What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 16 maj 2019

WATCH ME WHEN I KILL (1977) Italien, 95 minuter. Regi: Antonio Bido.



Kolla in när jag gör en missvisande titel

Så ska detta föreställa katten det refereras till i originaltiteln ("Il gatto dagli occhi di giada")?

Mara (Paola Tedesco) behöver stanna till vid ett apotek för lite piller. Hon släpps dock inte in av den anonyme personen bakom dörren. Anledningen är att denne just mördat apotekaren och Mara befinner sig plötsligt i fara då hon möjligtvis skulle kunna identifiera mördarens röst. Hennes pojkvän Lukas (Corrado Pani) börjar undersöka fallet och samtidigt dör flera personer. Det framkommer efterhand att offren har något gemensamt, men kanske inte det Lukas till en början tror.

Inte svarta läderhandskar. Istället vita kirurgditon

Giallo-tajm igen på Udda Film och denna Bido-film tillhör en av de senare, ni vet när genren höll på att självdö. Alltså försökte Bido introducera lite nya grepp och då tyvärr tvärtemot alla andra som skruvade upp sleaze-faktorn. Nu är inte alla grepp av ondo och det kan vara lovvärt att försöka glida förbi de vanligaste klyschorna.

Nähe! Paolo Malco är väl aldrig en party pooper?

-SPOILER ALERT- Istället för vackra unga nakna damer mördas äldre högst alldagligare personer. Morden är inte speciellt geggiga men några är ändå ganska roliga och stajliga. De bästa exemplen är förstås när Bianca Toccafondi får nyllet nertryckt i en köttragu - i ugnen! Eller när "sexige" Fernando Cerulli blir strypt i badkaret med duschslangen.

Lite frukostdricka serveras.

Corrado Pani är dock inte speciellt intressant i huvudrollen och man finner sig rätt uttråkad halvvägs in i filmen. Det som håller rullen vid liv är musiken av Gianfranco Coletta och Mauro Lusini, som här kallar sig Trans Europa Express. Det låter nästan lite åt Fabio Frizzi-hållet på sina ställen och gör sitt till, tillsammans med Mario Vulpianis kamerajobb, att man ibland får lite Fulci-känsla av våfflan. Att Paolo Malco är med på ett litet hörn i filmen adderar förstås också till denna känsla.

Nämen gomorron biografmaskinisten!*

Sammantaget är detta tyvärr ingen höjdare och den tråkiga lunken lyfts inte förrän i absolut sista ögonblicket med det abrupta slutet.

BETYG: 3(-)/7 Generöst betyg tack vare musik och andra stilistiska element.

Italien 1977: Där ljudteknikerna har vita labbrockar.💪👌

Mmm...köttragu.

LOL.

Köttragu!

Gott!

Kött....ragu.

Det extrablåa badvattnet är en fin kontrast till Fernandos vita hy.💙

Padua må se mysigt ut men är enligt en av våra redaktionsmedlemmar en jävligt tråkig stad.

Ett spännande möte!

Weird-ass barn. Skön hållning på ynglingen i mörkblå tisha.

Ja, lite så här blev känslan i filmen.

Är det DÄR kanske katten det refereras till?😺

LOL. Trailer-speakern har i alla fall patos.

Trailer med originalmusik. Lite Goblin-vibbar här.

Hela våfflan.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar