THE SMELL OF BURNING ANTS (1994) USA, 21 minuter. Regi: Jay Rosenblatt.

Otäck liten film om manlighet.

 

I Asien är det ganska populärt med rostade myror...

Inledningen på denna dokumentär kan få en att tro att man skildrar en seriemördares uppväxt med otäcka arkivbilder på våld och sadism. Det som främst sätter den otäcka tonen är gamla svartvita bilder på när en skorpion utsätts för ett sadistiskt experiment samtidigt som vi upplyses om att djuret, i händelse av att befinna sig omringad av eld, väljer att ta sitt liv genom att sticka gadden i sin egen rygg. En berättarröst leder oss vidare genom att tala om händelser i en specifik pojkes uppväxt. Detta ackompanjeras av gamla svartvita arkivbilder på pojkar i allmänhet. Trots att det är ganska motbjudande och grymma anekdoter vi bjuds på inser man snart att det faktiskt handlar om en ganska vanlig uppväxt för en liten pojke. Åtminstone för ett antal decennier sedan (man kan hoppas att saker är bättre nu). Från första sekund stöps den lille pojken i sin maskulina könsroll där man inte ska vara som en flicka, bebis eller fjolla. Steget från pojke till man präglas av tävlan, maktkamp, förträngandet av känslor,skräck, skam och grupptryck. Resultatet blir en aggressiv och okänslig människa men framför allt en icke komplett dito som tvingats undertrycka sina feminina sidor.

Djurälskare lär inte tycka om den här scenen. Svineri på hög nivå.

Personligen har jag en smula svårt att relatera till all sadism och djurtortyr som tydligen präglade Rosenblatts uppväxt men visst känner man igen den grymhet och vilja att som pojkar överträffa varandra i dumheter. Barn i allmänhet kan vara riktigt elaka mot varandra och naturligtvis vill ingen sticka ut och bli måltavla, alltså ställer man fogligt upp på svinerier mot de som olyckligt nog råkar stå utanför. Filmen är dock en utmärkt tankeväckare och ett bra diskussionsunderlag när man pratar genus för det finns ju en anledning att vissa män beter sig som känslokalla och (i vissa fall) våldsamma svin. Det hade varit intressant om filmmakaren expanderat uppväxtbeskrivningen lite grann och inkluderat föräldrarnas roll mer då dessa bär det yttersta ansvaret för formandet av individen och inte eventuellt grupptryck. Endast fadern beskrivs kort som den vuxne mannen som ofta är arg utan att veta varför och man förstår att denna ilska går i arv då alla sätt att uttrycka den på ett adekvat sätt sopas under mattan.

Så här smärtsamt är det när mamma tvingar dig att göra av med kroppsavfall på socialt acceptabelt sätt. Var det här den lille pojken blev misogyn?

Filmen är väldigt effektiv då man har grävt fram riktigt talande arkivbilder och Erik Ian Walkers atmosfäriska elektromusik understryker på ett mycket bra sätt den otäcka stämningen.

BETYG: 5/7 Ingen TV4-dokumentär precis utan en otäckt tankeväckande liten historia som är mycket sevärd.

Pojkar älskar att slå mindre pojkar. "Boys will be boys" fnittrar mamma.

Vafan nudå!? Vadå olycklig barndom??? Tänk om jag hade fått leka med kameror i den åldern!

Undra vad som smärtar mest för den stackars glasögonpojken? Stryket eller det faktum att han blir misshandlad och förnedrad av en förståndshandikappad liten tough guy?

Aj aj aj då! En fjolla med barnvagn! Icke okej då och knappt idag heller...

En något spänd realtion mellan far och son.

Så ska det se ut! Muskler! Det gillar vi killar. Vänta nu...

"Uaaaääähhh! Varför föddes jag med penis?"

EAST END HUSTLE (1976) Kanada, 88 minuter. Regi: Frank Vitale.

Boooooring...

 

Rafflande action när Cindy rycker Marianne ur bovarnas grepp! Tror jag...

Ack så cool den här rullen verkade vara med en tagline som löd: "CINDY USED TO BE A HOOKER! Now she's carrying a gun and is going to do something about all the people who treated her like dirt!" Klassiskt rape/revenge-tema. Tyvärr är filmfan bara en enda lång gäspning.

Dan förespråkar en mer konventionell pimp-stil än den hans afroamerikanska kollegor anammar. Dessutom verkar han även vara tidigt ute med energisparande men tanke på den dunkla belysningen.

