ISLAND FURY (1983) USA, 88 minuter. Regi: Henri Charr.

Gramps goes man eating

De här snubbarna ser väl hyvens ut? Hygglig hockeyfrilla på snubben till vänster i alla fall.

Sugar (Elizabeth Monet) och Bobbylee (Tanya Louise) blir kidnappade av ett gäng skummisar då den förstnämnda har en gulddublon i ett halsband vilket skummisarna vet är nyckeln till en större skatt som ska finnas gömd på en ö. De tvingar med tjejerna till ön och gamla minnen väcks till liv när de som 10-åringar upplevde hemska saker på denna ö.

Det här ser ut som en Village People-feberdröm.

Udda Film är tillbaka i Henri Charrs korkade värld. Den här gången landar vi tyvärr inte i ett kvinnofängelse, även om förutsättningarna fanns och titeln antydde det. Kanske ändrade man titeln från originalnamnet "Please Don't Eat the Babies" 😃 för att casha in på Charrs senare WIP-kavalkad? Eller inte...

Herregud vilka råbarkade nidingar med ett sånt språkbruk!

Även om denna våffla kom ett dussin år innan WIP-trilogin hoppades vi (för att vi alltid har skygglappar på oss och inte förhandstuderar vad filmerna vi ska se handlar om) att detta skulle vara en film där unga brudar kidnappas och hamnar i något sleazigt djungelfängelse på en ö. Tji fick vi. Till att börja med är rullen till allra största del en tillbakablick vilket då betyder att det är de 10-åriga tjejernas öde vi följer. Som salt på såren är det småtjejer man helst skulle vilja se som huvudrätt på ö-kannibalernas meny men eftersom det är en tillbakablick så är det ju redan garanterat att de klarar livhanken.😥 Enligt uppgift är ö-delen en gammal icke-släppt film och historien med de vuxna tjejerna är tillskriven, vilket till viss del förklarar den krystade handlingen.

Efterblivne Junior lever sitt bästa liv.

Tillbakablicksdelen är betydligt tråkigare än om man skulle ha följt spåret vi var inne på. De två småtjejerna är i sällskap med äldre ungdomar som raskt försvinner på ön förutom en snubbe som får se efter ungjävlarna som blir ängsliga och gallskriker när de behöver vara som tystast. Inte för att det gör något då kannibalfarfar som spanar efter dem med sin bössa verkar drabbas av temporär lomhördhet varje gång de galltjuter. Ja, det är verkligen oerhört korkat hur folk beter sig. Ganska förvirrande dessutom. Vi misstänker att versionen vi just sett är klippt då det verkar finnas en del smaskig gore med köttkrokar som nu bara flashar förbi i en blinkning. 

BETYG: 2(+)/7 Nej, det här var en besvikelse trots våra låga förväntningar. Alldeles för lite sleaze och gore, vilket en film som denna blir ganska tom utan.

Nä, med de hemsnickrade snickarbraxorna kan vi förstå det.

Det ljuset... är det en giallo?!

Det måste vara det!!! -SPOILER ALERT- Det är det inte.

Oförklarlig hand i oförklarlig sekvens.

Var kom grepen ifrån?

När man öppnar ett dass kan detta vara det första man ser!!!

Blinka och ni missar sargad gummidocka.

Barnpedagogik. 

Notera att de har en mysig lägereld när de försöker hålla sig gömda på den lilla ön.🧐

Ett upphängt barn!!! 😲 Men ack så levande och gnällig.😫

Han framstår snudd på nonchalant som han sitter över sin kompis perforerade lik.

LOL. Här försöker han bända en stor köttkrok ur sin polare och råkar sparka till armen ni ser i bild. Av armens gungande rörelse ser det ut som om den skulle vara gjord av gummi. Det kan väl ändå inte stämma va? 😅

Avdelning såga av den gren man sitter på: Här försöker vår hjälte bända upp en bräda samtidigt som han har hakat sig fast i densamma. 😂

Junior i dubbeltrubbel.

Galet arg!

Galet glad. 😊

Såhär kommer alla trailers se ut (och låta) om fittan Putin vinner sina imperialistiska krig.

NINJA DESTROYER (1986) Hong Kong, 84 minuter. Regi: Godfrey Ho.

Ja, han förstör nästan genren...

Ninjaträning med armborst.

