ICH WILL (2000) USA, 35 minuter. Regi: Kenneth Anger.

Hitlerjugend - nazisternas förföriska plantskola.

"Åååhhh! Om man ändå finge vara med i det murriga Hitlerjugend."

Det här är den första av ett gäng Kenneth Anger-kortfilmer från 2000-talet jag ska titta på och jag antar att just denna är den mest "lättillgängliga". Anger har här klippt ihop mängder av arkivfilmer, propaganda- som privatfilmer, och även i inledningen slängt in klipp från propagandaspelfilmen "Hitlerjunge Quex". Utan uppenbara kommentarer får vi följa de stolta naziscouternas spännande lägerliv och se vilken vördnad och beundran de möter bland gemene man och unga damer när de är ute och marscherar med sina vajande fanor. Just scenerna ur ovan nämnda spelfilm ger extra krydda åt anrättningen då vi får se hur trist det kan vara att tvingas stå utanför den nazistiska gemenskapen och endast kunna sukta efter det fantastiska nazistiska brödraskapet. Mycket mer händer inte i filmen. Anger har istället valt att tala främst genom färger. Han har gett nästan hela filmen en sepiaton. Brunt är ju en varm och murrig färg och de gamla svartvita propagandabilderna får en mysigare och mer levande atmosfär. Allt för att förstärka känslan av gemenskap och glädje som dessa unga pojkar måste ha vaggats in i. I slutet av filmen ser vi en ceremoni där de unga männen tar nästa steg upp i nazihierarkin och under nästan religiösa former svär sin trohet till Führern. Här har Anger bytt ton till rött som vi alla vet är blodets färg. Förförelsen har tjänat sitt syfte och de unga pojkarna har fostrats till lydiga mördarmaskiner.

Man förstår pojken som står utanför då man får göra nåt så skojigt som att heila hela tiden när man är med i Hitlerjugend.

En skön touch är även att Anger valt att lägga på musik av Anton Bruckner som vid sidan av Wagner var Hitlers favorittonsättare. Man kan förstå varför Hitler gillade Bruckner då det låter ganska snarlikt Wagners pompösa verk. Det finns dessutom några korta klipp i filmen som är helt i färg. Kanske en påminnelse om att detta var verklighet då det är lätt att känna distans till de svartvita bilderna man är van vid från denna period, även om det börjar bli allt vanligare nuförtiden med andra världskrigsdokumentärer i färg. Varför Anger slänger in en sekvens med helt psykedeliska marschbilder vet jag dock inte. Det känns lite banalt att gestalta naziförförelsen som så pass beroendeframkallande som en drog, så jag undrar verkligen om det var tanken.

BETYG: 4/7 Det blir lite långrandigt att se dessa pojkar utöva en massa karaktärsbyggande aktiviteter men samtidigt är det ett fint porträtt av nazismens diaboliska formaregenskaper och förförelse. Personligen ser jag även humor i detta vansinne och det ger ytterligare plus.

Inte nog med! Man får även anledning att plocka fram finbyxorna: De underbara Lederhosen!

Inte bara Leni Riefenstahl kunde det här med ikoniska bilder.

I flygvapnet får man snabbt lära sig att flyga i formation. Denna aerodynamik har man faktiskt lärt sig av fåglarna som använder formationsflygning för att minska luftmotståndet. Ehh...ja just det.

En liten wannabe som nog får nöja sig med medlemskap i Jungvolk innan han kan ta klivet upp bland de stora pojkarna.

Stolta marscherar de till folkets jubel.

Arbetarna tar en paus i slitet för att heila för de käcka gossarna.

En god hitlerjugend har även en nationalkulturell sida och kan sprida glädje genom musik.

Se bara hur hela familjen gungar fram och tillbaka av nationalistisk glädje!

"Watch out for the brown acid" sa man på Woodstock. "But yoo must velcome ze acid from ze guys in ze brown shirts" säger man i Hitlerjugend.

Ingen snedtripp här inte!

Brudarna älskar verkligen Hitlerjugend och det kan man ju förstå. De var ju så sexiga i sina shorts.

"Chicks love the uniform dude! So join up - like me!"

"Tihihi...iiiiiihh...hi hi hi..."

T o m djuren blir impade när Hitlerjugend marscherar förbi.

Farbror Adolf ser nöjt på när ungdomarna formerar sig.

Initieringsceremoni - då slår vi på stora trumman!

Organiserade människor med facklor... Ajdå, då vet vi att det är nåt otyg i görningen. Kolla bara på simpsonsmobben eller varför inte norrländska vargmotståndare?

THE STRANGER (1995) USA, 94 minuter. Regi: Fritz Kiersch.

