APOCALYPSE OF THE DEAD (2009) Serbien/Italien/Spanien, 97 minuter. Regi: Milan Konjevic & Milan Todorovic.

Zombierulle med skön old school feeling.

Glada soldater rabblar serbokroatiska könsord för en snut och vi vet ju alla hur roligt det blir när sådana ord yttras.

Några soldater på bondpermis från en stor övning i Serbien bestämmer sig av någon underlig anledning att trakassera en snut på en tågstation. I samma ögonblick passerar ett välbevakat tåg med en stor kemikalietank på. Tåget stannar förstås på stationen, tumult utbryter mellan polisen och mongosoldaterna, ett skott går av och vips läcker giftig gas ut från kemikalietanken. Voila! En zombieepidemi har startat. I närheten anordnas samtidigt en fångtransport av en mystisk typ (Emilio Roso) och eftersom denne har någon slags VIP-status har man kallat in en amerikansk agent, som spelas av ingen mindre än zombielegendaren Ken Foree, som eskort och extrahjälp åt färska agenten Milius (Kristina Klebe). Naturligtvis hamnar denna fångtransport mitt i zombiekaoset och tvingas söka tillflykt på en gammal polisstaion. Förutom zombierna ute på gatorna strövar även en slags Guds hämnare som slaktar zombier alltmedan han rabblar citat ur Uppenbarelseboken. Sällskapet på polisstaionen måste finna en väg ut och bort från zombiehärden. Ska de lyckas?

Oj oj oj! Grön gas läcker ut! Då vet vi ju att det är kört.

Detta är en rätt skön zombierulle som man gjort med stor vördnad till de gamla klassikerna. Förutom ett fåtal zombier, som kutar omkring hysteriskt, rör sig majoriteten av de odöda på det härligt sega viset. Det fånigaste med dem är deras läten. Lite väl mycket rovdjursläte gör att de låter som en skock förrymda Jurassic Park-ödlor. En zombie i slutet av filmen skriker t o m så han nästan låter som Godzilla! Jag skrattde även till åt en zombie som sprattlade omkring som om han hade gått på tjack i 20 år. Nu ska det sägas att detta är ingen komedi där man försöker vitsa till saker med "humoristiska" kommentarer eller dylikt utan man tar genren på allvar vilket ger filmen en värdighet man saknar i många nya zombiefilmer. Nu är den ju långt från ett mästerverk och den blir märkbart seg i mittenpartiet när våra hjältar är instängda på polisstaionen. Budgeten lär ju inte vara speciellt hög heller. Tänk: Steven-Seagal-gör-dussinfilm-i-Polen, så får du ett hum om nivån. Denna rulle är däremot mycket bättre än de flesta av herr Seagals östblocksproduktioner. Hantverket är schyst även om den "nerviga" skakzoomiga "24"-kameran blev lite jobbig emellanåt. Specialeffekterna är helt klart godkända även om jag skulle föredra en mer klassisk italiensk look på de odöda. I god Romero-stil har man även slängt in ett samhällskritiskt element i form av en ganska tydlig miljöförstöringsallegori. På detta vis har man även säkrat lite sponsringsdeg från Serbiska myndigheter. Bra jobbat! En sak som är ganska fånig är dessa eviga övertydliga hyllningar i form av legendariska skräckprofilers namn. En chaufför heter i filmen Savini* och det blir ganska fånigt när Foree får ropa hans namn i filmen.

BETYG: 4/7 Klart underhållande med undantag för segt mittenparti och en charmig lillebror till Romeros klassiska zombiefilmer.

"Let him who hath understanding reckon the number of the Beast..."

Släpp fångarne loss, det är zombieapokalyps!

"NAKENCHOCK! Odöd kvinna jagade människokött med blottade behag!"

"NEEEJ! Är jag med i en billig balkanproduktion!?"

Aaahhh! This is da shit för oss som gillar vår zombiefilm.

Sköna "Dawn of the Dead"-vibbar här med en zombiehord bakom glasdörrar. Gotta love it.

Filmens whale tail bjuder den här damen på.

Här pågår filmens i särklass onödigaste språng. Mera sånt!

Zombierna har förstått vikten av att slappna av för att nå harmoni i kropp och själ. Men vänta nu... zombier har väl ingen själ?

Tuff brud med hagelbössa. "Eat lead muh'fuckers!!!"

Usch! Äckliga barn.

*Tom Savini, legendarisk make up-artist och skådespelare som gjorde specialeffekterna i klassiska "Dawn of the Dead" där Ken Foree hade en av huvudrollerna. Savini hade även en mindre roll i filmen.

THE CALIFORNIA REICH (1975) USA, 55 minuter. Regi: Keith Critchlow & Walter F. Parkes.

Nej, filmen har inget med Arnold Schwarzenegger att göra...

Lite mysstämning med hjälp av eld och stearinljus.

I den här dokumentären får vi följa vardagen i några kaliforniska nazisters liv. I fokus står ledaren för San Fransisco-avdelningen Allen Vincent. Eftersom filmen är från 1975 ser vi en något annorlunda bild än dagens bilder av skränande skinnskallar och sopiga vit makt-band. Organisationen i de olika naziavdelningarna är en smula tafatt jämfört med dagens naziverksamhet som tydligen lärt av gamla misstag. Det är riktigt komiskt och snudd på gulligt när man får följa nazisternas pysslande och organiserande. Vi får bl a ta del av ett möte som inleds med den sedvanliga hatpropagandan men senare hamnar på en mer pragmatisk nivå när Vincent klagar på alla räkningar som måste betalas och skickar runt en hjälm för att ta upp kollekt i naziförsamlingen.

Allen Vincent informerar om riskerna med rasblandning.

Just ledaren Allen Vincent framstår som en riktigt sorglig figur som faktiskt väcker min empati. Idag tror jag knappast en sådan här snubbe skulle få leda en nazistavdelning om det inte var en enorm brist på folk förstås. När han inte agiterar inför redan frälsta någonstans ger han mer framtoningen av en vilsen liten pojke. En stark osäkerhet ruvar bakom den nypressade naziuniformen och i intervjuerna ger han ett milt och vemodigt intryck. Det kan ju heller inte vara någon drömpropaganda för nazisterna att Vincent har ett kriminellt förflutet som resulterade i inspärrning och mentalvård med elchocker. Han är ett logiskt resultat av en svår barndom där han vid ung ålder skickades till ungdomsanstalt där han levde i skräck varenda dag.

Vincent, i ett icke-hatiskt ögonblick.

Övriga nazister vi träffar verkar ha olika motiv för sitt engagemang. En typ, som verkligen befäster nidbilden av den korkade bonnläppen, ser en framtid fylld av frihet om nazisterna tar makten. Detta i kontrast till en vapensamlande typ som konstaterar vikten av en polisstat för att rensa ut de kriminella elementen. En pojke, som ger ett mycket intelligentare intryck än sin sergeantfar, tycks ha blandade känslor inför sitt deltagande i rörelsen. Å ena sidan uttrycker han skam och en vilja att inte göra fadern besviken men å andra sidan ett förakt för andra raser och en önskan att få bära sin lilla naziuniform i skolan. Mer komiskt/tragiskt är det när man ser en femåring rapa upp vad man indoktrinerat i honom. Efter några sköna "Heil Hitler!" svarar han på frågan om sitt framtida yrkesval, att han vill bli polis. När han tillfrågas varför svarar han: "To kill niggers!" De vuxna i rummet fnittrar och uttrycker sitt gillande.

"Opartisk" information.

Critchlow och Parkes har valt att skippa en berättarröst och låta materialet tala för sig självt. Ja, det brukar heta så men givetvis är det deras klippning av materialet som får föra fram budskapet. Alltså kan man redan i början av filmen konstatera deras kritiska hållning när de exempelvis lägger emfas på Vincents mentalvård. Nu tror jag dock inte de behövde anstränga sig speciellt mycket för att framställa dessa människor som en skock vilseledda fårskallar. Resultatet blir en intressant och framför allt underhållande dokumentär.