En smaragdgruva nära thailändska gränsen är en given kassako och regionens rebeller är väldigt sugna på att ta över den. Gruvans ägarinna har dock en egen armé av legoknektar som ska försvara den. Men frågan är om de är pålitliga. CIA sätter kapten Byron (Bruce Baron), som råkar vara ninja, på fallet att undersöka saken men hans gamle vapendragare Michael (Stuart Smith), som av en händelse också är ninja, har lierat sig med rebellerna och en konfrontation är oundviklig.

De skjuter skarpt!

Puh! Vi är långt ifrån säkra på att resumén ovan är helt korrekt då detta Ho-spektakel är rörigare än innehållet i en just använd köksassistent. Det är i vanlig ordning ett pussel till film där vi har en gränslöst tråkig rulle av (för oss) okänt ursprung - smaragdgruverullen - ihopklippt med sköna ninjascener där nämnda blekansikten tvingas låtsas interagera med karaktärerna i originalfilmen.

Men räds icke! Precisionen är optimal - som vi får se här i "slow motion". 😂

Tyvärr sopas leendet på våra läppar efter introninjascenen snabbt bort då ursprungsfilmen direkt rullar igång och dessutom upptar lejonparten av filmen. Ninjaklippen är självklart guld och då särskilt finalen. De är dessvärre på tok för få. Den fjollige Stuart Smith är i toppform och grimaserar som om hans liv berodde på det när han levererar dialog. Det blir särskilt skoj när han växlar ord med en originalkaraktär och hur uppenbart det är att de inte är i samma film. Vi älskar när han avslutar ett samtal med att dramatiskt sno sig om mot den gröna filtbakgrunden han står framför. Hade bara fattats han han hade sagt: "I bid you...adieu!" också. 😅 Det bör också nämnas att den mest imponerande ninjafärdigheten som visas upp i filmen är hur ninjamästaren Byron tar sig igenom multipla fajter utan att få minsta lilla smuts på sin bländvita skrud. The power of the ninja!!!

BETYG: 2(+)/7 Oändligt tråkig och rörig grundfilm som de få sköna ninjaklippen inte kan rädda.

Hell yeah!

Vad annars?

Generisk pang-pang i grundfilmen.

Det blir ännu skojigare om man kollar den tyska dubbningen här: "Jawohl Meister!" 💕

Han har ett för jävla ärtigt pannband. 😃

Locations locations. Ett gammalt nerklottrat artilleribatteri är en perfekt skådeplats för en ninja showdown.

Ninja ahegao är den enda formen av ahegao vi kan acceptera här på Udda Film.

Så - satans - jävla - awesome!

Stuarts förvridna mun får honom att likna sketchen i Conan O'Briens show där kändisars munnar byttes ut för komisk effekt.

"I bid you...adieu!" 😁

Karate med fin utsikt.

Vår hjälte verkar föga imponerad av uslingens kniv...

...trots att den blänker så fint.

Ni kanske undrar varför bilden är så suddig? Jo, det pågår nämligen ninjatrippande vilket får oss att vifta på svansen i extas.

Weapon of choice.

Trailer med mycket skön ninjaakrobatik.

Hela rullen.

TABU (1977) Sverige, 111 minuter. Regi: Vilgot Sjöman.

Gräns(lösa)folket

Legendaren Bo Arne Vibenius är med på ett hörn.

Den unge advokaten Kristoffer (Kjell Bergqvist) är ute på ett personligt korståg för mer acceptans åt folk på sexualitetens marginaler. Han träffar den unga nyfikna Sara (Lickå Sjöman) som kommer från en frikyrklig bakgrund men är öppen för nya intryck. Tillsammans ger de sig in på en identitetsresa som inte alltid är så gemensam.

För att sleaze-faktorn ska vara hög producerar Jörn Donner.

Vad sägs om lite problematisk film på Udda Film? Vilgot Sjöman var här före sin tid och lyfte fram vad som ansågs som sexuellt avvikande minoriteter, eller ja, rent ut sagt: pervon. Så det är en parad av transsexuella, bögar, flator, gerontofiler m m. Det börjar dock oerhört problematiskt då första scenen är en pedofil som låter en ung flicka (spelad av en endast 13-årig Tintin Anderzon!) ta bilder av honom när han onanerar. Kristoffer tar sig an denne mans fall och inkluderar honom även i sitt korståg för minoriteternas rättigheter. Långt senare i filmen gör Sara nästan samma sak då hon blottar sig för ett gäng småpojkar och smeker sina bröst med förevändningen att hon bara hjälper dem med deras kommande onanifantasier. Här tycks Kristoffer tycka att det gått för långt och protesterar, men är det p g a personlig avundsjuka eller är det de gamla patriarkala samhällsstrukturerna som talar igen? Nja, vi skulle nog lägga våra stålar på det förra, med tanke på deras problematiska relation.

