LA MAISON DE FILLES PERDUES (1974) Frankrike/Italien, 81 minuter. Regi: Pierre Chevalier.

Sleazig mash-up

Det eviga torsksyndromet: Sorglig torsk vill rädda hora från liv i prostitution. Här fullbordas fantasin!

Den prostituerade Yvette (Magda Mundari) räddas från en bordell driven av samvetslösa gangsters med slaveri och våldtäkt som specialitet. Yvette berättar sin historia för polisen och en insats med superagenten Sigma (Jack Taylor) inleds för att stoppa avskummen.

Eftersom de mordiska våldtäktsgangstrarna hamnat på efterkälken finns tid att ta en samlagspicknick i skogen.

Visst låter det sammanhängande och begripligt i vår resumé ovan? Riktigt så strömlinjeformat linjärt och logiskt är det inte i själva filmen. Det här är nämligen ett ihopklippt freak till film där man hittat någon gammal agentfilm från 60-talet med Jack Taylor i huvudrollen och försökt frisera till en sleazig vit slavhandelhistoria runt dessa gamla klipp.

Sen bär det av till bylingen. Utanför snutstationen står det en turk. Det kan man se - på hans féz...

Alltså blir man rätt förvånad när en ultrasleazig 70-talsfilm med den ena våldtäkten efter den andra plötsligt förvandlas till en rätt proper budget-James Bond-film från 60-talet sisådär 25 minuter in i filmen. Vi som gillar sådan här trash tycker förstås detta är ganska kul - ett tag. Det blir naturligtvis rätt långtråkigt snabbt när omotiverade våldtäkter byts ut mot 60-talskarate utförd av män i smoking. Den sista tredjedelen tar det sig lite igen när man friskt blandar gamla och nya scener, med höjdpunkten då man försöker knyta ihop de olika scenerna med snubbar i fula peruker som ska ersätta Jack Taylor. Rena rama Ed Wood-fasonerna! Tyvärr är då skadan redan skedd och ett vrålsleazigt crap-mästerverk har förvandlats till en sisådär film. Vår gamle hjälte Jesús Franco påstås ha skrivit manus till denna rulle, om man nu kan kalla det manus. Det känns mer som om man lämnat en vag historia och alla filmrullar till klipparen och sagt: "Lycka till!"

BETYG: 3/7 Fantastiskt sleazig inledning och skojigt superkrystat slut. Tyvärr sänker allt gammalt material denna trash-fest.

Som sagt, vi befinner oss i Fjärran Östern, där tropikhatten alltid finns till hand för poliskommissarien. Det är något skumt här dock... Hm, vi får återkomma om det.

Under tiden berättar Yvette om hur hon blev lurad av en läcker snubbe med beach buggy och fräsiga brallor.

Okej, åter till poliskontoret. Jaså? det sitter en levande papegoja i bokhyllan? Okej...

Rape-meister himself. Ständigt kåt - och lite lik John Ventimiglia*.

Plötsligt är det en gammal Bond-rulle.

Ovanligt schyst käk på detta bolags flighter.

Vem behöver Playboy-nattklubbar med bunnies när det finns restauranger som denna med killar i tjusiga romerska dräkter?

Spionfilm var det ja.

Det första man lär sig på karatelektionen.

En ny agent skickas på fallet. Det går sådär.

Fartfylld action!

Som alltid: Lyckligt slut för den gamla torsken och hans ex-hora. (Notera politiskt korrekt butler...eller?)

*Googla det!

Trailer på god gammal tyska.

KOMMANDO 52 (1965) Östtyskland, 34 minuter. Regi: Walter Heynowski.

Nazikapitalister!

Hans har en avancerad namnteckning.

Ett inte alltför smickrande dokument över legosoldatenheten Kommando 52 som verkade i Kongo på 60-talet.

Kommando 52s ÖB Major Siegrfried Müller.

