What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 15 november 2026

NAZA (2026) Storbritannien/USA, 77 minuter. Regi: Yuval Abraham & Rachel Szor.



"Never again"...

En siluett mot Tel Avivs stadssiluett.

På olika hustak i  nattens Tel Aviv intervjuas anonyma israeliska operatörer ansvariga för tusentals civila palestinska dödsoffer. De förklarar kallt hur operationerna går tillväga; hur kalkylerade dödsoffer reduceras till statistik och hur känslomässigt frånvarande de är.

Cyniskt kalkylerande.

Allvaret rullar in på Udda Films redaktion när vi till slut tar del av denna omtalade dokumentär. Vi har förstås redan en klar uppfattning om var vi står i denna pågående humanitära katastrof men vi slutar aldrig att fascineras av resonemanget bakom människans ondska. För det är precis vad detta handlar om. Vi är medvetet sarkastiska i ingressen ovan då vi för länge sedan kastade av oss den naiva föreställningen om att Förintelsen på något sätt skulle lära mänskligheten en läxa. Nej, tyvärr ligger det inte i vår mörka natur och historien har visat upp det ena folkmordet efter det andra sedan dess.


Det är med den bakgrunden vi blir speciellt engagerade i det pågående folkmordet i Gaza. Här ställs allt på sin spets då det de flesta frågar sig när de konfronteras med Förintelsens fasor är "Hur kunde det vara möjligt? Hur tänkte de? Hur kan en hel nation ställa sig bakom ett sådant illdåd?". Nu dryga 80 år senare har vi alltså ättlingarna till Förintelsens offer som gör i princip samma sak mot palestinierna. De om några borde ju ha vett att inte upprepa sådana fasor, kan man ju naivt tycka. Därmed blir det förstås högintressant att höra hur dessa israeler resonerar.

Är de "dumma nog" att vara hemma så får de skylla sig själva?

Formatet i denna dokumentär är väldigt avskalat och klyftigt nog har man inte försökt förstärka berättandet med dramatisk musik eller spelat på känslomässig intervjuteknik. Nej det är mer subtilt än så. Det diskuteras en hel del om att välja ut mål och bomba människor i deras hem. Man kartlägger kvarter så varje hus har ett nummer som snabbt kan knackas in i den mordiska mjukvaran som kalkylerar "naza" (offer utöver själva målet). Man hackar familjemedlemmars telefoner för att spåra Hamas-mål och den israeliska infrastrukturen i Gaza är speciellt byggd för att kunna övervaka individerna där. Det är m a o lätt att vartefter identifiera Hamas-soldater och sedan cyniskt slå till i deras hem, där förvisso andelen naza är mycket större men även chansen att slå ut målet. Efter sådana här vittnesmål sveper ofta kameran över en stilla byggnad i Tel Aviv-natten där vi ser in i folks hem. Detta dels för att vad som just sagts ska sjunka in men även för att kontrastera israelernas oftast fridfulla hemmavrår i motsats till palestiniernas sönderbombade helvete. Vi får dock inte se något av detta helvete förrän i absoluta slutet. Nej, det är kalla redogörelser och små skisser på papper de intervjuade ritar vi får se. Detta hjälper oss att sätta oss in i den cyniska verkligheten där offren förlorat all mänsklighet och reducerats till siffror i ett modernt TV-spel. Den moderna tidens distansmördande hjälper ironiskt nog till med själva avhumaniseringen och underminerar verkligen "Aldrig mer"-filosofin. Nazisterna konfronterades ju med hur illa mördarna som sköt offren tog vid sig varpå man utvecklade en mer cynisk mördarapparat med gasning där dessutom offren själva fick göra grovjobbet. Man hade m a o skapat en nödvändig distans till själva mördandet. I modern tid har denna distans ökat då operatörer i Tel Aviv kan mörda civila miltals bort i ett annat land.

I sann demokratiska anda...

Vi ser ibland TV-apparater i folks hem och i de rullande nyhetssändningarna dyker aset Benjamin Netanyahu upp lite då och då. Det är motbjudande att se hur han hela tiden aggressivt ljuger och vrider på alla fakta i sina tal till folket. Han är en klassisk despot som kommer gå till historien som en av de värsta. I en ironisk twist har filmmakarna grävt fram ett gammalt klipp där Netanyahu intervjuas om sin då nya bok "Terrorism: How the West can win" och intervjuaren ber honom definiera ordet terrorism. Han svarar: "...the systematic and deliberate attack, the murder, maiming and menacing, of innocents, of civilians, for political goals." vilket då är exakt vad hans fascistiska regim sysslar med. Denna vedervärdiga förbrytare tillåts alltså så sent som för ett par månader sedan att stå och hånfullt hota omvärlden i FN:s församling med sina hintar om de gamla personsökarbomberna de urskillningslöst mördade folk med för ett antal år sedan.

Som om det skulle vara ett hinder för dina mördarsoldater.

