AGAINST THE DARK (2009) USA, 94 minuter. Regi: Richard Crudo.

Steven Seagal: Zombie slayer!

Den här scenen freakar nog ut en del känsliga personer.

En virusinfektion har brutit ut och människor förvandlas till zombielika vampyrmutanter vars enda drift är att släcka sin törst efter människoblod. I det snabbt spridande kaoset som råder finns det små klickar av överlevare som alla försöker hantera situationen efter bästa förmåga. Två sådana grupper möts på ett övergivet sjukhus, slår sig samman och försöker gemensamt finna en flyktväg till ett säkrare ställe då maten och strömmen håller på att ta slut. Samtidigt blir hotet från de smittade allt mer överhängande. Tur för dem är också att det patrullerar små grupper av "jägare" som har till uppgift att lokalisera överlevare och föra dem i säkerhet. En sådan grupp leds av Tao (Steven Seagal) men vad överlevarna och jägarna inte vet är att de måste ta sig i säkerhet innan gryningen då militären ämnar jämna området med marken för att stoppa smittan.

"Uuuäähhh vad äckligt med uppskurna lik!"

Steven Seagal i en gore-ig zombie/vampyr/mutantskräckfilm, hur i helvete ska det gå? Nja, inte så jättebra kanske. Något man förstod redan i inledningen av filmen var att herr Seagal endast har en krystad biroll för att filmen ska ha något som helst säljvärde då man faktiskt fortfarande kan sälja även en skitkorv om Steven Seagal har sitt namn på den och det här är inte långt ifrån en ångande hög av avföring. Jag har något av en Seagal-fetisch då jag brukar mysa åt hans hiskeliga filmer, men här blir det bara så där äkta Seagal-roligt när hans karaktär presenterar sig följt av en dramatisk musiksnutt. Det är ju dubbelt roligt eftersom karaktären dessutom heter Tao* vilket smörjer den härlige skådespelarens ego på mer än ett sätt. Underbart!

Var filmen verkigen SÅ dålig?

I övrigt stinker den här produktionen av lågbudget och praktiskt nog håller man sig inne i en massa mörka korridorer där det på lämpliga ställen hoppar fram blodälskande freaks. Det är nästan mer humoristiskt att kolla in "Behind the scenes"-klippet på DVD:n där filmteamet med allvarliga miner (bort)förklarar hur innovativt allt de gjorde var. Det här med mörkret var naturligtvis helt och hållet i kreativt syfte så man skulle kunna dra nytta av alla skuggor. Ha ha ha. Nej, det här är bara en löjlig B-variant av filmer som redan är B och det blir bara ännu löjligare när en halvtjock Seagal ska slakta mutanter med svärd iklädd lång läderrock. Jag föredrar att se vår vän i sin bekväma roll som antingen wigger eller indianklädd naturkämpe. Bara att skriva föregående mening ger mig ett leende på läpparna!

BETYG: 2/7 Steven Seagal - bliv vid din läst! Detta är ytterligare en film som endast gore-rookies kan ha glädje av då man redan sett detta göras så många gånger tidigare och så mycket bättre.

Ånej, Linden Ashby! Känd från dåliga TV-såpor. Vad kan detta innebära för filmens kvalité?

Snusa inte kids!

En peddozombie/vampyr/mutant i en öm scen.

Steven har dragit på sig sitt game face.

Återigen har moralpolisen på YouTube gjort bort sig och låtit ett par liktuttar passera...

En mer traditionell trailer för er som inte kan leva utan en maskulin speaker och lite heavy metal.

*Givetvis snackar vi österländsk filosofi här och ordet betyder "väg" och brukar tolkas som "den rätta vägen" vilket i sin tur skulle betyda att Steven är DA MAN!

PLATOON LEADER (1988) USA, 96 minuter. Regi: Aaron Norris.

Vietnam var som en B-film (Om man får tro "veteraner").

Michael Dudikoff i en tidstypisk 60-talsfrilla med hårspray och allt!

Michael Dudikoff spelar den nyutexaminerade löjtnanten Jeff Knight som placeras ut någonstans i Vietnam för att leda styrkorna på en bas där man har i uppgift att skydda en intilliggande by. Mannarna på basen ger inte mycket för den nykomne gröngölingsofficeren och Knight måste vinna deras respekt den hårda vägen. Efter att ha blivit sårad i strid och sedan återvänt till basen vinner han så sakteliga männens förtroende, något som visar sig oerhört viktigt då fienden planerar en stor offensiv.

"Pass da joint mon". Okej lite sanningshalt finns ändå i filmen.