Eftersom Kommando 52 främst bestod av män från Västtyskland, som sålde sina tjänster i kampen mot kommunismen i Kongo, utgjorde enheten ett utmärkt redskap för de östtyska regissörerna för klassisk kommunistpropaganda. Med andra ord är det inte en speciellt nyanserad bild vi får utan ett frossande i vilka mördande svin dessa herrar var.

Den gode majoren hade ett förflutet i en tidigare armé...

Propaganda eller inte ger det en otäck bild av vad människor är kapabla till att göra mot varandra. Det märks tydligt att de svarta motståndarna och även civilbefolkningen inte har något som helst människovärde utan krasst kan mördas och torteras. Det spelar helt enkelt ingen roll om det är 1940-talets Polen, 1990-talets Rwanda eller som här 1960-talets Kongo, människor kommer tydligen alltid vara kapabla att reducera varandra till djur och därmed legitimera de vidrigaste handlingar. Det är det hemska med detta dokument, inte frågan om kommunism eller kapitalism.

BETYG: 4/7 Otäckt men intressant.

En vanlig dag på jobbet.

Müller skojar till det med sina krigssouvenirer.

Eftersom de glada legoknektarna har tillåtelse att plundra efter sina dödsräder är det ju helt okej. Eller..?

Guds heliga tjänarinna skrockar överseende åt de tokiga mördarpojkarnas upptåg.

Löjtnant Masieps mainstream-hobby är att samla på dödskallar. Han fixar dem dessutom själv!

Grotesk avslutning med manglade lik till tonerna av Beethoven.

Inget videoklipp idag.

TWO WEEKS IN KILLADELPHIA: THE MAKING OF CROSS BEARER (2012) USA, 135 minuter. Regi: Någon med kamera...

För närmast sörjande

Yep, så här långtråkig var "dokumentären".

En titt bakom kulisserna på lågbudgetskräckfilmen "Cross Bearer" (http://uddafilm.blogspot.se/2014/08/cross-bearer-20125-usa-70-minuter-regi.html).

D v s INTE så här.

Just det. Mycket mer än så är inte denna långa "dokumentär". I inledningen tänds hoppets låga beträffande en variationsrik och berättande dokumentär med kommentar- och intervjusegment med personer inblandade i produktionen. Tyvärr urartar det snabbt i en orgie av knappt redigerat material där vi bjuds på en miljard omtagningar av en och samma scen. Jättekul kanske - om man själv var där, men för oss övriga leder det närmare till en icke avsiktligt stund där hjärnan börjar planera för morgondagen istället.

BETYG: 2/7 Svag tvåa dessutom. Denna långa smet av tristess har en del glimtar av skojigheter och intressanta detaljer, men mest är det en hemvideo för de inblandade.

Mycket av denna vara för att blivande makeup FX-artister ska dregla.

Crewet klipper varandra. Intressant?

Omtagningar av denna scen fick vi nöjet att beskåda - i närmare en halvtimme!

Bl a när hårdrockaren försöker spy.

Där ser ni kids! Man behöver inte värstingprylar. Se dock för helvete till att ha lite skills och fantasi.

Komplikationer och improvisationer.

Ett bekant ansikte dyker upp.

Pinsamt när regissören Ahlbrandt delar ut visdomar.

Nej, det blir inget videoklipp denna gång.

CROSS BEARER (20125) USA, 70 minuter. Regi: Adam Ahlbrandt.

Jesus wept...

Ett tyskt bibelcitat sätter ju alltid en skön stämning!

Heather (Natalie Jean) är fast i en miserabel tillvaro som strippa på en tvivelaktig klubb som drivs av en ännu tvivelaktigare ägare. Hon och flickvännen Bunny (Kacie Marie) bestämmer sig för att blåsa aset och fly till ett nytt liv på de grekiska öarna. Först måste dock en knarkaffär genomföras åt ägaren för att komma över pengarna. Olyckligtvis ska denna affär genomföras på ett ställe där en nitisk jesuit bestämt sig för att rensa världen från jordens syndiga avskum...

Coola locations i Philly.