Stentuff brud sparkar röv i neo-western.

Andrew Divoff hyllar Kafé Tranan.

En dammig håla någonstans i ett väldigt western-aktigt Amerika hålls i ett järngrepp av ett kriminellt motorcykelgäng ledda av den grymme Angel (Andrew Divoff). Dels är man livrädd för gängets brutalitet men dels är man även pigg på att göra affärer med de penningstinna busarna. Lagen representeras av en försupen sheriff (Eric Pierpoint) som är pacifist och allmänt likgiltig efter sin kärestas död, som fick plikta efter att ha velat lämna information till FBI om motorcykelgänget. En dag dyker en mystisk främling upp på en fet Harley Davidson. Eftersom denna främling är iklädd korsett och har en skön rumpa förpackad i ett par läderbrallor väcks genast hojbusarnas intresse. Nej, gängmedlemmarna är inte homosexuella och främlingen är en kvinna. Eftersom råskinnen är ganska osmidiga i sina uppraggningsförsök lär främlingen dem en rejäl läxa och detta är bara början. Främlingen, som spelas av Kathy Long, har nämligen en bittert förflutet i denna håla och hon är påfallande lik sheriffens avlidna tjej. Hon utgör även ett hot mot Sally Womack (Ginger Lynn Allen) som försöker fånga sheriffen på kärlekskroken och Sally smider planer för att bli kvitt den stentuffa bruden. Både Sally och MC-gänget inser snabbt att främlingen inte är att leka med och ett smärre krig utbryter.

Hog Farm?

Till skillnad från "Journey Among Women", där man påstod sig ha en feministisk agenda, är detta en klassisk revenge-film med en mystisk hämnare som för en gångs skull råkar vara en kvinna. Här finns inget tjafs om att man ska vara uttalat feministisk utan man tar helt enkelt en klyschig historia, vänder på steken och sätter en kvinna i huvudrollen. En kvinna som dessutom är tuff som få. Hon ger inte bara busarna på käften utan slår helt sonika ihjäl dem på synnerligen brutalt vis. Enda stället i filmen det känns lite "för mycket" tillrättalagt av kvinnoskäl, är när den enda kvinnliga busen bjuder större motstånd än de manliga. Vad som är ännu mer förvånande är att man, i en film av denna klyschiga kaliber, INTE inkluderar en (eller flera) nakenscener! Tänk att den tuffa hjältinnan inte får agera (naket) sexobjekt. Det är verkigen anmärkningsvärt och hedervärt, även om jag (djur som jag är) blir en smula besviken på avsaknaden av naturens under (ja, den nakna kvinnokroppen). Vad som kanske är ÄNNU mer anmärkningsvärt är att inte ens Ginger Lynn Allen lättar på paltorna, med tanke på hennes bakgrund.

"Take that äckelkarl!"

Nog med kön! Denna film är egentligen ingen höjdare men den har sina små guldkanter som särskiljer den från störtfloden av liknande hämndactionfilmer. Förutom att man har en tjej i huvudrollen är detta även en riktig kärleksförklaring till gamla spagettiwestern-filmer. Vi känner igen storyn från åtskilliga gamla vilda västernhistorier och i princip har man bara bytt ut hästarna mot motorcyklar. Musiken är också ett tydligt exempel på western-frosseriet. Kevin Kiner och Mike Himelstein gör sin bästa Morricone-imitation och det känns stundtals som rena rama Per Gessle-stölderna av den gamle mästarens verk. Märk väl att jag ger plus för detta då det bara adderar till vi-älskar-spagettiwesterns-känslan. Annars är filmen som sagt en soppa av action-klyschor och skådespeleriet är sisådär med vissa känsloutbrott som får en att dra på smilbanden. Vi har sett allt detta förr - men inte i den här tappningen...

BETYG: 4/7 Lite generöst för en dussinrulle, men den har ändå lite uppfriskande originalitet mycket tack vare stenhård brutta.

T o m benranglet i bakgrunden verkar lite skärrat när denna tuffa brud gör storstilad entré.

Här har vi en tjej som gjort mååånga filmer och spelat mot de största*!

Att penetrera eller penetreras, det är frågan.

Jajemen! Danny Trejo spelar hårding även i denna film.

Karate-kata stand off! Wa ha ha!

Mycket mer naket än så här blev det inte men det kompenseras ju väl av åsynen av den gigantiska mobiltelefonen.

Ytterligare en kolossal mobil med tuff antenn!

Danny Trejo har tappat besinningen.

En SMULA bekant.

*Vitsig ordlek där, eller hur? Erkänn då!

JOURNEY AMONG WOMEN (1977) Australien, 80 minuter. Regi: Tom Cowan.

