CALIGULA'S SLAVES (1984) Italien, 84 minuter. Regi: Lorenzo Onorati.

Caligulas sömniga nakenfest

Kanske inte helt PK där Caligula.

Caligula (Robert Gligorov) göttar sig bland nakna kvinnor och män men en dag skickas den vackra Lysia (Sandra Venturini) för att förföra och mörda honom. Frågan är om den galne kejsaren bryr sig om detta faktum.

Eller?

Vi kände för lite sleazig romersk dekadens så vilka skulle vara bättre än italienarna själva på att gestalta detta? Eller? Visst, sleazigt är det så det räcker med vackra nakna damer i parti och minut och många av dem idkar även gyttjebrottning. Dekadent? Meh... Visst, Kalle-Gula arrangerar en del semi-offentliga samlagslekar samt har en skön modersfetisch och givetvis petar man även in klassikern där kejsaren gör sin favorithäst till senator men på det stora hela finns inget att höja ögonbrynen över.

Klappa händerna när du är riktigt glad.

Faktum är att filmens enda behållning är de nakna kvinnorna och då särskilt den fagra Venturini som vi senast såg i episka The Adventures of Hercules (1985). Hon är även inblandad i en fantastiskt fin catfight som ger sleaze-guldstjärna. Annars är detta en skittråkig film och det märks tydligt hur viktig sleazen är för att sälja detta hopkok till rulle. För att ge våfflan åtminstone en liten känsla av romersk storslagenhet har man snott scener från en för oss okänd äldre rulle. Allt annat verkar inspelat i De Paolis Studios billigaste garderob.

BETYG: 2/7 Sömnpiller med fagra damer och ett rejält knippe sleaze.

High production value = Sno klipp från gammal film.

Nej men hej på dig Sandra!

Kvinnligt lidande.

Manlig njutning.

Caligula beskådar kvinnan...

...HBTQ-psyche!!!

Romerska blöjlekar.

Är det svarta Ku Klux Klan eller har The Mentors spelning i Rom?

Gligorov agerar ut när Caligulas flashbacks ger nacksmärtor. #Acting

Onani pågår.

Caligula is watching you.

Dags att plocka fram den romerska superdildon!

"Kan...inte...titta."

"Åhh... Kim Jong-un skulle döda för att äga denna!"

Caligula wept.

Raskt över till nåt annat.

Samariten Sandra unnar farbror en stunds extas.

Sandra vet verkligen hur man agerar: "Vad pågår här då?"

Sandras ögon-acting går inte av för hackor.

Fantastisk catfight.

Är det verkligen sant..?

Jupp! Detta händer verkligen. 😃

Caligula har hittat ett mysigt krypin.

Sexig trailer (för att den är på tyska!) Notera särskilt språkbruket i de engelska skyltarna.

Hela filmen på dryga 10 minuter.

Jättemärklig uppladdning där man blåser igenom hela rullen genom att visa några sekunder och sen snabbspola. 😏

THE CARD PLAYER (2004) Italien, 99 minuter. Regi: Dario Argento.

Don't be playa hatin'

Skön variant av poker.

En seriemördare utmanar poliskåren i Rom genom att tvinga dem spela poker om hans kidnappade offers liv. Kriminalinspektören Anna Mari (Stefania Rocca) gör sitt bästa för att stoppa mördaren och till sin hjälp har hon en misslyckad irländsk snut (Liam Cunningham) som blivit tvångsplacerad i Rom av den brittiska polisen.

Självklart lite giallo-feeling med Argento vid taktpinnen.

Vi grävde fram en av de få Argento-rullar vi ännu inte hunnit med och det är en senare historia, typ post-glansdagar. Nu råkar det ju slumpa sig så att vi tillhör minoriteten som faktiskt kan uppskatta Argentos senare verk så med en portion försiktig entusiasm tog vi oss an denna våffla.

Bara i Italien kan man ha så fina filmpolisstationer.