En alldeles för ung Tintin Anderzon...

Men ni hör. Just sådana scener gör att man aldrig kommer höra om den här filmen som en föregångare för HBTQ-rörelsen. Vi förvånas att högerextrema krafter inte lyft fram denna våffla med ett skadeglatt "Vad var det vi sa!". Här är ju "beviset" för att de fejkade pedofilvänliga RFSL-klistermärkena har sanningsgrund! Filmens hedonistiska inslag går väl knappast heller hem i "stugorna".

...tvingas bevittna Olle Björlings karaktär tillfredsställa sig själv. Vi hoppas innerligt det var en låtsassnorre. Ändå dock...

Konstigt också att man aldrig får höra talas om Kjell Bergqvists utmanade insats i den här rullen. Han visar ju upp sig som allt möjligt från blottaronanitör* till masochist och transa. Den mysige Heinz Hopf känner man mer igen som sleazig sadist (med nekrofila tendenser 😄). Det är överlag välspelat men tyvärr, som i alla intellektuella svenska filmer, ska det teatrala ta över vilket landar på Vilgot Sjömans manus och regi. Efter en del fniss och skoj åt igenkänningsfaktorn på skådisarna (Rena rama stjärnparaden med bl a: Stellan Skarsgård, Viveca Lindfors, Lars Amble, Stig Ossian Ericsson och Lena Olin m fl m fl) tröttnar vi på allt märkligt beteende och teatral intellektualism.

Vi bevittnar hellre Lickås fejs.

-SMÄRRE SPOILER- Filmen slutar lite i moll också där den planerade "Gränsfolks"-demonstrationen mest kan likställas vid en walk of shame och Kristoffers engagemang känns i slutscenen inte ha grundat sig så mycket på empati som på egoism. Men det är vår tolkning det...

BETYG: 3(-)/7 Intressant ur ett samhällshistoriskt perspektiv och delvis skoj i sina utsvävningar men i längden tråkig och överspelad.

Här tvingas hennes karaktär med religiös bakgrund bevittna detta!

Men lugn alla KD-röstare, det är inte Jesus utan en smickrande avbild på Kjell Bergqvists karaktär.

Unge herr Skarsgård som sleazig snyltare.

Tänk att transpersoner är sådana gaffatejpentusiaster. Man lär sig nåt nytt varje dag.

Kjelle som kycklingätande fluktarblottare.

Som tur är kränks ingen av hans spjuvermasturberande.

Hm, möjligtvis denna dam då...

Viveca Lindfors känner sig nakenfri bland alla transor.

The passion of Kjell Bergqvist.

Lickås karaktär har lite svårt för det här med mutual masturbation i olika rum.

Vem lattjar egentligen med sådana här pervoredskap??

Jaha ja, det kunde man ju ge sig fan på.

Fader Fouras ber dig lösa gåtan om transor tänder på män eller kvinnor. Svårt va? Ring RFSL!

Nej, det är inte en scen ur "Salo".

Gränsfolket vill ha solidaritet men då bör det inbördes gnabbet mellan feministflatorna och transorna läggas på is.

Kan Lars Amble i drag lätta upp stämningen?

Han gör sitt bästa i alla fall.

Här har han hittat ett paket. Hårt eller mjukt?

Heinz och hans polare från SLM crashar partyt.

Vad sägs om Kjell Bergqvist i drag?

Nämen! Tror ni verkligen detta är en tysk film eller???

Kjelle får sig en uppläxning.

Om Pride-paraderna såg ut så här skulle de verkligen äga!💪

Åldringarna där uppe på balkongen verkar ta en von oben-attityd till händelseförloppet. See what we did there?

Snarare walk of shame än pride. Inte lätt att vara pionjärer.

Medan de fortsätter sin lilla demonstration glider våra blickar åt höger och vi ställer oss undrande till vad man egentligen skyltar om på Stockholms gator.

En ung Lena Olin är nästa kvinna att fascineras av den plågade unge Kjelles filosofier.

Italiensk titelsekvens med obegripliga Heinz Hopf-klipp. 🙂

*Räknas det som ett nyord när vi redan etablerat "onanitör" men lägger på ett "blottar"-prefix? 🙂