DEATHSTALKER (2025) USA/Kanada, 103 minuter. Regi: Steven Kostanski.

Kramizar löser allt!

Det börjar kladdigt.

Bland de döda och döende krigarna på ett slagfält hittar Deathstalker (Daniel Bernhardt) en magisk amulett som visar sig komma med en förbannelse. Han försöker finna ett sätt att bli av med förbannelsen och upptäcker då att amuletten kan vara nyckeln till att stoppa ondskans makter från att kasta världen in i evigt mörker!

Det siamesiska gummimonstret.

Så var det då dags för denna "remake"* att landa på Udda Films nyfikna redaktion. De sarkastiska citattecknen indikerar som ni förstår att detta inte alls är en remake utan bara en ny tolkning av Deathstalker-konceptet. Något som många tycks ha svårt att förstå. Det verkar även som om internet är fullt av muppar som hyllar den fantastiska återgången till 80-talet som den här filmen bjussar på. Det visar bara vilka fjuniga idioter det är som går omkring och har åsikter. De som var med på 80-talet och de som undervisat sig själva genom att titta mycket på film från detta decennium  märker blixtsnabbt att känslan är ganska långt ifrån nämnda årtionde.

Kermit från Helvetet.

Huga! Det låter som en riktigt olycksbådande inledning på denna recension... Filmen drar dock igång med gasen i botten då det första vi får se är hur ett huvud superblodigt skiljs från en kropp. 🙂 Monster slåss mot riddarliknande typer i en ödesdiger batalj som samtidigt direkt avslöjar att det kommer jobbas med budgetrestriktioner då mängden kombattanter är ganska liten. Det är här Deathstalker sedan dyker upp för att plundra de döda. M a o introduceras vår "hjälte" som ett asshole, vilket är högst lovande och i linje med originalkaraktären.

Kroppsspråket avslöjar direkt nivån.

Tyvärr ska vi då säga att det sedan snabbt kryper in en gigantisk glimt i ögat, inte bara i Deathstalkers utan i hela filmen. Aj aj aj... Visst, denna irriterande detalj fanns även i uppföljarna till originalet men här känns det käcka skådespeleriet som hämtat ur någon jävla Kevin Sorbo-bok. Ni vet TV-Hercules-nivå. Så jävla trist att Kostanski skulle ta den vägen. Det finns ju trots allt väldigt mycket mysig humor i andra detaljer, som t ex det överdrivna våldet eller framför allt de fantastiskt lökiga PRAKTISKA effekterna.

Det allseende ögat.

Steven Kostanski känner ni ju igen från det sköna Astron-6-kollektivet och filmer som The Void (2016) och Psycho Goreman (2020). Vi visste faktiskt inte att det var han som skulle regissera denna nytolkning så förväntningarna steg en smula samtidigt som vi vet att humorn utgör ett ständigt hot då den alltid dansar på en knivsegg. Men som sagt, monstren är fantastiska och hyllningarna till "The Evil Dead" många. Det slängs även in "Swamp Thing"-varelser och söta stop motion-skelett à la Ray Harryhausen.

"Dead by dawn! Dead by dawn!"

Något som definitivt dödar minsta lilla gnutta av 80-talskänsla är den totala bristen på T&A. Vilka PK-demoner är det som har förbannat denna våffla med detta grymma öde??? Den kvinnliga huvudkaraktären, spelad av Christina Orjalo, är en liten pojkflicka som levererar lika sopiga Hercules-aktiga repliker som Bernhardt. Det blir inte ens fråga om några bakgrundsbimbos på någon taverna. Även bristen på inoljade muskelmän är förfärande. Vart är vi på väg som samhälle när barbar-b-filmer måste vara PK?

Där är ju Nasse igen! Då kan inte Nalle Puh vara långt borta.

Trots den massiva kritiken vi nu hävt ur oss ska vi säga att det ändå är en rätt underhållade rulle. Den lever på intet sätt upp till originalet men kärleken till det praktiska effekthantverket glöder så pass att vi mjuknar rejält.

BETYG: 4(-)/7 Otroligt generöst betyg av oss då vi instinktivt redan börjat radera den pinsamma dialogen och bristen på T&A ur våra sinnen.

Yep, filmen är full av sköna monster. 💗

Der Golem?

Papa Marilyn Manson blir överförtjust över den hårda kroppsdelen som skjuter upp.

En cameo av Eddie från Powerslave-eran.

Tyvärr kids. Det här är de enda tuttar ni får se i filmen.

Swamp Thing-tramplingen föranleder ett klassiskt wilhelmskrik.

Om du någonsin bestämmer dig för att lämna träsket finns en lysande karriär som gitarrist där ute.

Gulligt.

Trailer. Ni som blir uppspelta av att se Slash producera och medverka musikaliskt kan glömma att få höra klassisk rock'n'roll. Crappig svulstig ny-metal är vad som bjuds. Varför kom ingen på att ringa till Manowar när det vankas barbaraktig rulle?🤔

*Deathstalker (1983)