AMER (2009) Belgien/Frankrike, 87 minuter. Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani.

Cineastporr

Coolt sydeuropeiskt hus? Check.

Ana (Cassandra Forêt) är en liten flicka som tillbringar sin barndom i ett jättelikt hus på Rivieran. Hon blir traumatiserad av sin känslokalla familj som tvingar in henne i en skrämmande fantasivärld. När Ana (Charlotte Eugène Guibeaud) når puberteten försöker fortfarande hennes kyliga mor (Biancamaria D'Amato)kontrollera hennes blommande sexualitet. Vid vuxen ålder återvänder Ana (Marie Bos) till det nu förfallna jättehuset på Rivieran. Den mardrömslika fantasivärlden lever tydligen fortfarande där.

Nyckelhålsflukt? Check.

 Ja herre jävlar vilken snygg film! Föreställ er ett gäng äckelgubbar som okontrollerat flåsar av vulgär upphetsning när en yppig ung dam går förbi. Ungefär så reagerade vi i Udda Film-soffan över de bilder och ljud som rullades ut i rutan. Detta är inget annat än ett audiovisuellt mästerverk och den underbara titelsekvensen med Bruno Nicolais musik skvallrade genast om att detta skulle bli något i hästväg. Många är det som försökt återskapa utseende och känsla i de klassiska italienska skräck- och thrillerfilmerna från 60-70-talen men få har lyckats så bra som paret Cattet/Forzani i denna rulle. Faktiskt ännu bättre än i deras senare film The Strange Colors of Your Body's Tears (2013)

VVitch...?

Manuel Dacosses foto är mästerligt och ljudteamets insats fantastisk. Färgkorrigeringen är perfekt varm och murrig, precis som det anstår en vintage-rulle. Klippningen är experimentell och ljuvlig. Vi bara fortsätter att sucka och stöna av vällust i våra sunkiga soffa.

Men snälla lilla gumman, lek inte med farfars lik.

Denna film klassas som en giallo vilket inte är helt sant då endast sista delen av de tre filmen är uppdelad i kan klassas som sådan. Första delen som visar Anas barndom är mer klassisk gotisk skräck späckad med surrealistiska inslag. Mario Bavas anda vilar tung här. Andra delen som avhandlar Anas tonår känns mer som ett slags experimentellt psykosexuellt drama och som sagt i sista delen, med den vuxna Ana, börjar vi känna igen elementen från giallo-filmen.

Inte underligt hon är traumatiserad med sådana porträtt på väggen.👀

Så ytan på våfflan är ett frasigt tekniskt mästerverk, men insidan då? Vi har ingen konventionell handling här utan hamnar istället mer på en resa i Anas inre känslovärld och det som är så fantastiskt är hur bra det audiovisuella har gestaltat dessa känslor och vanföreställningar som drabbar Ana. Det är inte lätt att hänga med i alla svängar där man aldrig riktigt vet vad som är fantasi och vad som är verklighet, men t o m våra ADD-iga hjärnor orkade hålla koncentrationen uppe. Självklart förförda av bild- och ljudexplosionen vi utsattes för. Rekommenderas varmt.

BETYG: 6/7 Snudd på toppoäng men surrealismen var tuff mot vår svaga koncentrationsförmåga.

Det värsta traumat av dem alla:

Att se föräldrarna ha sex.

Sex på psykedeliskt Bava-vis.

Varför inte inreda ditt barns sovrum med Bava-lampor?

Skapa mysig Argento-stämning för din lilla älskling!

En andalusisk myra?

Den smekande sommarvinden.

Den lokala hunkparaden.

George Michael är tydligen på rivieransemester.

Vid vuxen ålder har Ana tydligen fattat tycke för fula stövlar.

Nu jävlar blir det åka av!

Nej, inte sånt åka.

Giallo-humor?

Onanera med kam. Each to his/her own.

Det verkar åtminstone rinna till för denna dam.

Rinna till - ordentligt.

Aw yes!

"Biting" för att citera Arnold Schwarzenegger.*

Fuck laserkirurgi!

Hello stranger.

Trailer med Bruno Nicolais ascoola tema.

Färgpalett à la Bava och Argento.

*Arnold Schwarzenegger: "Biting". 😊