SUNSET STRIP (2012) USA, 96 minuter. Regi: Hans Fjellestad.

Romantisk nostalgi!

Slash framför Hearts gamla "Barracuda" med en Fergie som falskylar sången. Hon kanske är distraherad av det hon har i handen? Vi skulle sannerligen vara det!

Den berömda delen av Sunset Boulevard i Los Angeles avhandlas och diskuteras av och med mer eller mindre kända personer.

Det skulle också kunna vara Billy Crystal...

Återigen dags för en av dessa flashiga dokumentärer som avhandlar ämnen som ligger oss varmt om hjärtat. Det blir som vanligt mycket talking heads men det är ju trots allt underhållande när det är kända "heads" som diskuterar avsugningar i restaurangbås. Ja, mycket har hänt som cementerat Sunset Strips mytiska status och filmen tar oss igenom decennierna där den ena glamorösa eran efter den andra avlöst varandra. Nu snackar vi förstås inte klassisk hollywoodsk glamour utan mer den bacchanaliska baksidan. Samtidigt har denna mötespunkt inneburit en enorm kulturell smältdegel som påverkat hela (väst)världen. Dessa faktorer har väckt global lockelse till platsen och en av våra redaktionsmedlemmar kan vittna om att det första han ville se när han kom till LA var förstås detta kulturens mecka.

Sofia Coppola diskuterar klassiska ställen längs the Strip. Frågan är varför Stephen Dorff är där. Han säger inte ett smack.

Som musikälskare vet man ju vilken enorm betydelse denna plats har. Precis som med att "lyckas i Hollywood" gällande film har musiker alltid dragits till denna plats, som då förstås också råkar ligga i Hollywood. Många rockmyter har skapats på denna plats.

Känd manager och bullshittare.

Vi kallar dokumentären "flashig" men då menar vi inte att den innehåller an massa skojig grafik och stajliga övergångar utan flashigheten består främst i paraden av kända ansikten som medverkar, typ: Johnny Depp, Ozzy Osbourne, Mickey Rourke, Slash m fl. Eftertextanimationen av Chris Kirk är däremot en MTV-explosion av intryck.

BETYG: 4(+)/7 Trivsamt ämne som avhandlas i raskt tempo.

Klassiska Chateau Marmont.

Den något överskattade Johnny Depp.

Sofistikerade glädjeflickor ger smakprov på vad som bjuds.

Kenneth Anger är en riktig hollywooddekadenshistoriker.

Långvarig Lakers-fan som brukar sitta bredvid Jack Nicholson. Gubbarna börjar dock tappa besöksstinget efter åratal av kräftgång för världens bästa lag.

Renlevnadsprofeten Ozzy.

Peter Fonda gillar att luftfotografera.

"Jimmy Pages var så häääär lång!"

"Jack Nicholsons var så hääär stor."

Ett litet lokalt band framträder.

En institution.

En viss gitarrgud trollbinder klubbpubliken.

I en hjärtvärmande historia berättar Steve Jones om alla platser han blivit avsugen.

Rock'n'roll-dekadensens motsvarighet till kinesiska elektronikvaruhus. Party på alla våningar 24/7 i detta hotell som även gick under namnet "The Riot".

Här är några av gästerna.

Ett gäng groupies berättar förstrött om misshandel de fick utstå av gränstestande rockstjärnor.

Pussycat Dolls bjuder på familjeunderhållning.

En av våra redaktionsmedlemmar är OERHÖRT glad över att ha varit där innan de bommade igen.

Klart man kan ha ordentlig liveshow på en liten Sunset-klubb! Ascoola Jane's Addiction bjuckar på brudar som dinglar i sitt eget kött.*

Trailer

*Lugn nu, alla som känner sin inre Siewert Öholm bubbla till ytan. Det är damer som utövar body suspension (googla den kroppsmodifieringen) så det är inte riktigt samma feeling som när "Vassssp" "slaktade" tjejer på scen.