Låtom oss begynna med att utsäga att denna film är skit, så vi har det ur vägen. Den skyldige bakom detta är regissören Ahlbrandt som inte bara dirigerat skådisarna, som gör ett hyfsat jobb med tanke på budget och genre, utan även haft ett finger med i lite av varje. Han har krediterat sig själv med bl a sound design vilken är usel. De hyfsade gore-effekterna ackompanjeras av ljudeffekter som låter som om de gjorts av en finnig mediagymnasiumelev. I vissa scener sjunker ljudkvalitén avsevärt så det bara skriker nödlösning om mixen. Apropå mix så har Ahlbrandt även klippt filmen och detta har gjorts på ett riktigt amatörmässigt vis med taskig kontinuitet och stolpiga våldsscener. Kameramännen har gjort det klart bästa jobbet i produktionen men regissörens klippning förtar lite av deras jobb då han blandar klipp som ser ganska olika ut utan att jämna ut skillnaderna i postproduktionen. Annars har filmen en rätt så cool hårdkokt look, men den skulle alltså behöva finslipas.

Big pimpin'.

Vidare är manuset ganska innehållslöst, vilket inte är någon större överraskning och behöver inte heller vara någon nackdel i sådana här rullar. Däremot det faktum att mördaren är riktigt lam är ett desto större problem. Det känns lite meningslöst att han sätter på sig sin fina mask då vi redan i inledningen får se hans ansikte. Att han jagar offren samtidigt som han skriker "sköka" och "hora" är förstås jättekul men knappast skräckinjagande, särskilt inte med hans ordinära röst. Denna brist på läskighet kan inte bara skyllas på Isaac Williams som spelar mördaren utan mer på regissören som är totalt oförmögen att ge någon som helst pondus åt galningen. Tydligen skulle filmen ha varit mer lättsam än den blev och detta gör sig påmint i en scen där karaktärerna har en slags metadiskussion i bilen. Vi är glada att detta koncept slopades...

Pimp har fest med sin lille hårdrockarkompis och ett namnlöst luder.

Eftersom vi inte tänker ge rullen något bottenbetyg så är det hög tid att vi motiverar den chockerande höga poängen. Filmen har sköna sleaziga element med strippor, horor samt elaka hallickar och nattklubbsägare. Knark, sex och våld i en skön kompott. Som sagt är kamerajobbet väl utfört och Ahlbrandt har delvis lyckats med färgläggningen och nedskitandet i postproduktionen. Vidare är våfflan ganska skojig på sina ställen, p g a sin uselhet förstås. Cool inspelningsplats har man hittat också och så har man fått till en fin poster. :-)

Recept partycocktail: En lina kola från luderstjärt...

Vi på Udda Film-redaktionen är beredda att få äta upp våra ord då vi snart ska ge oss i kast med making of-dokumentären om denna film. Det är risk att vår bekväma distans till filmmakarna försvinner och den för oss cyniska recensenter så jobbiga empatin kommer och knackar på. Vi får väl se...

BETYG: 3/7 Oförtjänt högt betyg p g a sleaze och oavsiktlig humor

...en djup hit av gräs...

...och toppa med att svepa en bira.

Empatin flödar från pimp när hårdrockarkompis inte pallar en frostnatt.

Vår strippande hjältinna får utstå dryg kund.

Nej, det är inte bara sex. Detta är äkta kärlek!

Supersleazig nattklubbsägare med en bricka kola och en anställd i en märklig position.

Jesus Christ pose. Eller är det möjligtvis Chris Robinson från Black Crowes?

Mer av den där medicinska marijuanan.

Jesus freak, eller Cross Bearer som han heter, är rätt söt i sin lilla mask.

*Sploir, prutt, smask* Ja, så låter ungefär ljudeffekterna.

Är det så man överdoserar på kola?

"Heeeeere's Jesus Freak!"

Hur man frejmar* en bild för att driva personer med tvångstankar eller bokstavskombinationer till vansinne.

Trailer

Vi tar en tysk trailer också för att det låter så fint.

*Återigen myntar vi ord här på Udda Film. Av engelskans "to frame" som innebär att komponera en bildruta.