Det här är en väldigt nyttig och välgjord dokumentär och det är inte ett dugg förvånande att Satan-yahu och hans medkriminella politiker vrålar om att de vill dra in filmmakarnas israeliska medborgarskap i den "fria demokratin" Israel. Truth hurts, motherfuckers! Dessvärre tror vi inte att denna film får det önskade genomslaget då vi lever i en sådan polariserad värld att vi t o m har tusentals svenskar som försvarar detta folkmord. Däribland vår egen jävla vice statsminister! Det fyller oss av sorg och äckel.

BETYG: 5(+)/7 Kyligt och avskalat med gripande slutkläm. Viktig dokumentär då den är gjord av israeler med israeler.



Easy living i Tel Aviv!

Samtidigt som bl a detta pågår i Gaza.

Han snackar om de desperata palestinier som valde att springa genom krypskyttarnas killing zones för att snabbare nå matufodringen.

Följer man inte israelernas hittepåregler så.

En stunds självreflektion av en av de intervjuade.

Han menar att ALLA palestinier är fienden.





Nej, vi tänker inte förvanska vad han sa. Han syftar inte på de nämnda barnen specifikt utan på själva uppdraget.

Hela Israel stannar upp i en tyst minut (förutom larmet som annonserar den "tysta" minuten) för att hedra Förintelsens offer på minnesdagen. I samma stund mördar och fördriver deras fascistiska stat den palestinska befolkningen. Förintelsens offer vrider sig av äckel i sina gravar.

Krigsförbrytarens gärningar radas upp.

"...my own damn self!"

En förtvivlad palestinsk far ropar efter sin döda barn i rasmassorna.

Trailer

"Israel måste ju få försvara sig"



fredag 13 november 2026

AFTER SCHOOL MASSACRE (2014) USA, 73 minuter. Regi: Jared Masters.



Ring porrkonstapeln!

Summerar filmen rätt så bra.

Mr. Anderson (Bruce Kade) får kicken som gymnasielärare när det påstås att han haft otillbörlig kontakt med sina elever på Facebook. Han flippar och bestämmer sig för att våldgästa ett pyjamasparty några tjejer från hans klass har.

Vad är det för fel på den där slimmade Atkins-dieten ni tycks äta då?

Udda Film är tillbaka i lågbudgetträsket med denna inte helt meningsfulla film. Kombinationen pyjamasparty och slasher kan ju potentiellt vara kul men samtidigt har ju det konceptet missbrukats å det grövsta genom filmhistorien och denna rulle gjorde dessvärre inget avsteg.

AAARRRRGGGH HJÄLP!!!!

Filmen börjar med ett självmord - på ett pyjamasparty. Vi blir då snabbt varse om vad för slags klientel som ska befolka den här våfflan. Spinkiga brudar som ser ut som snorungar och låter som snorungar: "Oh my gaaawd!"... Så ett gigantiskt minus där. Det är dock i scenerna efter som den riktiga porrfilmskänslan infinner sig. Nej, inte alls på det sätt ni tror. Det är dialogen, ljudet och avsaknaden av vettig regi som skapar denna atmosfär. Pricken över porr-i:et är att Steve Crest dyker upp i rollen som snut - vad annars? Han var ju även snut i "Cool Cat"-filmerna, d v s efter att han hade gjort tonvis med porr! 😄

Kul att Snoop Dogg kunde titta förbi.

Det blir efter ett tag ytterligare ett pyjamasparty, för varför ska man skippa ett sådant bara för att en klasskompis just tagit livet av sig. Dessutom är partajet i samma hus. 😃 Här startar ett riktigt VM i lamhet med de pubertala brudarna och deras lekar. Ja, det blir några sorgliga duschscener men de är inte mycket att ha. Av någon anledning tillåts en vedervärdig Chad-typ (Andrew Phillips) crasha partyt också (som om det inte fanns tillräckligt med osympatiska karaktärer). Man vill ju då självklart att dessa motbjudande snorglin ska möta riktigt brutala öden. Men..?

Duschscen.

Näpp! Det utdelas OS-guld i slaka mord istället. Det blir uppenbart att man inte hade råd att avlöna någon kompetent makeup-artist så man visar vapnen, mördar typ off screen och skvätter lite blod. Dessutom är ju herr Anderson en tämligen okarismatisk mördare i chinos och slips samt en lila mask (han själv fick klippa ögonhål i) på huvudet.

Det är bara naturlig instinkt att börja kladda på en konstapel som spelas av en f d porraktör.

Soundtracket bör också nämnas då det stack ut som störigt. Ibland volymmässigt och ibland bara helt fel stämningsmässigt. Mycket amatör-hiphop av någon wigger som kallar sig Sean G. Allt kulminerar i eftertexterna där ensemblen gör en "musikvideo" på en av filmens låtar där det autotune-rappas om någon jävla "Fruit on my belly". Avskyvärt såklart!