THE STRANGERS: PREY AT NIGHT (2018) Storbritannien/USA, 86 minuter. Regi: Johannes Roberts.

Är de fortfarande Främlingar nu när vi återser dem?

Doggie som ligger på sängen är världens sämsta vakthund. Hen reagerar inte när en bil med Kim Wilde på bilstereon stannar utanför. Inte heller rör hen en fena när det bankar kraftigt på dörren.

En familj ska åka iväg och hälsa på sina gamla släktingar som förestår ett trailer-motell mitt ute i ingenstans. När de anländer framåt kvällen är stället helt övergivet sånär som på en lapp som talar om att de kan installera sig och att släktingarna dyker upp morgonen därpå. När de installerat sig i en trailer ger sig familjens två tonåringar ut och utforskar den tomma trailer-parken. En trailer har märkligt nog ytterdörren helt vidöppen och när ungdomarna undersöker den gör de en fruktansvärd upptäckt som skvallrar om att de inte är så ensamma som de tror.

När en maskerad främling stryker med handen över hen gnyr den lilla schäfern bara.

Trots en smärre besvikelse med första filmen The Strangers (2008) gav vi oss genast över uppföljaren som det tog tio år att mångla ut. Det kanske var lika bra det då det verkar som om filmen fått mogna som ett "fint" vin. Nåja, nu kanske vi inte ska ta i så vi skiter på oss då detta inte är annat än en klyschig slasher men faktum är att den sällar sig till den ganska lilla skaran uppföljare som faktiskt är bättre än sin föregångare.

Nu blir det ligga av!

Nu har vi ju släppt det där med den påstådda verklighetsförankringen och ler bara lite när den lilla "Based on true events"-skylten dyker upp. Grejen här är att man nu inte gör någon stor grej av det och därmed får så mycket friare händer. Vi vet ju dessutom från första filmen var verklighetsribban ligger. Paradoxalt nog beter sig Främlingarna inte heller fullt så övernaturligt förutseende som i första filmen, även om de är hyfsat duktiga på det fortfarande.

Du har all anledning att vara orolig stumpan. Du har inte en chans mot en kvinna i sina bästa år.

Filmen ser bra ut och har en skön gulbrun färgpalett som murrar till stämningen. Vi försätts dessutom direkt ett nöjt tillstånd då våfflan rullar igång till tonerna av Kim Wildes "Kids in America". Det blir mer Kim Wilde senare och det visar sig att Främlingarna är suckers för gamla 80-talsdängor vilket i sin tur ger ytterligare en skön dimension till stämningen. Även om vi inte är superfans av Bonnie Tyler eller Air Supply fungerar deras gamla balladhits alldeles utmärkt som kontrast till våldet vi får ta del av. Snyggt jobbat där!

Pappa verkar vara snudd på Griswold-äppelkäck då han inte har en susning om vad "queef" betyder.

Ja, det här är en skön rulle för nostalgiker då den är full av passningar till fornstora dagar. Adrian Johnstons originalmusik är tydligt inspirerad av, ja snudd på muzak-snodd, John Carpenters klassiska elektroniska soundtrack. Inte nog med det. Blinkningarna inkluderar även detaljer som påminner oss om hans filmer och då främst "Halloween". -SMÄRRE SPOILER ALERT- I slutet får vi även en hyllning till "Motorsågsmassakern".

Vad är det för uslingar som klottrat "ollon" över hela fönstret!?!😱 Nahe...vi såg visst fel...😑

De klyschiga karaktärerna är välspelade och babe-faktorn ökar drastiskt när Liv Tyler byts mot Christina Hendricks. Jaha, vi är ytliga flåsare? Ursäkta om vi trivs med att titta på vackra kvinnor då! Synd för oss att vi då spenderar mest tid med kidsen och unga fröken Bailee Madison är lite för jailbait för oss.

