HUMANOIDS FROM THE DEEP (1980) USA, 80 minuter. Regi: Barbara Peeters & Jimmy T. Murakami.

Sex laxar i laskaks...

En funktionshindrad mås.

Genetiska experiment har gått överstyr och snart drabbas en idyllisk liten fiskeby av mystiska
attacker från havet. För vissa offer väntar döden men för andra något t o m värre...

Vad ser du doggie..? Yes, samma scen.

Sådär ja! Nu har vi sett originalet också och kan då i efterhand skratta åt hur man
kannibaliserade den här rullen för att fylla på med klipp till nya versionen Humanoids From the Deep (1996). Det visade sig nämligen att hundscenen är den samma samt en del klipp från tivolit kom också från denna originalvåffla.

Är det lågbudget finns inte resurser att ta om klipp med fel fokus.

Ni blir väl inte heller superförvånade när vi säger att den här originalversionen är bättre? Inte
så mycket dock. Det är ju fortfarande en lågbudgetrulle i bästa Roger Corman-stil men den känns
mer som en klassisk skräckfilm än TV-versionen. Våldet är råare och nakenheten bättre. Det roliga
är att Corman anlitade Peeters, en kvinnlig regissör, vilket inte var supervanligt för sådana här
rullar på den tiden och hon levererade toppenresultat - vad beträffar våldet mot män. Eftersom
detta skulle bli en typisk exploitation-skräckfilm behövde man dock göra något åt de inte fullt så
adekvata sexscenerna och då krävdes tydligen en man. Alltså slängdes andra teamregissören James
Sbardellati in för att filma våldtäkter och nakna brudar med lyckat resultat. LOL. Vad Jimmy T.
Murakami tillförde förtäljer inte historien.

BETYG: 4/7 Dock en starkare fyra än för TV-versionen. Skön Corman-underhållning helt enkelt.

Sex laxar...eller är det sexlaxar!?

Jason Vorhees har tydligen ruttnat här också och poppar upp ur böljan mer 

maläten...öhh..laxäten än någonsin.

Män umgås.

Hur får man sötnosarna att lätta på paltorna så här enkelt?

Yep, ni gissade rätt. Buktaleri is da shit!

Kåtheten vet inga gränser när laxöringen bestiger den unga damen.

Hälften lax, hälften japanskt monster, hälften spenat, hälften marsmänniska...Där har ni 

matematiken!

Laxens långa arm har man ju hört talas om...eller vänta nu.

Om nu laxarna våldtar människobruttorna då måste det där gröna vara...hmm...

Intressant fototeknik hon som kallar sig "professionell vetenskapsman" har.

Det blir även lite samlag.

Hattifnattarna dyker också upp.

Fuck Bråvalla! Noyos laxfestival är det folk går man ur huse för.

Detta är vad kidsen kom för att se. Åtminstone hipsterkidsen.

Fröken Lax är givetvis på plats för att öka intelligenskvoten på arrangemanget.

En kåt och förbannad laxöring crashar partyt. I bakgrunden skymtar en Vita Hästensupporter.

Död - mitt i en gäspning.

En tjej ska väl kunna strutta omkring i bikini och kalla sig "Fröken Lax" utan att riskera att 

bli våldtagen av en galen laxöring? Are you with me people???

Ett barn i fara!

Jack Nicholson i laxform bryter sig in. "All lax and no lukt av fisk makes Jack a dull boy".

Bra initiativ att slänga en röksignalgranat på karusellen så alla kan se att - här har minsann 

ett laxmonster åkt karusell!

En sån där typ igen.

Dåliga killar smider onda planer och blandar ihop seriemördare med TV-karaktärer.

Trailer med tuttar, 'sploisions och lik som åker karusell!

HUMANOIDS FROM THE DEEP (1996) USA, 85 minuter. Regi: Jeff Yonis.

Och tillika inseminoider!

Hurra! Ett barn råkar illa ut.

På en liten idyllisk havsort dumpas det en massa kemikalier i havet och som av en händelse börjar folk gå blodiga öden till mötes i böljorna. Märkligt nog dyker det bara upp döda manskroppar så när Wades (Robert Carradine) dotter försvinner vägrar han tro att hon är död och tar därmed upp sökandet.

Är det det överhajpade töntäcklet Chuck Norris?

