsläcklig hunger på människokött!

Picknick i sängen.

Man skulle lätt kunna tro att en film med denna titel skulle vara någon tramsig skräckkomedi från Troma men ibland kan saker vara ännu värre än så. Detta skulle era tappra recensenter på Udda Film få erfara...

Men plötsligt tuggar sängen gul fradga!

Det börjar ändå ganska tramsigt med ett ungt par som letar sig till den avlägsna och övergivna stugan där sängen befinner sig. Som i de flesta crappiga skräckfilmer är damen ängslig till tilltaget och herren peppande entusiastisk. Gissa vem som har rätt... De börjar förstås grovhångla på sängen och plötsligt börjar den hungriga sängjäveln äta upp parets picknick genom att utsöndra något slags skum som slukar rubbet (Ett äpple, en flarra vin och en hink kyckling. 😄) och fräter ner det i vad som får antas är IKEA:s svar på magsyra. Att maten plötsligt är förtärd bekymrar visst inte paret så mycket utan de fortsätter att hångla varpå den djävulska Mio-sängen slukar dem också. Så långt är det faktiskt lite småkul.

Hm, har Andres Serrano* sett den här filmen?

Det här är dock en väldigt högtravande rulle med exponentiellt låg budget. Vi får bekanta oss med en konstnär, som avlivats av sängen men behållits i ett limbo där han för evigt ska vara fängslad bakom en tavla han målat av sängen. Tavlan hänger förstås i den övergivna stugan så konstnären hjälplöst kan bevittna hur sängen förtär nya offer. Denna konstnär är också vår ciceron som står för den mesta dialogen (läs: monologen) i form av voiceover. Så genom honom får vi bakgrund m m.

Dödsslafen bälgar i sig ett helrör rödtjut också.

Det märks snabbt att Barry hade konstnärliga ambitioner med denna våffla då det stundtals känns som en syratripp med en del luddig symbolism. Konstnären, stumt spelad av Dave Marsh men med en teatralisk brittisk voiceover av Patrick Spence-Thomas, mumlar fram vad som hänt och händer på ett slags grekisk kör-vis men bidrar samtidigt till luckor i handlingen då han motsäger sig själv. Vi tror inte skådespelarnas makalösa brist på uttryck var en del av den konstnärliga visionen Barry hade utan de bara totalsuger. Givetvis får de inte heller någon hjälp av regissören som verkar tycka det exempelvis är helt okej att en karaktär knappt lyfter på ögonbrynen när hans händer smälter sönder. Skaplig kontrast till skrikfesten i Attack of the Beast Creatures (1985) vi nyligen såg. 😃

BETYG: 2/7 Några småfniss här och där men mest en utdragen amatörfest.