Genom Marianne (Anne-Marie Provencher), en ung utnyttjad tjej som ska introduceras i det riktiga prostitutionsträsket, möter vi den verkliga huvudpersonen Cindy (Andrée Pelletier) som brutit sig loss från den grymme hallicken Dan (Miguel Fernandes) och nu vill ge igen. Tyvärr tar sig hämnden riktigt lama uttryck då Cindy tillsammans med Marianne, som hon räddat ur Dans klor, först piskar ett par jeansklädda äckel i biljard och senare knivhotar några andra sleaze-snubbar och lämnar dem med byxorna nere. That'll teach those bastards! Samtidigt utsätter Dans hejdukar de prostituerade för brutal misshandel och våldtäkt allt för att kväsa Cindys lilla uppror. Situationen förvärras gradvis ända till det bittra antiklimaktiska slutet.

"Dra ner byxorna å skäms!" Ingen lär se dig ändå i detta mörker...

Något som snabbt fick mig att tappa intresset för denna film var det kassa ljudet och de ofta förekommande mörka scenerna. Jag blir bara irriterad när jag måste anstränga mig till det yttersta för att försöka höra vad skådespelarna säger och inte fan blir det bättre av att man inte ser skeendet i rutan ordentligt heller. Jag tror dock knappast att en "English for the hearing impaired"-text hade gjort filmupplevelsen jättemycket bättre men en viss mån av irritation hade eliminerats i alla fall. Alltså skulle bara en stor dos sleaze kunna rädda upp filmen. Tyvärr uteblev denna stora dos. Visst fanns det en del av den varan men långt ifrån tillräckligt för att lyfta detta sömnpiller. Den här crap-filmen kan man gott leva utan.

BETYG: 1/7 Tråkigare än tråkigast med mumlande skådisar i mörka miljöer. ZZZzzzzz....

En otroligt erotisk sexscen...tror jag. Det lät i alla fall som de hade det skönt.

Sex som maktmedel.

Oj vad snyggt att se ut som man får strålbehandling! Vem har tutat i brudar att det är snyggt med borttagna ögonbryn??? Snacka om kejsarens nya kläder!

En öm scen där en Allen Ginsberg*-kopia får en klapp på flinten.

Yes! Vad är det som tittar fram där uppe i högra hörnet? En ledtråd: Man tar upp ljud med den.

*Amerikansk beatnik-poet.

SHE MOB (1968) USA, 81 minuter. Regi: Harry Wuest.

Grymma brudar sparkar mansarsel!

 

Synd att inte RUT-avdrag fanns på den här tiden. Då skulle den rika affärskvinnan ha råd att skänka mer än en fin bil till sin lilla boy toy.

En rik affärskvinna (Marni Castle) håller sig med en boy toy gigolo vid namn Tony (Adam Clyde). När hon sticker till jobbet får Tony ett samtal från Big Shim, även hon spelad av Marni Castle, en brottslig flata med ett gäng sexsvultna kvinnliga hejdukar som just tjänat av fem år på kåken. Big Shim vill att Tony ska stilla deras sextörst och han beger sig ut till deras tillhåll på landet. När Big Shim får veta att Tony är en rik affärskvinnas mansfnask föds genast en idé om en kidnappning med 100 000 dollar i lösen. I början är Tony med på noterna men den butchiga manshataren Big Shim är inte lätt att tas med och när hennes privata leksak Baby (Eve Laurie) ger sig in i en sexakt Tony har med en av brudarna fattar Big Shim humör och fimpar helt sonika en cigarett i naveln på Tony. Spelet har blivit allvar. Samtidigt hyr affärskvinnan privatdetektiven Sweety East (Monique Duval) för att sköta uppgörelsen med tjejgangstrarna. En tuff uppgörelse väntar.

Jaså? Jean-Paul Gaultier har sett den här filmen!? Jävla copycat!

Oj! Redan 1968 fanns det riktiga klåpare inom filmbranschen (som om det skulle ha varit en nyhet...) Här, mina vänner, har ni en fullfjädrad kalkon. Det mesta är dåligt i denna film: tempo, musikval, skådespeleri etc. Trots att filmen är så pass gammal slapp man inte heller undan ett par fejkbröst. Eve Laurie visar upp ett par riktigt fula förhistoriska "silikon"-bröst, eller vad man nu hade i dem på den tiden.

Här följer nu en studie i kvinnlig (om än butchig) upphetsning: Del 1 - hjärtfrekvens och kroppsvärme ökar.

Halva filmen är som en dålig porrfilm utan sex och andra halvan som en riktigt dålig kopia på någon gammal Russ Meyer-film. Visst förekommer det många "sex"-scener men dessa är bara utdragna gnuggbilder och då menar jag inte Kalkitos-varianten. Det blir dock rätt roligt när Big Shim sitter och fluktar på när Baby smeker sig själv. En sådan erotisk glöd! Ha ha, skådespeleri på hög nivå. Jag var även rätt road av hur Big Shim och tjejerna straffade Tony för ett snedsteg. Mansförnedring som heter duga. Vi bjuds även på ett superlamt slagsmål men mestadels är det bara dåligt och segt.