BETYG: 4/7 Det blir alltid komiskt med fanatiska dårar och alltid lika kittlande att studera dessa avvikande livsfilosofier. Lite minus för ljudet som ibland gjorde det svårt att höra vad som sas.

Vincent - som han vill bli sedd.

Alla måste dra sitt strå till nazistacken.

Det är roligt att heila!

Lille 5-åringen visar upp sån där äcklig icke-arisk kampsport. Men okej då, han ska ju kicka till några rasfiender. De vuxna ölar och myser.

"Heil, heil, heil! Finns det några snälla rasrena barn här?"

Pyssel och knåp i nazistugan.

Husmor har bakat en jättefin tårta och delar nöjt med sig sina bakningstips.

"California knows how to party".

Fredrik Wikingsson har ett okänt förflutet som nazist...

Bonnläpp som tror på en fri nazistisk framtid.

Sergeanten inspekterar sin son som faktiskt har mycket bättre hållning än sin militärfar.

Far och son gör roliga aktiviteter tillsammans.

Pojke och uniform. Vilken fantastisk bild! Ren och skär konst.

Vincent är lyrisk över proportionerna i Hitlers nylle.

Här ser vi alltså Russell Crowe i rollen som...ehh...nävisstnä...

RETURN FROM THE RIVER KWAI (1989) Storbritannien, 97 minuter. Regi: Andrew V. McLaglen.

Sömnig krigsfilm.

Ögonbindel för att titta på den här filmen? Nä okej, så dålig var den inte.

Även om jag insåg att detta förmodligen inte är världens bästa krigsfilm blev jag lite sugen på att se den då den utspelas på platser jag besökte för inte så länge sedan. Igenkänningsfaktorn var väl inte direkt superhög, vilket var väntat, så det blev snabbt en ganska seg upplevelse.

Amerikanskt flyg anfaller järnvägs- och brobygget.

En bro vid floden Kwai bombas av amerikanskt flyg till de australiensiska slavfångarnas stora glädje då de inte sätter så stort värde på sitt utförda slavarbete. Ett plan skjuts dock ner av japanerna och kraschar i djungeln. Innan japanerna hinner lokalisera piloten (Chris Penn) plockas denne upp av thailändska motståndsmän. Crawford, som flygaren heter, deltar i ett överfall på ett japanskt tåg som går åt pipan och blir tillfångatagen av japsen. Han blir i fångenskapen bekant med australiensarna och då i synnerhet de andra huvudpersonerna bl a Major Benford (Edward Fox) och Seaman Miller (Timothy Bottoms). Crawford lyckas fly i ett japanskt plan men störtar i havet. Samtidigt skeppas de andra lägerfångarna mot japan, först i tåg och sedan på ett undermåligt fartyg. Samtidigt som Crawford försöker bli upplockad av passerande fartyg inser fångarna på transportskeppet att de måste övermanna besätttningen om de inte vill dö p g a de horribla villkor som gäller ombord. Ack! Hur skall detta sluta?

Hoppsan! Lite "blue on blue fire"* får den här australiensaren smaka på.

Svaret på frågan är att jag skiter i hur det går. Filmen var så långtråkig att jag inte brydde mig det minsta om de klyschigt uppstudsiga karaktärerna. Lalo Schifrins käcka äventyrsmusik vid actionscenerna gjorde inte saken bättre. Det kändes då som om man tittade på någon billig Indiana Jones-kopia till matiné. Vi har sett allt det här förut: sviniga japaner, en japan med samvete, uppstudsiga allierade lägerfångar, ögonbindelvägran inför exekutionspatrullen o s v, o s v... Zzzzzz... Nej,detta var en riktigt trist dussinfilm.

BETYG: 2/7 Det är ju ingen kalkon men ack så långtråkig. Kanske kan vara något för en 10-åring med intresse för andra världskriget och som fr a inte hunnit se så många krigsfilmer?

