THE KILLERS ARE OUR GUESTS (1974) Italien, 87 minuter. Regi: Vincenzo Rigo.

Gästfrihet är viktigt

HBTQ-inledning med lack transa.

En juvelkupp i Milano slutar i våldsamheter och en av rånarna blir allvarligt skadad. Två av rånarna flyr tillsammans med den skadade i en stulen bil och bestämmer sig för att våldgästa en läkare i dennes hem. Visiten ser ut att kunna bli långvarig då den skadade rånaren har livshotande skador och situationen blir inte bättre av att läkarens fru kommer hem och eskalerar den spända dynamiken.

Oj! Det bara skriker Milano om detta.

Milanofestivalen fortsätter här på Udda Film och då på ett ganska svagt sätt då dels filmen inte är någon höjdare och dels för att milanokopplingen är försumbar. Visst, filmen utspelar sig och är gjord i Milano men kunde i princip varit var som helst. Dessutom utspelar sig det mesta av handlingen i läkarens hem. T o m den långa förtextsekvensen med bilåkarbilder i staden gör ett schyst jobb att anonymisera Milano.

Plutande rånare.

Anledningen till vårt generella missnöje är avsaknaden av, den för vår del så viktiga, stämningen. Vi är inte stormförtjusta i Roberto Rizzos musik eller Vincenzo Rigos visuella uttryck. Dessutom finner vi storyn ganska långtråkig. Det tar sig dock en liten smula med gruppdynamiken och sleazen men i våra ögon är detta inget att hänga i midsommarstången.

BETYG: 3/7 Filmen masar sig upp på en svag trea p g a viss sleazig promiskuitet.

Jomen det ääär ju Milano.

Och Luigi Pistilli har ena rackare till polisonger!

Titta! Där är hen igen.

Luigis karaktär är ovanligt tolerant och fördomsfri för att vara en italiensk 70-talssnut.

Det gör transan glad.

När man håller folk gisslan gäller det att vara skärpt.

Hoppsan. Läkarens fru blir "antastad" av inkräktarna.

Självklart blir det en manlig blick på det. Hans sexiga engelsk-huliganansikte indikerar gillande.

Herr doktor verkar inte lika förtjust i frugans "beklämmande" situation.

Men doktorn, vad finns i denna vy att inte gilla???

En styrketår på det.

Sen blir huliganen lite fyllekåt på frugan.

Plötsligt dyker parets otroligt störiga och envisa polare upp.

Bäst att ta en sil.

Värst vad påflugen den där vännen är.

Vad signalerar frugan egentligen..?

Jaha, näste man.

Men frugan drömmer bara om lesbisk älskog.

Milanesisk parkering.

Blinka och du missar Galleria Vittorio Emanuele II.

Är det inte den gamla katedralen som skymtar där?

Rånet.

BLOODY PAYROLL (1976) Italien, 92 minuter. Regi: Mario Caiano.

Ingen Liam Norberg men ändå...

Är det en "De Sade"-serie som skymtar i höger bildkant?

Ett rån går halvt åt pipan när polisen hinner dyka upp innan rånarna gett sig av. Två av brottslingarna lyckas fly medan två blir lämnade kvar med gisslan. Gisslandramat slutar med att polisen tvingas låta de efterlämnade rånarna fly och samtidigt som jakten på dem fortsätter har en schism uppstått mellan de två fraktionerna i rånarligan.

En diskret gammal kyrka.

Det var länge sedan vi hade en "festival" här på Udda Film så vi tänkte dra igång en liten sådan på temat Milano. Ni trogna läsare (du är förmodligen den ende...) vet att vi är poliziotteschi-entusiaster så det kändes adekvat att börja med denna våffla som då heter "Milano Violenta" på originalspråket.

Bylingens Alfa Romeobilar kanske inte har världens bästa väghållning...

Redan i inledningen sätts den så viktiga tonen (bokstavlig talat) av Gianfranco Plenizios supersköna deckar-soundtrack. Rånargänget samlas i ett mysigt med grått 70-talsmilano och vi är redo att dra iväg på en skön italiensk åktur i filmens värld.

...men ni kan ge er fan på att saftblandaren håller!

Filmen rullar på väl, mycket tack vare nämnda soundtrack, och det bjuds naturligtvis på både biljakter och MC-diton. Våldet är väl inte överdrivet rått även om det är ett gäng desperados vi har att göra med. Lite ögongodis blir det också med den vackra Silvia Dionisio som en inte alltför övertygande gatuhora.

BETYG: 4/7 Mysunderhållning av god italiensk kvalité.

Rån med förfriskningar.

Någon övar simhopp.

Diabolik!?!

Pong som arkadspel! Somliga på Udda Film-redaktionen var med när detta var het skit.

"Damn you Pong! Du fick mig igen."

"Under the bridge down-tooown...is where I scored some ass" eller hur nu visan gick.

En hora. Djupa avtryck av det hårda livet på stritan i hennes ansikte...

Parkering. Milano style.

"Låtsas bara att det är min penis."

"Min Luger är min penis."

ACAB? Nehej då. Den här snuten är riktigt öm. Helt lämpligt beteende.

Alfa Romeoparad. Så sött.

Och så filmens finaste replik: "And try to find some clothes that don't look so whorish!"

Är det en skön inledning ELLER!

Biljakt!

Här följer ett knippe låtar från filmen. Njut av Gianfranco Plenizios toner.

TOTAL FURY (2007) Kanada, 13 minuter. Regi: François Simard, Anouk Whissell & Yoann-Karl Whissell.

The Arnold way

En mysig dejt.

En ung tjej (Anouk Whissell) är ute på en dejt som inte riktigt går som hon väntat. Rätt vad det är befinner hon sig i en situation värre än döden. Vad skulle Arnold ha gjort i hennes ställe?

Eller?

Den här kortfilmen känns vara byggd på premissen "Nu ska vi ha jävligt kul". Man ville uppenbarligen skoja med torture porn-genren, addera en liten hyllning till Arnold Schwarzenegger och krydda med en skvätt TV-spelskänsla. Splatternivån är på den av "Story of Ricky" eller dylik gore-fest.

Hårdrock och skydd mot fis.

Vi är väl inte superimponerade av det galet överdrivna våldet då det oftast balanserar lite för mycket över åt Monty Python-hållet och vi har sett sådant till leda. Lite roligare är arnoldvinkeln. Det känns lagom pajigt att ha honom som inspirationsledsagare i en på-liv-och-död-situation.

BETYG: 3/7 Säkert askul om man inte sett så mycket liknande tidigare, men det har ju vi gjort...

En hantverkare.

En sån där söt gasmaskkille.

Flickebarnet låter sig inte tryckas ner av könsroller.

Arnold dyker upp. Copyright?

Inte undra på att armen sprängts av med det abnormt svullna axelpartiet.

Gaffa!

Det är glöd i tjejen.

Vad är det för muskelhunk?

Hela filmen.