What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 10 april 2026

DEATH BED: THE BED THAT EATS (1977) USA, 78 minuter. Regi: George Barry.


Snacka om att ligga på dödsbädden...

Dödssängen har i alla fall god hygien. Inte ett dammkorn trots att den stått i en övergiven stuga i evigheter.

En säng blir besatt av en demon när det onda väsendet råkar älska en kvinna till döds i den. Sängen drabbas av en outsläcklig hunger på människokött!

Picknick i sängen.

Man skulle lätt kunna tro att en film med denna titel skulle vara någon tramsig skräckkomedi från Troma men ibland kan saker vara ännu värre än så. Detta skulle era tappra recensenter på Udda Film få erfara...

Men plötsligt tuggar sängen gul fradga!

Det börjar ändå ganska tramsigt med ett ungt par som letar sig till den avlägsna och övergivna stugan där sängen befinner sig. Som i de flesta crappiga skräckfilmer är damen ängslig till tilltaget och herren peppande entusiastisk. Gissa vem som har rätt... De börjar förstås grovhångla på sängen och plötsligt börjar den hungriga sängjäveln äta upp parets picknick genom att utsöndra något slags skum som slukar rubbet (Ett äpple, en flarra vin och en hink kyckling. 😄) och fräter ner det i vad som får antas är IKEA:s svar på magsyra. Att maten plötsligt är förtärd bekymrar visst inte paret så mycket utan de fortsätter att hångla varpå den djävulska Mio-sängen slukar dem också. Så långt är det faktiskt lite småkul.

Hm, har Andres Serrano* sett den här filmen?

Det här är dock en väldigt högtravande rulle med exponentiellt låg budget. Vi får bekanta oss med en konstnär, som avlivats av sängen men behållits i ett limbo där han för evigt ska vara fängslad bakom en tavla han målat av sängen. Tavlan hänger förstås i den övergivna stugan så konstnären hjälplöst kan bevittna hur sängen förtär nya offer. Denna konstnär är också vår ciceron som står för den mesta dialogen (läs: monologen) i form av voiceover. Så genom honom får vi bakgrund m m.

Dödsslafen bälgar i sig ett helrör rödtjut också.

Det märks snabbt att Barry hade konstnärliga ambitioner med denna våffla då det stundtals känns som en syratripp med en del luddig symbolism. Konstnären, stumt spelad av Dave Marsh men med en teatralisk brittisk voiceover av Patrick Spence-Thomas, mumlar fram vad som hänt och händer på ett slags grekisk kör-vis men bidrar samtidigt till luckor i handlingen då han motsäger sig själv. Vi tror inte skådespelarnas makalösa brist på uttryck var en del av den konstnärliga visionen Barry hade utan de bara totalsuger. Givetvis får de inte heller någon hjälp av regissören som verkar tycka det exempelvis är helt okej att en karaktär knappt lyfter på ögonbrynen när hans händer smälter sönder. Skaplig kontrast till skrikfesten i Attack of the Beast Creatures (1985) vi nyligen såg. 😃

BETYG: 2/7 Några småfniss här och där men mest en utdragen amatörfest.

Nej akta! Spreja inte ner ljus...

...äsch, glöm det.

Er hjälte! Ska han rädda dagen?

Ett gyllene bad för flickan.

Dödsbädden vet hur man styr upp ett rejält skumparty.

Surt sa skelettet.

Glöm aldrig den inlagda gurkan på picknicken!

LOL! Stackars Dödssäng som verkar ha förätit sig lite.

Så går det när man låtsas vara Jarl Borssén.

Mormor har hittat en intressant blaska.

NEJ!!! Inte nalle!!!

En DÄHHH-MÅN!

Fan, Dödssängen har ätit på hennes brallor!

De blöder!!!

Se brunögat.

De är djupt traumatiserade över hans uppätna händer...🤔

Skulle kunna ha varit ett Black Sabbath-omslag! 😀🤘

Typ en teaser.

"Intressanta" klipp från filmen.

Hela rullen.

*Konstnär och fotograf som gjorde det kontroversiella verket "Immersion" mer känt som "Piss Christ".

Verket. Håll till godo!



söndag 5 april 2026

DEADLY CULTURE: FINAL MUTATION (2024) USA, 69 minuter. Regi: Joe Sherlock.



Dränera mera

Sådana där typer igen.

Den sista överlevande muterade zombien (Tiffany Beall) genomgår en metamorfos och återgår till sitt gamla utseende som sjuksköterskan Natasha. Hon är dock nu helt styrd av utomjordiska krafter och beger sig ut på jakt efter människor att dränera. De två MIB:arna, utsända av staten, är henne hack i häl.

Obducent med ständigt kurrande mage.

Jodå men visst! Udda Film fortsätter pliktskyldigt att följa skeendet i denna sunkiga lilla miniserie av filmer för....varför inte?

Vad är det där för fräsching?** Hon måste väl ändå ta en dusch!

Jo, det är faktiskt något av en trilogi detta då det finns en första del, vi inte sett, som bara heter "Deadly Culture". Joe Sherlock har dock inget med denna att göra så vitt vi vet så vi har nöjt oss med att kolla in hans två bidrag. Kopplingen vi däremot kan hitta är produktionsbolaget Sterling Entertainment.