BETYG: 2/7 Riktigt usel kalkon med vissa komiska ljusglimtar så fast forward kan vara bra att hålla tummen på.

Del 2 - Freude durch Erotismus.

Del 3 - Den totala extasen!

Tuffa banditbrudar.

De är unga, vilda och lyssnar på transistorradio! Tjejen i bakgrunden repar inför sin audition hos Rockettes*.

Första karlen på fem år. Glädjen vet inga gränser.

Här leker dom den klassiska hitta-femöringen-leken.

Privatdetektiv med klassiskt raggararsel.

Ve o fasa! Straffet för olydnad är brutalt: Raffsettvång!

*Legendariskt bensprattelgäng från New York.

PORNOSTJERNE? (2007) Norge, 83 minuter. Regi: John Sullivan.

Samma gamla vanliga porrtragedi...

 

Läs: Ja det är helt okej att bli utskämd och förnedrad.

I den här dokumentären följer vi "Vanessa" och hennes förhållande med den norske pornografen Thomas "Rocco" Hansen. En klassisk bild målas upp av den lurade bimbon som utnyttjas av den känslokalle porrsnubben. I denna bild ingår givetvis hur bimbon försvarar porrstjärnan, då hon känner honom så väl och ser hans "gulliga" sidor. Naturligtvis är "Vanessa" exhibitionistiskt lagd vilket tjänar Roccos syften väl då han använder henne i nakenshower och filmer. Dessutom har han en överenskommelse med henne att inte utföra allt för intima sexakter med andra kvinnor i sina filmer, något han givetvis skiter blankt i. Trots att "Vanessa" i intervjuerna försöker sätta på sig ett stoiskt ansikte och hävda att hon var medveten om vad hon gav sig in i talar ändå bilderna sitt tydliga språk och i slutet av intervjun framkommer en del ånger och självranskan.

Det är the gubb-gaze igen.

Detta är ett tragiskt dokument på många nivåer. "Vanessa" är den självklara tragiska huvudpersonen som utnyttjas och körs över men även "äcklet", porraktören och pornografen Rocco framstår som en sorglig figur som på ett infantilt vis njuter av uppmärksamheten han får som porrstjärna men kurar ihop på samma barnsliga vis som en rädd liten pojke när en buss han befinner sig på attackeras av folk som stör sig på hans person. Hans totala brist på empati och värme är också en sorglig syn och hans team består givetvis också av vesslor som gör sitt bästa för att locka in intet ont anande porr-wannabees i någon sunkig produktion. Det är faktiskt komiskt att den killen som sköter övertalningen har vunnit pris som bäste försäljare i sin tidigare försörjning. Creeps will be creeps... Ytterligare en sorglig dimension är alla kids, ja ganska unga norrmän, som tydligen ser upp till tönten Rocco och vill ha hans autograf och helst hans liv också. På krogen flockas hjärndöda brudar runt fjanten Rocco samtidigt som "Vanessa" tittar på. Det hela är en stinkande soppa av tragedi.

Braaa idé! Ganska värdigt...

Nu är det här ingen höjdare som dokumentär heller. Den visar inte på något nytt och formen är som ett förlängt TV4-reportage. Skillnaden är dock att man slängt in en hel del explicit material, vilket givetvis måste locka lite fler tittare. Men överlag rapar man bara upp samma gamla historia om den sunkiga porrvärlden. Tyvärr är det ju det gamla bilolyckasyndromet över detta ämne och man kan inte låta bli att titta. Det är ju så spännande med dekadens och instabila människor. Så man kan sitta här på sina höga hästar och fördömma träsket men egentligen är man bara en regnrocksklädd fluktare som maskerar sin nyfikenhet med, förvisso sanna, moralkakor.

BETYG: 3/7 Tragisk icke alltför välgjord dokumentär men med evigt kittlande ämne.

Den norske "porrkungen" himself. "Vanessa" sitter bredvid och är imponerad.

Inte underligt att han är populär med denna sex appeal.

Tjejerna repar.

Respekt var det ja...

Påminner inte så lite om min egen glada ungdom.

Plastpåse över flickvännens huvud. Romantiskt och kärleksfullt så Don Juan skulle bli grön av avund.

Här skulle man lätt kunna slänga in ett skämt om Norges framtid...

1+1=19...

Hallå Mensa!

"Hick, nån vill slå mig..."

Skaplig paradox att bära en sån här tröja när man är osäkerheten själv, men ändå ganska logiskt på ett tragiskt vis.

"Iiiiiii! Jag blir alldeles till mig i mina norska gosstrosor!!!"

Slick Rick utövar sina prisbelönta försäljarknep.

(---)