Jag blir väldigt förvånad och även ganska road över att den här filmen har fått så goda omdömen på nätet. Många "krigsveteraner" hyllar filmen som en realistisk skildring av vietnamkriget och alla som inte var där är för dumma för att fatta detta. Ha ha ha! Om detta verkligen är ord från riktiga vietnamveteraner bevisar det att det faktiskt förekom ett överflöd av droger i kriget och dessa veteranrecensenter är därmed totalt nedrökta vrak som lider av grava vanföreställningar. Hur vågar en sådan fjolla som jag, som knappt hållit i ett vapen ens en gång, komma med ett sådant påstående? Nja... Om man än bara fått en ytlig uppfattning om kriget i Vietnam så har man i alla fall hört gång på gång att den största frustrationen för de amerikanska soldaterna var bristen på kontakt med fienden. Istället skördade fällor och snabba bakhåll där amerikanerna inte ens hann se fienden de flesta offer. I den här filmen dyker vietnamesiska soldater upp titt som tätt och klampar dessutom gärna ut rakt i amerikanernas eldgivning. Trots att det i god Cannon*-anda exploderar friskt i striderna ser man inte mycket blod och definitv inga förlupna lemmar som flyger omkring. Soldaternas "fasa" i stridens hetta känns inte heller speciellt trovärdig och sämst är nog huvudrollsinnehavaren Dudikoffs frustration över kamraternas död. Rent skrattretande dåligt skådespeleri. Som vanligt är förstås våra amerikanska vänner helgon som offrar sig för att rädda vietnamesiska barn samtidigt som vietnamesiska soldater dödar oskyldiga bybor. Ja, det är ju en ackurat skildring av kriget... Man har dock garderat sig lite i filmen så det finns ett psycho i plutonen som gärna samlar sköna mänskliga troféer.

Argsint Viet Cong.

Nej, det här är minsann ingen "Plutonen" eller "Full Metal Jacket", men det var väl knappast väntat heller när det var Chuck Norris brorsa som regisserade. Superklyschigt, mediokert skådespelat och framför allt ett fullkomligt innehållslöst manus. Eftersom man skiter i karaktärernas öde finns inget kvar att greppa i filmen och den faller platt. Jag roades dock en del av det fåniga krigandet och av Dudikoffs bristande skådespeleri, så det blir ändå oförtjänt högt betyg till detta pekoral.

BETYG: 3/7 Endast för krigsfilmsentusiaster som har förmåga att le åt Michael Dudikoffs skådespeleri.

Den realistiska micken hänger ner. Många vietnamveteraner kan nog vittna om dessa riktmikrofoner som dök upp överallt i "Nam".

Dudikoff är fullkomligt förtvivlad över en kamrats död.

Vadå American baby killers??? Se här, så här gick det till!!!

 Coolaste snubben i filmen råkade vara mannen på affischen.

Hoppsan! Här har vi en bild på en av veteranerna som senare skulle komma att recensera den här filmen.

"Varför..? Nnnnggghhhh! VARFÖR!?!?!"

En av många "gooks" som får bita i gräset.

Se så onda dessa NVA-soldater är. Spränger sina landsmän i bitar. Hu...

Var det otydligt att jänkarna var godhetens fanbärare? Kolla, t o m psychot räddar små vietnamesiska barn!

Trejjler

*Det klassiska B-filmsbolaget.

O TORTURADOR (1981) Brasilien, 98 minuter. Regi: Antônio Calmon.

Brasiliansk humor?

Jonas och Chuchu "laddar" inför uppdraget.

Den gamle yrkesmördaren Jonas (Jece Valadão) kommer ut ur finkan och finner tillvaron ganska deprimerande. När han är som bäst i färd med att leka rysk roulette dyker hans joviale gamle mördarpartner Chuchu (Otávio Augusto) upp och drar med honom på ett nytt spännande jobb där de får till uppgift av ett gäng sionister att mörda en gammal nazist och tillika krigsförbrytare som lånat ut sina tjänster till en diktator i ett anonymt grannland. Det som främst intresserar Jonas för jobbet är dock att hans gamla flamma Gilda (vera Gimenez) nu råkar vara diktatorns nya leksak.

Jonas har som sagt suttit inne och har lite svårt att kontrollera sina uppdämda lustar.

Sedan börjar vansinnigheterna med: Glada mord, sexuella ofredanden, nazister, puckelryggiga dvärgar, stjärtgossar, tortyr, kokainsniffande präster och en skvätt satanism. Eftersom allt är så over the top bör ju detta vara en parodi på genrer som t ex spionthrillers och andra tough guy-actionfilmer. Ibland är man dock osäker eftersom allt är så fruktansvärt dåligt gjort att man ibland tror de faktiskt menar allvar. Jag har ju varit i Brasilien ett antal gånger men har tyvärr aldrig nästlat mig in så pass i folksjälen att jag kunnat utvärdera deras ironinivå. Det som är bra är att vi slipper det vanliga "komiska" skådespeleriet där skådespelarna verkligen visar för oss dumskallar att det är en parodi och att vi därför ska skratta. Däremot tror jag inte att man avsiktligt har världens sämsta tramp*. Jag tror aldrig jag hört så dåligt pålagt promenadljud förut. Sedan har vi musik som distar och dessutom finns det en gitarrist som inte frambringar de renaste ackorden jag hört. Låter nästan som när jag själv spelar...

