SUPERMENSCH: THE LEGEND OF SHEP GORDON (2013) USA, 85 minuter. Regi: Beth Aala & Mike Myers.

"If I do my job perfectly, I will probably kill you."

Ett fruktbart samarbete.

Shep Gordon är, som titeln antyder, en levande legend inom underhållningsbranschen och har på många sätt skrivit regelboken över hur man hanterar en klient. Av en slump ramlade han in i rollen som manager åt Alice Cooper och tog det okända lilla bandet till världssuccé m h a en massa finurliga idéer för att skapa publicitet. Gordon är även mannen som skapade begreppet kändiskock då han lyfte fram den förringade yrkeskåren till rampljuset i TV.

Tur att vi slapp se så mycket av honom framför kameran.

Mike Myers debut som regissör tillsammans med Beth Aala är verkligen som att sno godis från en jollrande barnunge. Med det menar vi att man knappast kan hitta ett lämpligare objekt till en dokumentär än Shep Gordon. Mannen är en vandrande rolig historia vars liv får det mest skruvade Martin Scorsese-karaktären att verka lam. Faktum är att det till en början känns lite som en Scorsese-film som exempelvis "Maffiabröder" eller "The Wolf of Wall Street" när det gäller galna historier som tittaren bombarderas med. Detta är mäkta underhållande om man är bekant med artisterna som passerar revy samt har en fetisch för skojiga historier om sex, drugs & rock'n'roll.

Har hellyllekillar verkligen sådana här tishor?

Det blir stundtals även väldigt rörande som exempelvis under berättelsen om Teddy Pendergrass, Gordons semiadopterade familj eller hans brist på en riktig sådan. Problemet med denna film är att det är en enda lång kärleksfest och ett gigantiskt hyllningsporträtt till vad som verkar vara en av branschens få snubbar med hjärtat på rätt ställe. Myers är ju god vän med mannen och borde dessutom stå i rejäl tacksamhetsskuld till honom då han själv i filmen berättar om hur Gordon öppnade sin dörr för honom när han hade en jobbig tid i livet och tog hand om honom i två månader. Bilden blir då väldigt onyanserad och vi cyniker har svårt att tro att Gordon inte har några mörka spännande sidor att lyfta fram för att göra det hela till ett mer trovärdigt dokument. Den ytliga känslan förstärks av den flashiga MTV-aktiga klippningen och oviljan att djupare penetrera något ämne.

Den här hyfsat kände snubben kom med karriärråd.

MEN! Trots kritiken vi lyfte fram går det inte att komma ifrån faktumet att rullen är otroligt underhållande och väcker till både ljudliga skratt och snyftande trevande efter kleenex-lådan*. Detta är ett utmärkt komplement till Super Duper Alice Cooper (2014) där självfallet Gordon också dyker upp. Ja, "Supermensch" överträffar t o m den och får därmed:

BETYG: 6/7 Fantastisk underhållning som trots onyanserad ytlighet har tittaren i ett järngrepp.

I'd pay to see that! som di brukar säga.

Ett klassiskt PR-stunt. Klä gossarna i genomskinliga kläder och sen ringa snuten och förfasa sig.

Rubrikskapandets ABC.

Kanske det mest briljanta PR-stuntet av dem alla. Trafikkaos på Piccadilly Circus som sålde ut Wembley.

LP:n var alltid coolare än CD:n. *Drops mic*

Shep hade delad vårdnad om katten med Cary Grant!

Ytterligare PR-bravader. Äppelkäcka Anne Murray får cred när hon plåtas tillsammans med suparklubben Hollywood Vampires. Denna variant ser dock hemskt photoshoppad ut.

Vi var tvungna att gräva fram ett som ser mer äkta ut. Dessutom ser snubben i bakgrunden ut som Demis Roussos! :-D

Precis vad ni tror.

Det enda mörkret som skrapas fram är att Sheps morsa var ett as.

Vi basketentusiaster blir lite förvånade när denne gubbe dyker upp.

Nog fan hade Gordon även ett finger med i spelet för att få fram denna märkliga alternativa succé.

Känd fräsch flickvän? Check!

Ja, vad trodde ni? Lol!

Även Udda Films favoritkock finns reppad i filmen.

Gore!!!

Trailer

*Här får ni fritt fram att börja bygga era skämt.

WESTFRONT 1918 (1930) Tyskland, 92 minuter. Regi: Georg Wilhelm Pabst.

Hurra!

Kvinnor älskar en man som är rättfram.

Det ändlösa kriget på västfronten i Frankrike maler på och ett gäng tyska infanterister gör sitt bästa för att normalisera vardagen. En av dem, Karl (Gustav Diessl), åker hem på permission och det sköna avbräcket visar sig vara en inte alltför positiv vändning.

Kanske en inte helt PK benämning av kaffe...

