Udda film: SO SWEET, SO DEAD (1972) Italien, 101 minuter. Regi: Roberto Bianchi Montero.

fredag 26 mars 2021

SO SWEET, SO DEAD (1972) Italien, 101 minuter. Regi: Roberto Bianchi Montero.

Var inte en hora, rika flicka!

Eftersom vi inte hittade en video som visar den inledande titelsekvensen bjuder vi här på en stilstudie, eller "stillstudie" kanske man skulle kunna kalla det?

En mystisk mördare gäckar polisen med en serie mord där det efterlämnats fotografier på hur kvinnorna är otrogna mot sina män. Kommissarie Capuana (Farley Granger) är ivrig att lösa fallet men han har inte bara ett mordmysterium att lösa utan måste även brottas med en komplicerad politisk situation då alla de mördade kvinnorna tillhör societeten där man helst vill undvika pinsamma skandaler.

Fränt.

Vi korkar upp en flarra J&B och slår på en klassisk giallo (eller säger vi bara det angående J&B:n för att odla myten om dekadenta oavlönade amatörrecensenter?). En morbid värmekänsla sprider sig i redaktionssoffan när vi kastas rakt in i en brottsplats där en naken mördad kvinna analyseras av polisen, följt av en supercool titelsekvens med adekvat musik av Giorgio Gaslini.

Ascoolt.

Det dröjer inte länge förrän vi får se själva mördaren i aktion då Femi Benussi begår hor varpå hon attackeras väldigt våldspoetiskt på en strand i slowmotion. Till vår glädje har mördaren den klassiska svarta "uniformen" på sig med hatt, trenchcoat och svart damstrumpa över huvudet. Det är en underbar och trendsättande scen i all sin våldspornografiska skönhet. Underbar bildpoesi när man utnyttjar det dunkla gryningsljuset till att skapa cool siluettbild av mördaren. Vi orkar för stunden inte ta upp diskussionen om filmens förmodade misogynitet...

Magnifikt.

Filmen puttrar på behagligt och de sedvanliga avledande trådarna läggs ut. Man anar snabbt en syrlig ton mot överklassens intrigerande och cyniska korruption. Det finns ändå plats för sköna knasigheter som t ex en av de bedragna männens hastiga och meningslösa död samt Luciano Rossis härliga medverkan som creepig obducentassistent.

Kolla! Luciano Rossi och hans fejkblonda kalufs. Då blir det creepigheter.

Efter ytterligare ett antal mord på mer eller mindre avklädda damer serveras det givetvis en twist på slutet. På det hela är det en väldigt gemytlig giallo som aldrig drar iväg med ultra-gore eller superflashiga effekter. Det blir däremot aldrig tråkigt och det är frikostigt med kvinnlig nakenhet. Granger är bra som kommissarien och man bryr sig för ovanlighetens skull om hur han ska lösa det hela.

BETYG: 5/7 En minst sagt trevlig giallo som trots bristen på extravaganser ändå är underhållande. Sen har den ju trots allt en ikonisk scen och gott om T&A.

Även mördare kan ha bisysslor, som t ex hobbyfotografi.

Klart att Femi vet det.

Yes! Yes!

Så här gör man sexig bildpoesi!

Bam! Vilket jävla money shot!

Varför så förfärad Femi? Njut istället av cinematopornografin.

Rättsläkaren och kommissarien med sin stela yrkesjargong.

Ja, se bara den konstnärliga glöden i hans ögon. Precis innan rättsläkaren och kommissarien kom in i rummet hördes ett vansinnesskratt från denne herre. 😁