I SPIT ON YOUR GRAVE (2010) USA, 108 minuter. Regi: Steven R. Monroe.

Remake och höjd brutalitetsfaktor.

Total avkoppling, långt bort från stadens larm.

Så här har vi alltså nyversionen av filmen jag recenserade sist och handlingen är förstås snarlik men med några tillägg och förändringar. Vi har fortfarande den unga författarinnan Jennifer (Sarah Butler) som ska ut på skogsvischan för att skriva roman och koppla av men redan på bensinmacken hon stannar till på blir det lite obekväm stämning när hon träffar på Johnny (Jeff Branson) och hans två vänner (Daniel Franzese & Rodney Eastman). Just detta möte är katalysatorn till männens senare trakasserier och övergrepp då de finner Jennifer vara en hora till stadstjej som sitter på allt för höga hästar. Givetvis finns även den utvecklingsstörde Matthew (Chad Lindberg) representerad i filmen men här agerar han rörmokare istället för springpojke. Männen förgriper sig på Jennifer med en så våldsam sadism att hon välkomnar döden i den kalla höstfloden hon handlöst kastar sig i. Döden välkomnar dock tydligen inte henne och hon kommer tillbaka med en våldsam och hatkryddad hämnd.

Den mysiga skogsstugan har även en välförsedd verktygsbod.

Vi lever i ett rått mediaklimat nuförtiden vilket möjliggör en remake av en så pass brutal film som originalet, som man dessutom lyckas förråa mångt mycket mer. Den färgglada murriga 70-talsomgivningen från originalet har ersatts med smutsig, flottig och grå 2000-tals hillbilly-miljö då man har lagt blågrå ton på hela filmen. Man ser även tydliga influenser från "Motorsågsmassakern" och "Saw" när man snackar brutalitet och sadistisk uppfinningsrikedom. En hyllning till "Den Långa Färden" har man även slängt in då man under övergreppet på Jennifer uppmanar henne att gnägga som en häst efter att ha inspekterat hennes tänder. -SPOILER ALERT- En passning till den felaktiga originalaffischen har man även skrivit in i manus då det på den stod att fem man fick smaka på Jennifers hämnd. Något som var felaktigt då det bara var fyra. I den här remaken har man dock utökat skaran förövare då även den lokale sheriffen hakar på övergreppen i en förutsägbar twist. Moderniseringen av filmen inkluderar även att man under våldtäkterna hela tiden filmar med en handycam. Något som förstås får konsekvenser senare i handlingen. Vi får alltså ett annorlunda händelsförlopp än i förra versionen och Jennifer fortsätter här inte att skriva på sin bok efter övergreppet utan bara försvinner i vattnet för att senare dyka upp mystiskt från ingenstans. Hon skänker heller inte bort sin kropp i hämndsyfte i den här versionen vilket känns lite naturligare. Hennes hämnd är otroligt rå. Långt mycket värre än i originalet och vi besparas inte många detaljer. Jag blir dock inte speciellt chockerad av tortyrhämnden då man nuförtiden försöker överglänsa varandra i brutalitet inom skräckgenren och därmed har man ju sett det mesta redan. Det handlar mest om nyanser i uppfinningsrikedomen.

Hoppsan! Flukt-o-vision.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. Var den bättre/sämre än originalet? Hmm...definitivt råare i alla fall. Jag kan inte säga att det var en dålig film direkt även om Sarah Butlers skådespeleri inte var så övertygande förrän, ironiskt nog, övergreppen började. Det kändes dock inte speciellt engagerande när folk gjorde varandra illa hela tiden och på något sätt kändes det ganska klyschigt även om den här rullen kanske höjer sig något över massan av torture porn-skräck som har dränkt marknaden på senare år. Både original och denna remake har sina för- och nackdelar så domen blir:

BETYG: 3/7 Jag är kanske lite snål denna gång då jag velade mellan en 3:a och en 4:a, men så jävla intressant var inte den här filmen.

"Geeeehhht ouuuuut..." viskar en övernaturlig röst. Nävisstfan, det var en annan gammal film det.

Lite lattjotobak för att varva ner.

Va fan är det här för främmande typer på datorn?

Ojsan, B-fotot hamnade i bild.

Länge sen det var en HBT-bild på Udda Film. Pronto!

Here you go alla dentofiler, nåt att flåsa över.

"Jaså du knarkar din stadsslinka?"

"Fis nu då...FJÄRTA!!!"

Filmens "Deliverance"-moment.

Tilltvingad sex är så här skönt.

Eller..?

Utomhussex är inte alltid skönt.

Denne Andy är minsann inte lika skicklig munspelare som sin namne i första filmen.

Abused-o-vision.

Påminner om en gammal Soundgarden-låt.

Al och Peg Bundy njuter av lite good ol' TV-underhållning.

Här spelas det in nån form av amatörvideo. Notera den extra silvriga gaffatejpen. Nice touch!

Vad händer här då?  Den som lever (eller dör) får se.