Den kvinnliga frigörelsen i en sleazig tappning.

Djurisk man ger sig på värnlös kvinna.

En feministisk film om hur kvinnan bildligt och bokstavligt bryter sig loss från mannens bojor och samtidigt passar på att ta av sig det mesta i klädväg. Är det så den kvinnliga frigörelsen ser ut? Va? Jaså? Det är män som har gjort filmen? Ja ja...

En kvinna tuktas bryskt för...nåt. Samtidigt sitter en man bredvid i en djurisk ställning...

Vi befinner oss i den brittiska straffkolonin Australien, förmodligen i tidigt 1800-tal och ett gäng kvinnor sitter inspärrade av britterna i någon primitiv bur. Titt som tätt får de påhälsning av pilska och elaka soldater som tydligen inte har mycket annat för sig än att våldta dem. För att vi ska förstå vilka djuriska as dessa herrar är får vi höra en av dem grymta som ett vilddjur när han bestiger en av kvinnorna. Vid den här posteringen finns även kvinna, spelad av June Pritchard, som sällskapar med en brittisk officer. Hon upprörs av den råa behandlingen de kvinnliga fångarna får och en natt får hon nog och hjälper dem fly ut i den mysiga australiensiska bushen. Väl i frihet förvildas kvinnorna i ett nafs, bl a med hjälp från en aboriginierkvinna som visar dem nyttiga tips och tricks för överlevnad. Friheten skänker damerna stor lycka, men säg den lycka som varar. Onda män lurar i buskarna och den brittiska armén tänker inte låta dem löpa ostraffat. Hur ska de nyblivna amazonerna klara (skägg)biffen?

"Nu jävlar får det vara nog!" En stark kvinna kommer till undsättning.

Om man skulle vilja argumentera för denna films feministiska värde skulle man nog kunna hitta mängder av fina poänger och metaforer såsom: Kvinnlig styrka, förmågan att klara flykten utan manlig hjälp, harmoniskt systerskap, åter till Moder Jord, lära männen en läxa etc. etc. Men det känns ju lite märkligt att damerna likställer frihet med nakenhet. Å andra sidan kanske detta var Australiens första hippies? Nä, det känns tydligt att det gamla manliga fluktögat regerar bakom kameran, särskilt när de glada tjejerna badar nakna och plötsligt börjar kramas och pussas. Vi äckliga män gläds ofta när kvinnor visar sådan tillgivenhet för varandra. Inte nog med det, filmen andas även exotism då det är den "ädle vilden" som leder kvinnorna "rätt" - till ett primitivt liv i harmoni med naturen. Det är som om denna kvinnliga "naturkraft" funnits där hela tiden och väntat på att få blomma ut genom: krigsmålningar, tribalmässande och jaktövningar i djungeln.

Här slits korsetten bryskt av. Ack denna symbolik!

Nu kanske det här låter som en höjdarfilm? Nakna "feminister" som gör konstiga saker i djungeln har ju onekligen underhållningspotential men tyvärr är detta en ganska seg historia där inget anmärkningsvärt händer, trots olika konfrontationer med elaka män. Det mesta känns bara som en transportsträcka och de inblandade väcker noll engagemang hos denna tittare. T o m det absurda i att detta skulle vara en feministfilm leder mer till ett snett leende än ett asgarv. Vad synd.

BETYG: 2/7 Lovvärt koncept som faller tämligen platt.

Aboriginierkvinna bjuder på nyttiga hajktips.

En av de viktigaste läxorna damerna får lära sig av naturkvinnan är vikten av att stå som Ian Anderson*.

Ett ömt (och naket) systerskap där kvinnorna kärleksfullt vårdar varandra. YNF!

Män är djur! Och kvinnor krälar omkring på alla fyra i djungeln...

Kan män ha fåniga mansaktiviteter i skogen där man samlas och skriker kan väl även kvinnor.

Ingen förvildning är komplett utan lite "Flugornas Herre"-målning.

Här har tjejer i tyst samförstånd hittat på en kvasiprimitiv begravningsritual. You go girls!

USCH! Här har vi det i sin flagrantaste tydlighet: The male gaze!

Det här är resultatet av det mest fenomenala prickskyttet jag någonsin sett.

Engelska armén var full av hippies och luffare.

Artilleri är en ypperlig idé när man handskas med ett knappt tiotal kvinnor i skogen.

"Fight with all your firepoweeeeeer!" som den fantastiska orkestern Belson sjöng en gång i tiden.

Vad nu? Är det kannibalfilm helt plötsligt? Eller kanske någons FemDom-fantasi som blir verklighet?

*Frontman i Jethro Tull