Jonas i en av filmhistoriens lamaste skottväxlingar.

Med alla dessa härliga ingredienser borde ju detta vara en jäkligt skojig film men tyvärr finner jag återigen att det är en ganska långtråkig film jag tittar på. Jag har alltså ofrivilligt skapat något av en långtråkighetsfestival här på Udda Film. Dessutom har jag numera ovanan att slumra till under varje filmtitt och tvingar mig i lågkulturens namn att spola tillbaka för att inte överse någon meningslös detalj. Som sagt, det finns detaljer att småskratta åt men inte så att det är värt att ta sig igenom hela filmen. Alltså återigen ett lågvattenmärke.

BETYG: 2/7 Idag är jag hygglo och lägger på en extrapinne p g a skönt punggrepp och andra söta detaljer i filmen.

Under glada skratt rensar de jeepen på överflödiga lik. "Ut med liket!" som man brukar säga på sportevenemang.

Härligt paket tomten kom med i år.

Så här glad blev farbrorn då. "I love you tomtefar" utbrister han.

Prällen drar den heliga linan.

En öm stund mellan män. Vem fan säger att män inte kan kela efter sex?

Nazister gillar att ha tavlor uppställda på stafli.

Jaså, någon har gått "medieval on yo' ass" Jonas?

Jonas replikerar med klassiskt Alice Cooper-trick.

*Ljudeffekter som läggs på i efterhand som exempelvis: fotsteg, vattenplaskande el dyl.

ROCKTOBER BLOOD (1984) USA, 87 minuter. Regi: Beverly Sebastian.

Hårresande hår-metal-film.

Billy Eye fyrar av ett härligt heavy metal-skri med kaninvibrato på.

Den klart osympatiske metal-sångaren Billy Eye (Tray Loren) får någons slags droginducerad hybris och börjar mörda folk runtomkring sig. Hans f d flickvän Lynn Starling (Donna Scoggins) och tillika sångerska i hans band, som också attackeras men kommer undan, vittnar mot honom i den påföljande rättegången och skickar honom därmed raka vägen till elektriska stolen. Två år senare ska bandet de båda spelade i ut på en återföreningsturné och denna gång med Lynn som lead-sångerska. Problemet är bara att Billy är tillbaka från de döda och han är ute efter blod...

I kontrollrummet uppskattar man sången.

Lite bergodalbanakaraktär på den här filmen då den öppnar schyst, dippar kraftigt i mitten och hämtar sig mot slutet. Make no mistake, det här är en löjligt usel film full av luckor i handlingen och kanske filmhistoriens lamaste mördare. Men det är just kalkonfaktorn som räddar den här stinkaren. Kalkonometern skjuter i taket särskilt under de musikaliska inslagen (och de är många) och då breddas ens leende snabbt. Tonen *host host* sätts direkt då vi kastas rakt in i en studioinspelning med bandet och Billy Eye briljerar med otroligt fjollig metal-sång och ett avskyvärt vibrato samtidigt som studioteknikern sitter med sin tuperade metal-kalufs och gillar skeendet. Fantastiskt! Vad som är motsatsen till fantastiskt är att jag läst många kommentarer på nätet där folk fnyser åt själva filmen men älskar soundtracket. WHAT!? Just det, helt utan en gnutta ironi. Inte ens när jag var i min snorigaste heavy metal-period som fjunig tonåring hade jag lurats att tro att denna skitmusik skulle vara bra. Billy Eye ser dessutom mer ut som en fjollig idrottskille än en rockstjärna och har till på köpet begåvats med filmvärldens mest krystade "ondskefulla" skratt.

Billy är en sann rockstjärna... Eller på den här bilden kanske mer en Jaime Gillis-lookalike*?

Men som sagt, filmen segnar till rejält i det långa mittpartiet då Billy stalkar Lynn och när väl några mord begås är det fruktansvärt lama sådana. Inte förrän i slutet blir det lite drag på morden och då med horribelt usla specialeffekter. Vi bjuds även på några hela låtar i slutet då bandet spelar live och detta spektakel går inte av för hackor. Jag gillar särskilt inklippsbilden på publiken (samma varje gång naturligtvis!) som är så uppenbart snodd från någon riktig konsert. Crescendot på denna kalkonkonsert är helt underbart i sin makalösa ologiska uselhet och man blir så överumplad att man nästan glömmer bort att garva.