Om cirkus fem månader är det sommar igen. Då vill vi se mer av det här. Eller va fan, varför vänta?

Träjlör.

I SPIT ON YOUR GRAVE (1978) USA, 101 minuter. Regi: Meir Zarchi.

Originalet.

Jennifer sträcker på benen vid bensinmacken.

Jag tänkte ta mig en titt på remaken av den här filmen för att jämföra med detta original. Det slog mig då att jag faktiskt inte kommer ihåg ett skit av originalet trots att jag vet att jag sett det. Mycket märkligt, även med mitt urusla minne, så jag antar att jag måste ha slumrat mig igenom filmen då jag såg den för 103 år sedan. Det i kombination med kvicksilverutsöndrande amalgamfyllningar och oändliga blackouter under mina glada festarår har gjort att min sargade och en gång hyperintelligenta hjärna har raderat all information om denna klassiker. Alltså var det lika bra att se om den. Sagt och gjort!

"Vilken jävla hora!" tänker Johnny.

Den unga författarinnan Jennifer (Camille Keaton) beger sig ut på bondvischan för att i lugn och ro kunna skriva på sin nya roman. Innan hon når den mysiga stugan hon hyr stannar hon till på en bensinmack för att tanka och fråga efter vägen. Johnny (Eron Tabor), som jobbar där, servar henne och hans två deadbeat-polare (Anthony Nichols & Gunter Kleemann) leker med kniv i bakgrunden. Väl installerad i den idylliska stugan ringer Jennifer efter mat-delivery som levereras av den halvt utvecklingsstörde Matthew (Richard Pace), som på sin fritid gärna hänger på Johnny och hans vänner. Senare på kvällen kommer Jennifer på tal i killgänget som f ö inte har den skönaste kvinnosynen. Det dröjer inte länge förrän de börjar trakassera Jennifer och dessa trakasserier övergår snabbt i sexuellt övervåld. Jennifer repar sig dock och hon är inte ett dugg glad...

"Ti-hi! Jag måste ta ett bad."

Jag har nu ett svagt minne av att jag var rätt besviken efter att ha sett den här första gången. Då väntade jag mig förmodligen något ännu brutalare än det här och på den tiden jagade jag ju ständigt de värsta filmer man kunde tänka sig. Med det sagt måste jag ändå påpeka att det här inte är någon mysfilm precis då vi får se Jennifer utsättas för upprepade våldtäkter, misshandel och sadism. De manliga karaktärerna agerar som posterboys för ROK:s bild av män i allmänhet - djuriska sadister som tycker att kvinnan ber om det. Jennifer kommer dock igen och hennes hämnd är brutal och samtidigt isande kall. -SPOILER ALERT- Jag har inget emot att se henne utföra kvinnors hämndfantasi nummer ett på en av männen jag har däremot lite svårt att köpa att hon använder sin nyligen våldtagna kropp som lockbete. Visst, det skulle man väl kunna tänka sig, men när hon låter en av männen fullborda ett samlag med henne bara för att hon ska kunna döda honom på uttänkt sätt blir det en smula mysko tycker jag. Även ovan nämnda superhämnd föranleds av en sexuell handling. Kanske Jennifer tycker att hennes kropp redan är så skändad att det inte spelar någon roll? Nej, hon beter sig allmänt märkligt efter att ha varit utsatt för ett sådant fruktansvärt trauma, där männen t o m skickade Matthew för att göra slut på henne. Till att börja med stannar hon kvar i stugan och fortsätter skriva på sin roman fram tills dess att hon kan ta itu med sin hämnd. Oookej...

Det lokala utvecklot levererar dagligvaror med ett leende.

Det är ändå en rätt hyfsad film och den är ju så där murrigt amerikansk 70-talsfilmmysig. Bristen på musik i filmen är tydligen inget smart stämningsgrepp utan bara ett misslyckande att hitta passande arkivmusik. Det fungerar dock rätt bra i sammanhanget och vi får då nöja oss med viss diegetisk* musik som när Jennifer lyssnar på en skiva eller Andy rockar sitt munspel. Trots Jennifers grymma öde och brutaliteten i vissa scener blir jag inte speciellt gripen av detta och filmen passerar med en axelryckning.

BETYG: 3/7 Hyfsad rape/revenge-film som trots sin kultstatus inte är speciellt imponerande.

Jennifer försöker skriva i lugn och ro men grabbarna dyker upp i en båt och beter sig som folk gör i allmänhet. Just precis, som jävla idioter!

Leken är slut. Det sexuella våldet har tagit vid.

Efter våldtäkten bjuder Andy på lite skön munspelsmusik (Ja, han är faktiskt riktigt duktig!)

Så var det dags igen...

Sen blir det bögfest!

Nähe, inte det..?

Ytterligare ett charmigt våldtäktsfejs.

Ångesten tar vid.

Men vem har tid med ångest när en bok behöver skrivas?

Kan Jesus hjälpa?

Jesus din rackare, vad har du satt för griller i huvudet på flickan?

Oops!**

Pistol? Vad är det för tråkig hämnd?

Lugn bara, blodbad utlovas.

Trailer som SPOILAR en massa sköna scener.

*I den narrativa världen som alltså karaktärerna i filmen kan höra.

** Skapligt stark Jennifer måste vara för att ha kunnat utföra detta...

HALF PAST MIDNIGHT (1988) Nederländerna, 32 minuter. Regi: Wim Vink.

Föga imponerande lågbudgetepos.

Debbies vardag: Mobbning och svineri.

Stackars Debbie (Angelique Viesee) blit otroligt mobbad i skolan och när hennes lärare sträcker ut en öm hand visar det sig att den egentligen bara vill placera sig mellan hennes ben. Mobbandet går överstyr och Debbie hamnar på sjukhus men där händer något som vänder uppochned på tillvaron...

Hennes klasskamrater gillar att dokumentera svineriet.

Lite har väl hänt hantverksmässigt på de två år som gått mellan den här filmen och den förra jag recenserade men då framför allt bildmässigt med något bättre vinklar och ljussättning men ljudspåret är något Vink inte har uppmärksammat vikten av. Ta bara första scenen i den här rullen där det pågår allmänt stoj i ett klassrum som senare utvecklas till mobbningsaktiviteter riktade mot Debbie. Under hela tiden ligger ett och samma stojljud i bakgrunden. Några lama ljudeffekter appliceras som t ex när en tjej drämmer en tavelsudd på Debbies bänk men inte mycket annat för fokusera vår uppmärksamhet på det specifika skeendet och man blir därmed något bortkopplad från skeendet. Vidare har den stulna musiken vi hörde i förra filmen ersatts av någon glad filmmusikamatörs verk (Rob Orlemans heter han tydligen) och den är rätt gräslig på både ett 80-talssätt och amatörhemstudiovis. Vink har dessutom lagt på denna musik på många scener där dialog hade varit ett mycket bättre val för att skapa lite flyt och närvaro i scenerna, men icke då. Detta leder oss direkt till klippningen som inte utvecklats mycket heller då herr Vink fortfarande saknar bådde känsla och omdöme vad beträffar tempo och nödvändiga klipp.

Debbies lärare: Tommy Engstrand?

Med allt detta sagt kan man ändå skratta åt det banala och overkligt sviniga hat Debbies omgivning visar henne. Vi snackar här riktigt rå mobbning som t ex -SPOILER ALERT- orsaken till att hon hamnar på sjukhus. På väg ut från skolan sprejar en klasskamrat henne i ögonen med någon oidentifierad tub varpå stackars Debbie stapplar ut i trafiken och blir påkörd av en lastbil. När hon ligger på gatan i sitt eget blod och folk samlas runt henne kliver en annan klasskamrat fram, ställer sig gränsle över henne och tar bilder på henne! Ja, t o m på sjukhuset dyker de upp, tillsammans med läraren som ofredade henne, och tar bilder och skrattar. Sedan börjar Vinks små kärleksyttringar till skräckfilm att dyka upp, som exempelvis när en sjuksköterska, övertalad av de elaka klasskamraterna (!), ska göra slut på Debbie och sprutar gift i ögat på henne och då menar vi alltså trycka in en spruta i ögat på henne à la klassiska scenen i "Död och Begraven". Senare i filmen när Debbie är på hämndstråt med en motorsåg som vapen passar hon, efter utfört dåd, på att höja motorsågen över huvudet, shakea loss lite och utstöta ett mongovrål, inte helt olikt Leatherfaces beteende i motorsågsmassakernfilmerna. Sådant här är givetvis väldigt amatörmässigt och B men samtidigt ganska skoj och gulligt, så länge referenserna är de rätta.

Läraren ömmar för Debbie och tar på sig rollen som trygg beskyddare...

Sammantaget blir detta en ganska charmig och rolig film i all sin kalkonmässiga amatörglans. Det verkar dock inte som om Vink kom så mycket längre än så här då man inte hört talas om honom på senare tid. Jag vet att det finns ett gäng kortfilmer till han gjort men jag vet däremot inte om de är från den här tidsperioden eller om han rent av fortsatt fram till senare år. Någon expert på holländsk undergroundfilm kanske kan upplysa mig?

BETYG: 3/7 Fortfarande väldigt B och amatörmässigt hantverk från Vink men den har sina komiska stunder.

...ELLER!?

Nej vänta! Vad tänker du göra med Debbies fina antika kamera???

Nooooooooo!

Debbie blir bedrövad.

But wait, there's more!

Bäst att dokumentera skeendet.

Kameralinsen är visst lite smutsig.

Dunk!

Ingen tycks tycka att detta är märkligt beteende.

Kan det vara något farligt i den där flaskan tro?

Klassiker.

Någon har haft dålig kosthållning.

Vadan denna småsexiga fasa?

Jaha, okej...

Menstruationscykeln är en bitch.

Jag la upp en trailer mest för att ni ska få njuta av Rob Orlemans 80-tals-shredding.

Här har nån annan lagt upp ett par schysta mobbningsklipp.