En intressant krigsfilm detta, som överraskar med sin hårdkokta framtoning. Man blir alltid lika förvånad över grovt språkbruk och utmanande scener i tidiga filmer, indoktrinerad som man är av hycklande hollywoodfilmer. Nej, det är förstås ingen sleaze-fest à la Jesus Francó men någon svordom och lite brösttafsande bjuds det på.

Tysk kärleksuppfattning.

Nu är detta förstås inte huvudpoängen utan självklart är det det brutala antikrigsbudskapet som är i fokus. Vi imponeras av krigsscenerna som trots sina pajiga inslag ändå överträffar det mesta från något senare hollywood-diton. Mest slående är dock avglorifieringen av ett smutsigt krig. Den totala meningslösheten belyses och cementeras ordentligt i slutscenen.

Han "råkade" bara...

Filmen är m a o ett intressant historiskt dokument, men...den blir även väldigt seg emellanåt då berättartekniken känns superförlegad med ändlöst långa scener som inte tillför ett smack. Konceptet "Kill your darlings" hade varit lämpligt att tillämpa t ex under scenen där trupperna underhålls av ett gäng varitéartister. Förmodligen var det jätteskoj att bjuda på samtliga sång- och dansnummer i sin helhet när ljudfilmen bara hade ca tre år på nacken men det för ju knappast handlingen framåt. Lite jobbig är också den Kalle Anka-aktiga textningen på vårt exemplar.

BETYG: 4/7 Även om den är bitvis förlegat seg är den ändå ett starkt historiskt dokument med brutal ärlighet.

Galet kåt!

Ett oskyldigt offer?

Upplyftande arbete.

Sexig show för soldaterna.

Tyskar som de är kan de inte låta bli att börja sjunga allsång och gunga i armkrok.

En hårdrockare med världens minsta fiol.

Humor.

En orealistisk scen: Stämsång i skyttegraven - som INTE är falsk.

Det blir lätt lite frostigt när frugan begått hor.

Någon ylar i ingenmansland. (Nej, det är inte hunden ni såg ovan.)

"Kompisar från förr. Några lyckas. Några dör."

Folk dör i drivor.

Nästan som en retrorobot ur "Blixt Gordon".

Hipp hipp:

Begynnande nekrofili?

En stridsscen.

Hela filmen.

AT THE END OF THE DAY (2011) Italien, 93 minuter. Regi: Cosimo Alemá.

I skogen kan ingen höra dig kriga

Achtung Minen!

Ett kompisgäng ger sig ut i skogen för att leka lite låtsaskrig med airsoft-vapen. De råkar välja en plats där ett gäng ex-soldater har sina privata jaktmarker och av en händelse har dessa just tröttnat på att jaga byrackor och är sugna på något mer spännande villebråd.

Ett gäng ungdomar på väg ut i skogen? Ja ja...

Denna våffla är även känd som "War Games" och ska då inte förväxlas med hollywoodklassikern med samma namn från 1983. Det lär dock inte vara någon risk då denna är en i raden av "Deliverance"-wannabees och inte någon familjevänlig dataintrångsrulle.

Tecknet betyder "stanna", men så stanna då.

Alemás långfilmsdebut inleds lovande med några schysta bilder på två väderbitna män som gräver ner minor i marken. Snyggt foto och skön varm färgbearbetning. Det går tyvärr bara sekunder innan man stör sig och då på dialogen som drunknar i omgivningens ljud. Detta visar sig vara ett återkommande problem genom hela filmen och beroende på vilken karaktär som talar är det ibland omöjligt att höra vad de säger.

Doggie ser ut att smida lömska planer.

Vidare är väl manus och regi inte helt klockrena med märkliga beteenden från karaktärernas sida i vissa livsfarliga situationer men sådant kan vi ju ha överseende med i en sådan här typisk klichérulle. Då är väl snarare problemet att man inte bryr sig ett skit om vad som ska hända med karaktärerna och att slutet är så förutsägbart att inte ens Neville Chamberlain* skulle kunna bli vilseledd.

"Apport!"

Soundtracket är dock schyst och består mest av atmosfärisk ljudbild med distade ljud, ibland avbruten av kontrapunktisk skönsång. Man har även hittat fina inspelningsplatser i Roms närområde som man utnyttjat på ett bra sätt och den vackra naturen med ruinerna utgör en bra skådeplats för katt och råttaleken.

BETYG: 3/7 Vi får väl säga stark trea då man i alla fall slipper bli uttråkad.

"Spela död." Eller?

"Fy fa-an! Nu har nån jävel fjärtat igen."

"Aj, det gör ont."

Frenesin. HATET!

Grodan Boll. Uwe Boll... (Förlåt)

Ha ha. Snygg passning Alemá.

Ve o fasa! Psykopaterna är orienterare!!!

Trailer

*Brittisk premiärminister som är mest känd för att ha hojtat "Peace in our time" när han kom hem med ett avtal påskrivet av Hitler där denne lovade att inte göra fler territoriumanspråk...