BETYG: 4(+)/7 En klar förbättring när man tar steget ut och erkänner sig vara en slasher.

Dessa jävla hemförsäljare och deras satans demonstrationer.

Är de verkligen främlingar om de bor här?

Dags att gå till käftis!

Främlingarna gillar verkligen att bara hänga.

Och så heminredning också förstås!

Hon ser så förstående ut.

Han ser dock ut att inte riktigt haja läget.

80-talskänslan förstärks av denna fina neonexteriör.

Man får t o m giallo-belysning på köpet.

Trailer

BONUS: Christina Hendricks med vår favoritmupp.

THE STRANGERS (2008) USA, 85 minuter. Regi: Bryan Bertino.

Vad döljer de för dig?

♫"I was cryyyin' when I met you. Now I tryyy to forget you..."♬

Ett par återvänder sent på natten hem till sin sommarstuga efter att ha varit på bröllop. Stämningen är inte den bästa efter att Kristen (Liv Tyler) uppenbarligen tackat nej till James (Scott Speedman) frieri. Stämningen ska dock bli ännu mycket sämre när plötsligt en främling knackar på...

Fluktterror.

Stämning ja. Det är tydligt att regissören Bertino vill bygga upp en sådan där vi ska känna samma vanmakt och skräck som först Kristen (som lämnas ensam i huset ett tag) och sedan paret när James återvänder. Det fungerar hyfsat ett tag men till slut blir det bara fånigt och tråkigt. Man öppnar med ett gammalt grindhouse-trick där fakta från ett verkligt fall, läst av en mörk stämma, presenteras som underlag för filmen. Man påstår med andra ord att det vi ska se är en rekonstruktion av händelserna. Detta gör det direkt svårt att smälta det vi får se då filmen är en total klichéfest av ologiskt handlande och de maskerade främlingarna är så otroligt välkoordinerade att en Navy SEAL-styrka med månaders förarbete med detaljplanering skulle få läppfladder av avundsjuka. Främlingarna har en förmåga att förutse parets varenda drag (vilket är en bragd då de handlar så extremt korkat). De kan låta sig bli sedda för att att försvinna i tomma luften så fort offren vänder bort blicken en sekund. Detta vore väl inget större problem, då det händer i var och varannan skräckfilm, om det nu inte skulle påstås vara verkligt.

Blinka och hon försvinner.

Man förlitar sig också på chockeffekter och sparar in på gore. Det är väl inte direkt det vi letar efter när vi slänger på en home invasion-film. Bertino lyckas som sagt till en början bygga upp en obehaglig stämning men när chockeffektparaden sätter igång tröttnar man snabbt och till slut undrar man vad mongona till "främlingar" egentligen håller på med. Okej, de är sadister som vill skrämma livet ur sina offer men blir de inte själva uttråkade av katt-och-råttan-leken till slut? Här saknar man verkligen en påhittig filur som David Hess som får saker och hända i hemmen han invaderar.

Tur att polaren som dyker upp också är helt trög i huvudet.

Nu kanske det låter som en totalsågning från vår sida och riktigt så illa är det inte. Det är ändå en rätt okej stämning men det kunde ha varit så mycket mer. Vi kunde någorlunda förbise verklighetsfaktorn och köpa det osannolika skeendet, men det hade varit trevligt mer en bättre payoff.

BETYG: 3(-)/7 Relativt väl utförd film men korkad och ofullkomlig.

Hm, det verkar som om nåt saknas. Kan inte komma på vad det är...

Hon ser väl oskyldig ut?

Och den här damen vill väl inget illa?

Arga leken börjar.......NU!

Aha! Den verkliga skräcken börjar nu, när dessa välartade pojkar...

...vill påtvinga dig detta budskap! NoooOOOOOOOOOO!!!😱

LOL. I den här trailer har man backat lite och säger istället att filmen "inspirerats" av verkliga händelser.