Vi kastas in i en ganska så TV-aktig stämning, typ tysk kriminalare men med sköna Argento-detaljer som lyfter filmen snäppet över den kategorin. Vi tänker då främst på groteska närbilder på Sergio Stivaletti-preparerade lik som ligger uppfläkta på obduktionsbårar eller flodstränder. En skojig mördare med spelberoendetendenser introduceras och vi känner oss genast hemma. Claudio Simonettis soundtrack är okej men sticker inte ut så man börjar jaga soundtracket. Vi hoppas att han även skrivit den lilla datortrudelutten som spelas upp när någon vinner ett pokerparti. Den är nämligen skitrolig och adderar fint till stämningen. Skådespeleriet är skiftande. De två huvudkaraktärerna som spelas av Rocca och Cunningham är okej men birollsensemblen bjuder på en del stolpskott. Manuset är väl inte heller helt klockrent så en del scener känns lite bajsnödiga. Detta till trots resulterar ändå i en rätt underhållande dussinfilm med mysig Argento-touch.

BETYG: 4/7 Vi kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa egentligen rätt slätstrukna senare rullar av Argento. Att vi är italofiler bidrar säkert till detta faktum.

Ett vattenlik. You're welcome alla nekrofiler!

Självfallet lite sköna närbilder också.

En levnadsglad obducent.

Två stereotyper i en: En alkoholiserad snut tillika alkoholiserad irländare. Bam!

En likspya piggar alltid upp.

Tajta italienska jeans...

Slav under pokermaskinen! We've all been there...

Avkoppling på coola Jonathan's Angels i Rom.

En tillspetsad situation.

Trailer på tyska för att öka känslan av tysk TV-kriminalare.

Behind the scenes.

Claudio Simonetti leker Kraftwerk.

Lite mer åt vintage-hållet här med Simonetti.

WAVES OF LUST (1975) Italien, 88 minuter. Regi: Ruggero Deodato.

Upp till kamp! Sexig kamp...

Nej du Silvia, du behöver knappast nåt äpple för att locka.

Ett mystiskt par ser till att bli bjudna ombord på kapitalisten Giorgios (John Steiner) lyxjakt för en tripp fylld med dykning, whisky och sex. Giorgio behandlar sin partner Silvia (Elizabeth Turner) som en slav och spelar ett dominant spel med gästerna. Samtidigt pågår något skumt bakom ryggen på denne. Vem spelar egentligen spel med vem?

John Steiner som: Kapitalistäckel.

Vi blåser igenom en Deodato-film till när vi ändå är igång och detta är ett tidigare alster och långt ifrån lika våldsamt som Cut and Run (1985). I den här våfflan är det definitivt sex som gäller framför våld. Alltså får vi njuta av Deodatos dåvarande frus oändliga skönhet, stup i kvarten. Ja, Silvia Dionisio är en fröjd för ögat och hon är inte blyg att "bjuda på sig själv". Tur för oss att Deodato inte heller verkar ha några avundsjuka tendenser då både nämnde Steiner och Al Cliver, som spelar hennes partner, får kladda friskt på skönheten.

Det ÄR utsvängda byxor Silvia har.

Detta maktspelsdrama tenderar att bli lite segt och är mest intressant för ögongodiset Dionisio står för. Tyvärr exploaterar inte Deodato den politiska vinkeln tillräckligt heller utan den finns bara där i bakgrunden för att bättre illustrera vilket cyniskt och sadistiskt äckel Giorgio är. Interaktionen mellan karaktärerna är också en smula märklig, inte för att det stör speciellt mycket då det oftast leder till sex. Tyvärr lyckas Deodato även klämma in lite grymheter mot djur, sin vana trogen, och en stackars muräna samt en bläckfisk får utstå omild behandling. Tråkigt, tycker vi hycklande köttätare på Udda Film.

BETYG: 3/7 Lite småseg seglats men den räddas upp mycket av ögongodiset.

Italien: Så jävla vackert!

Al Cliver bjuder in sig själv...

...och mofsar i sig av aptitretarna.

"Här frun, ta lite J&B."

Vad ser doggie?

OK.

"Måste...böja mig ner...efter...saltet..."

Om man är kapitalist får man bete sig som man vill.

Muräna som får plikta för Deodatos vision.

Apropå Deodatos vision, här får Steiner kladda på hans vackra fru.

Whöt!? Någon har målat av Kilink?

Såja, ta en sup.

Ruggero får nöjet att regissera detta.

"Bryt! Jag sa BRYT!!!"

Men ge fan i den stackars bläckfisken då!

"Här! Ta en slurk J&B."

"Du...ta en virrepinne till."

"Mmmm...J&B."

J&B eller Silvia Dinonisio?

Varför inte båda?

Lite våld måste vi ändå ha.

OCH en J&B till.

John Steiner plågar en muräna 😔 och kladdar sen på Deodatos vackra fru.

Hela våfflan. Otextad...