BETYG: 1(+)/7 Pisstråkig film med uselt spelade värdelösa karaktärer som inte ens går ett gore:igt öde till mötes.

Snålheten vet inga gränser när han klipper ögonhål i en mössa istället för att tjacka en balaclava.

Fluktande töntar är ett måste när det är pyjamasparty.

Dubbeldusch!

Inte mycket att pussa på. Pingvinen till vänster vänder bort sin blick i avsky.

Ehh...twerka VAD?!

Utmärkt radio, som trots att den slagits i nyllet på ett offer 37 gånger, förblir fläckfri.

Aha! Mördaren hittar en grästrimmer. Nu blir det väl ändå blodigt värre?

Ehhm..inte om man rycker kabeln och stryper offret. 😕

Kolla! Mördaren ställde visst prydligt tillbaka radion igen. 😁

Han ser nästan sorgsen ut som han fluktar där bak. Kan det vara avsaknaden av kurviga objekt?

Så pinsamt att få mens just precis när man blir mördad.

Filmens betyg.

Vi önskar dock att wiggern hade gått och fucked himself med den där frukten.

Mer en teaser än en trailer.



söndag 8 november 2026

RESIDENT EVIL (2026) Tyskland/USA/Tjeckien/Kanada/Australien/Nya Zeeland/Frankrike, 94 minuter. Regi: Zach Cregger.



Mot Buffoon City!

Obligatorisk dryg sjukhusreceptionist.

Bryan (Austin Abrams) jobbar som budbilsförare och har en sista leverans till det lokala sjukhuset. Där blir han dock övertalad att göra en akut extrarunda till sjukhuset i Raccoon City, vilket innebär en riskabel resa upp i bergen under en pågående snöstorm. Det jobbiga vädret visar sig dock vara det minsta Bryan behöver bekymra sig om när han plötsligt kastas in i en mardröm utan like.

Där har vi en tös klädd för vädret.

Nytolkningen av "Resident Evil" har nått Udda Films redaktion och den här rullen var vi riktigt nyfikna på då man här skulle dra ett streck över franchiset Paul W.S. Anderson dragit i smutsen* och börja om på ny kula. Det behövde ju nödvändigtvis inte betyda att det skulle serveras bra film men förmodligen bättre än sista (?) kapitlet av det insomnade franchiset.

Är det nån jävla rigor mortis-förlossning eller vad?

Det börjar rätt lovande med fint foto i de snöiga miljöerna, även om huvudkaraktären Bryan pratar alldeles för mycket med sig själv så att vi dumma åskådare ska fatta vad han tänker... 🙄 Det är också här den äckliga humorn börjar krypa in i filmen. Han är så fumlig och goofig och måste förstås förstärka det genom sina "funny" kommentarer. Helvetet bryter förstås snart ut och så länge vi håller oss till en zombie känns det okej men snart kommer de klassiska CGI-tentakelmonstren och de har vi svårt för.

Helloooo dohhh-ggie!

Det märks att Cregger vill understryka att filmen bottnar i ett videospel då vi får en hel del kameravinkelreferenser till sådant. Det är förstås fullproppat med referenser till själva Resident Evil-spelet också. Förmodligen långt fler än vi kan uppfatta som inte är några super-gamers. En farbror på redaktionen har spelat originalspelet och någon uppföljare för 103 år sedan men längre än så sträcker sig inte våra spelkunskaper. I en scen blir det riktigt cringe när Bryan vrålar: "YEEEAAAAHH! Videogame, yeeeaaaahhh!". Det känns ju som en naturlig reaktion i den situationen...

Här känner Resident Evil-gamers sig trygga.

Ja, så ju längre filmen lider desto mer försvinner känslan att "Det här var mycket bättre än de där jävla Anderson-våfflorna!". "Humorn" och till viss del de fåniga CGI-skapelserna suger livet ur den här rullen. Tänk er då att Cregger efter en förhandsvisning skalade bort mängder av "humor" då t o m testpubliken visade sitt missnöje. Hur jävla pissusel var den versionen kan man ju fråga sig. Nej, vi var verkligen inte sugna på att få något lamt försök till "Evil Dead"- eller "Braindead"-humor serverat så detta blev ju då förstås en besvikelse. Upplösningen ska vi inte ens tala om.

BETYG: 2(+)/7 Marginellt bättre än gamla franchiset men skitnödig "komedi" ruinerar.

Huvudlöst brakar hon in i sovrummet.

Dags för lite köttspagetti.

Ett barn i fara? 🙂

Lite "hilarious" dialog.

I en värld där syfilisfunktionsvarierade är bakom stängsel.

Ja ja, lite k-pist-POV måste vi ju förstås ha.

Är det ett buddisttempel?

♫"It's raining men. Halleluja!"♬

Mer adekvat dialog...

"Titta lampa..."

Gör sig bäst på TV...nä, vänta nu...🤔

Om det ändå vore giallo.

Trailer