Nähe... 😕

I denna avslutande del lutar Sherlock mer åt sin älskade Sci Fi-genrevinkel. Detta är också tydligen en anledning så god som någon att reprisera den sköna film-i-filmen med Mel Heflin omgiven av Buttericks-monster och arkivmusiken från bl a Mark Feltons YouTube-kanal.* Men lugn allihopa. Självklart finns det ändå anledning för multipla duschscener. Sherlock skickar dessutom med en blinkning i filmen gällande användandet av dessa. Vad han däremot har missat är de ypperliga tillfällena att A: Dra ner springscener till slowmotion för sliskigt tuttstudsande och B: Låta de kvinnliga karaktärerna som slåss slita kläderna av varandra. 😋

Flicka på språng - EJ i slowmotion.

Trots avsaknaden av zombier med aptit för överdrivet grova tarmar känns denna del lite tajtare och bättre, vilket inte gör den till en bra film men som ni märkt kan vi inte låta bli att frossa i dessa Skullface Astronaut-rullar.

BETYG: 3/7 Lagom "bra" avslutning på denna trilogi.

Unge herrn verkar glad åt att se den mognare damen.

Är det alltid vår när Sherlock filmar? Vi tycker oss alltid se denna körsbärsblomster i filmerna.

Dubbeldusch!

Dags för en efterlängtad repris.

Nej era pervon. Sherlock gör inte en Argento och agerar stunthänder. Det är den erfarne filmälskaren*** Kirk Sardonis som står för knådandet.

Juniper Bloodraven behöver en dusch efter det.

Ej dusch men ändock en bäver som blir tvättad!

Däremot pågår en duschscen på TV.

Rick Zunck förklarar för sig själv att: "Shower scenes are an essential ingredient for B-movies.".

Vore ju ohygieniskt att INTE duscha efter en joggingtur.

Nu jävlar blåser hon på med sin Godzilla-andedräkt!

Kommunikationen med utomjordingar sker genom heilande.

Det är det enda språket de nazistiska gubbarna från YR förstår.

Trailer

*Se förra recensionen.
**Leyla Aria heter hon.
***Tolka det ordet som ni vill.



lördag 4 april 2026

DEADLY CULTURE: SPECIES X (2024) USA, 72 minuter. Regi Joe Sherlock.



Medicinera mera

Sherlock har förälskat sig i dessa dutch angles, vare sig de behövs eller ej.

Gangsterbossen Cromwell (Richard Johnson) försöker rädda sin dödssjuka syster (Jackey Neyman Jones) och stjäl helt sonika ett topphemligt serum som myndigheterna fått från utomjordiska källor. Problemet är bara att serumet inte är testat tillräckligt...

Kärleken till duschscener består.

Udda Film har blivit rena rama fönstret för Joe Sherlock och Skullface Astronauts filmer och här kommer ytterligare en. Det är inte speciellt originellt utan mer av Sherlocks favoritinnehåll: Sci fi, zombier, bastanta damer och duschkabiner.

Äsch Dez, den där gummihammaren kan du väl ändå inte skada nån med?

Nu när vi plöjt så många SA*-filmer på sistone har vi insett hur lat Sherlock är med sitt musikskapande då soundtracket är detsamma som i alla andra filmer. Ett litet undantag är ett stycke generisk musik (som EJ fått credd i eftertexterna) som vår historiskt intresserade redaktionsmedlem känner igen från historikern Mark Feltons YouTube-kanal. 🙂 Kan det vara den allestädes närvarande Kevin MacLeod** som gjort musiken månne?

Eller..?

Det är som sagt inte mycket nytt som bjuds i denna våffla. Sherlock har dock lekt lite med dialogen i manuset och kör en hel del med repliker som övergångar mellan scener. Karaktär A säger en sista replik i en scen som sedan karaktär B upprepar i början på nästa scen för humoristisk effekt.

Richard Johnson: Stor älskare.

Apropå de ständigt återkommande duschscenerna fick en av dem ett skratt från Udda Film-soffan. En helt ny karaktär (Sydney Heim) dyker upp i slutet av filmen och utan att presentera henne överhuvudtaget kliver hon rakt in i duschen! 😅

BETYG: 3(-)/7 Same same but different, som de säger i Sydostasien.

Tiffany Beall: Hygienist.

Skådisyrket medför ynnestar som att få göra sexscen med Kirk Sardonis.

Hungrig obducent i sin sterila patologmiljö...

På TV går en spännande film där Mel Heflin har en äkta "inter-racial" med Jeff Goldblum.

Hon är riktigt söt i sin violetta peruk. För att inte tala om den bedårande bläckfisk-alien med greenscreen-aura.

Muterad och hungrig.

Även Liana Williams behövde en dusch.

LL Cool Dick Johnson.

Unge Sherlock junior visar gärna upp sin Epiphone Les Paul, för det lär knappast vara skillsen han visar.

Vem fan är hon?! Duscha behöver hon i alla fall! 😄

Jackey Neyman Jones har fantastiskt kroppsspråk här! Men så är hon ju en rutinerad skådis också. 🙂

Är det inte en filmmyt att överviktiga personer har extra tjocka tarmar?

Brudar ÄLSKAR en snubbe med en Epiphone! Spelar ingen som helst roll om man kan spela eller ej.***

Trailer

*Inte heller denna gång betyder detta Sturmabteilung utan istället Skullface Astronaut.
**Budgetfilmarnas favoritkompositör då hans musik är gratis.
***Hoppet tänds för vår Epiphone-innehavande redaktionsmedlem.