Billy gillar att röka oidentifierbara droger i sin lilla pipa. Notera även att man kör hårt med starfilter på kamerorna.

Ja, synd att filmen är så långtråkig i mitten för annars levererar den duktigt i kalkonavseendet. Trots att den är relativt tam vad gäller chockfaktorn slänger man in en, för den tiden, härligt grov ordväxling under ett terrortelefonsamtal:

Snyftande Lynn: "What do you want?"
Billy: "Hehehehe... Bloooood... I want your hot steamy pussy blood all over my face. Muaaahaaahaaa hehehehe.."

Ha ha ha! En mensblodfetisch i en töntig amerikansk skräckfilm från 1984??? *Applåderar* Kolla gärna in den här, men håll ett finger på snabbspolningsknappen. En variant är även att trycka på "repeat" under vissa scener.

BETYG: 3/7 Guld under vissa scener för det kan ju knappast gå fel med rena rama heavy metal-musikalen, men det tråkiga mittpartiet sänker filmen rejält.

Pantomimteater och heavy metal går som alla vet hand i hand.

"She's a maniac, MAAAANIAC...."

Mer skön 80-tals-aerobics i bästa Jane Fonda-anda.

"Hmm, jag kanske inte behöver skämmas över min mens?"

Ett "ruttet" lik.

Ett fasansfullt mord!!!

Billy Eye har just sminkat sig inför roliga timmen. Nu ser han ut som en RIKTIG rockstjärna.

Det går inte att missta sig på vilken musikstil som spelas här inte.

Jösses vilken scenshow!

Entusiastisk publik...

En buttericksperuk och skorrad "tilltuffad" röst. Kan det bli mer heavy metal? Nä, inte om man spelar i dansband.

Njut av Billy Eyes sång där han tror han är Ian Gillan.

Lama mord till tonerna av "Rainbow Eyes" där vi kan njuta av tilltuffad metal-sång.

Kom i form med UDDA FILM och Rocktober Blood! En skön workout som avslutas med ett sexigt obscent samtal.

*Berömd skådespelare i den "blå" genren.

OCTAMAN (1971) Mexiko/USA, 79 minuter. Regi: Harry Essex.

Snarare John Blund...

En liten gummikrabat kravlar ner i vattnet.

Ett gäng forskare upptäcker en mystiskt muterad liten bläckfisk och bestämmer sig för att samla in fler exemplar för att studera närmare. Synd för dem att de förargat de små livens beskyddare (förälder???) som genast ger sig ikast med att rädda småttingarna och samtidigt straffa kidnapparna.

Fasansfullt!

Jag trodde förra filmen jag kollade på (Outlaw Riders) var tråkig men den här rullen var tamejfan ännu värre. Här fanns även ett mått av besvikelse inblandad då jag hade högre förväntningar på en film som denna med en snubbe i gummikostym som springer omkring och teroriserar folk. Hur kan något så härligt bli så fel? Jo, till att börja med kan man spela in en massa scener där ingenting händer. Om man sedan vill totalsabba filmen kan man som i detta fall se till att majoriteten av scenerna är filmade i mörker så man inte ser vad som försigår. Råkar man filma i dagsljus kan man ju alltid sträva efter motljus eller skuggor så man fortfarande inte har en tydlig koll på skeendet. Farbrorn i gummikostymen dräper en och annan person, men man ser ju knappt vem och gjorde man det skulle man förmodligen inte bry sig mer för det.

"Hur fan kan du bara ge en etta för det här!?" frågar ni. Ja, tyvärr. Trots detta så...

Det finns en brud (Pier Angeli) med i sällskapet som gummibläckfiskmannen tydligen får någon slags king kongsk kärlek till. Ja, för att vara extra tydliga pratar man t o m om "King Kong" och "Beauty and the Beast" i filmen. Vad nu det spelar för roll. Det adderar bara en försvinnande poäng till den här pissiga soppan. Tyvärr somnade jag till mitt i filmen och var dum nog att spola tillbaka för att inte missa något. Men vad gör man inte för att ge en så ackurat bedömning som möjligt? En bedömning som lyder:

BETYG: 1/7 Gränslöst tråkigt att se ointressanta karaktärer famla omkring i mörker. Inte en ens en man i gummikostym kan rädda spektaklet.

Man skulle kunna tro att Octaman är svinförbannad här, men faktum är att detta är hans enda ansiktsuttryck.

Hellooooo sailor boy!!!

Sa jag att det är mörkt hela tiden?

Octavision...

Eftersom mongobloggen helt plötsligt vägrade acceptera videoklippen får det bli ett par länkar istället:

http://www.youtube.com/watch?v=7j6xhFdDxDI Hjärtskärande scen där Octaman plågas med eld.

http://www.youtube.com/watch?v=sZEE9qWSmkA Hysterisk scen där Octaman går till attack.