Efter att ha tittat på besvikelsen Hell Comes to Frogtown (1988) kände vi att vi ville se ytterligare en dålig film som förhoppningsvis skulle vara dålig på rätt sätt. Vi började dessutom i fel ände. D v s vi valde att kolla på den senaste remaken istället för att börja från början... Eller...nu ljög vi allt. Vi bara tog den här och märkte snabbt att det råkade vara senaste versionen. Alltså kan vi inte göra dryga jämförelser med originalet utan bara utgå från vad som hände i rutan.

Nehej då! Det är ju bara Robert Carradine i sin kanske hunkigaste roll.

För att vara en TV-remake är detta en riktigt schyst rulle då vi givetvis har versionen med T&A och gore. Det är en typisk korkad skräckfilm och mängden hål i handlingen kanske bara övertrumfas av antalet i ett fiskenät. Folk beter sig i sedvanlig ordning mycket märkligt och brottslingar tycks komma undan med vad som helst. Ingen logik någonstans. Monstren är lökiga och några ungdomar visar lökarna. M a o en helt godkänd skitrulle. Tyvärr ger sig inte "Dallas"-bekantingen Emma Samms i kast med lökvisningen men det var det väl heller ingen som direkt väntade sig. Roligt också att en del bekanta genreansikten dyker upp.

BETYG: 4/7 Lättsam underhållning med öppna dammluckor i manuset.

Shane!

Förlåt, Walton Goggins.

Även fräschingen Clint Howard dyker upp.

Filmens skönaste referens levereras här: "I'm mean hell, he killed a whole bunch of people like... like some kind of Al Bundy."

Vad ser du doggie? Vaaad seeer duuu? *Sagt med Scooby Doo-röst*

Hälften alien, hälften marmelad ser dagens ljus.

Kramizar!

Födelsens mirakel.

Klicka på länk för videoklipp och studera hur man agerar förbryllade miner.

HELL COMES TO FROGTOWN (1988) USA, 86 minuter. Regi: Donald G. Jackson & R.J. Kizer.

Hur man ruinerar en rolig idé

Inledning med coola vidvinkelbilder. Känns dock en smula märkligt att en groda skulle vilja skydda sig från flugor...

I den värld som är kvar efter apokalypsen behövs män som Sam Hell (Roddy Piper) då han är en av få virila och fruktsamma män som finns kvar. Den matriarkala regeringen ger Sam amnesti från alla brott han begått om han ställer upp som befruktningsmaskin åt dem. Så fort kontraktet är påskrivet skickas Sam med kvinnliga övervakare till Frogtown där ett harem av fruktsamma kvinnor hålls gisslan av de onda muterade grodorna.

Ännu mer lovande blir det när allas vår William Smith misshandlar sig in i filmen.

Återigen bänkar vi oss framför en film som börjar lovande men sedan totalfallerar. Väntade vi oss ett mästerverk? Nej inte alls och vi blev faktiskt smått överraskade över den störtsköna inledningen och lurades att tro att detta kunde bli en kanonvåffla.

Sandahl Bergman fick låna George A. Romeros diskreta spex till den här filmen.

Vi gillar de pajiga grundpremisserna med postapokalyps, muterade grodmänniskor och en hunk i regeringens koppel som ska befrukta så många 80-talsbimbos som möjligt. Vad som totalt sänker filmen är - som så ofta - den vedervärdiga glimten i ögat. Detta lockar alltid fram den värsta elitistiska sidan hos oss och vi kan bara beskåda spektaklet med det värsta översittarförakt som kan tänkas.

LOL! Betänk att filmen gjordes när AIDS började blomstra.

Donald G. Jackson har här ett stort ansvar då han både krystat fram pinsamheter i manuset och sedan dessutom regisserat talanglösa skådisar att buskisframföra de patetiska replikerna. Klämkäckt Indiana Jones-skådespeleri av äckligaste slag. "What a shame" som Gordon Ramsey skulle ha sagt med teatral uppgivenhet.

BETYG: 2/7 Svag tvåa ändå tack vare skönt löjliga grodor och den förpubertala sexvinkeln.

Roddy Piper ultrasexig i sitt high tech-kyskhetsbälte.

Sandahls karaktär har gått en utbildning i förförelse...

Produktplacering som heter duga!

Men är detta verkligen vad Coors vill associeras med? Eller är det en passning till Budweiser och deras grodreklam? :-)

Ser ut som Roddy hamnat i någon slags Scarface-knipa.

Yep!

Se! Detta kunde ha varit så coolt.

Ett gäng 80-talsbimbos - redo att insemineras.

Kärnvapenintrot.