Här flyger en japan i luften. Nära att ett par straffångar åkte med på köpet.

Kaboom! Där rök bron fångarna har slitit ihjäl sig över.

Straffångarna jublar när deras arbete demoleras och deras vänner faller offer för amerikansk eld.

Chris Penn chillar i en trädkrona.

Nog för att thailändarna kan vara lite påstridiga med sitt tjat om tuk-tuk men inte fan behöver man väl skjuta ihjäl dom för det?

Det är roligt att spränga broar!

Sånt här gillade dom i den japanska krigsmakten.

Som ni ser älskar verkligen Chris Penn att flyga.

"Va!? Ska vi stuvas in här? Men det är ju som en jävla bastuklubb och vi är alla homofober!"

Japanskt barn är lite smårädd för vitingarna. Alternativt är han egentligen en flicka som inte vill ha oral stimulans för stunden.

*Militär term för beskjutning av egna trupper.

INSEL DER DÄMONEN (1998) Tyskland/Italien, 70 minuter. Regi: Andreas Bethmann.

Amatörens stapplande steg in i en filmkarriär.

En docka får ögonen utpetade. Aj aj!

Här har vi ett av Bethmanns tidigaste alster och det syns då han inte tycks ha hört talas om uttrycket "Kill your darlings" då han klippte denna film. Darlings och darlings förresten... Han tycks inte ha velat klippa bort NÅGONTING då scenerna bara mal på i ett oändliga. 70 minuter kunde gott och väl ha stannat på en halvtimme - eller en kvart. Låt oss gå igenom den lilla handling som finns (återigen med reservation för mina tyskakunskaper. Det var dock inte mycket till snack i filmen så...

Att filma små motorbåtar verkade oerhört stimulerande för Bethmann. Tur att han började intressera sig för tjejer senare i karriären.

Ondskefulla krafter verkar på någon ö utanför Italien. Dessa är på något vis kopplade till en demondolk (en synth dränkte delvis den tyska berättarrösten vilket gjorde det omöjligt för mig att ens försöka förstå vad som sades). Klipp till nutid. Brud knallar (i en smärre evighet) genom pittoreska gator i någon italiensk by och stukar till slut foten. Upp dyker då snubbe, som ser ut som en italiensk porraktör från tidigt 90-tal, som "undersöker" och bestämmer dejt med henne. Han tar sedan världens längsta båttripp (Zzzzzz...) till den onda ön och där dyker bruden och hennes kompis upp strax efter. Snubben hoppar i plurret för att ta en titt på vad som finns under ytan. Detta pågår i några eoner men till slut hittar han en liten kista som han fiskar upp och öppnar på stranden. Gissa vad som finns i den. Du har givetvis rätt: demondolken! Stackars italienska porrskådis-lookaliken skär sig givetvis på denna och konstaterar i ett anfall av övertydlighet att: "Nu har jag skurit mig" medan blodet forsar från hans hand. Rackarns osis, eftersom han nu förvandlas till en demon. Sedan börjar det "roliga".

Tjejerna myser med eurodisco-fräschkillen.

Det här är verkligen en riktig dunderamatörfilm men om man bortser från de oändligt långa scenerna har den sin lilla kalkoncharm. Skådespeleriet är givetvis bedrövligt, make-upen tafflig och ja..ALLT är skitdåligt. Det blir dock ganska roligt när demonen är igång och busar till det. Bethmann tycks vara ett fan av både Lamberto Bavas "Demons" och D'Amatos "Anthropophagous the Beast" då influenserna från den förstnämnda är tydliga, särskilt när han lägger på heavy metal vid gore-scenerna, och själva demonen inte är helt olik besten i den sistnämnda men då givetvis på ett gulligt amatörvis. Bethmann gjorde lyckligtvis senare i karriären filmer av högre kvalitét, om än fortfarande lågbudget. Hans kännetecken skulle ju bli gore-iga filmer med pornografiska inslag. Kanske inte så innovativt men fortfarande inte helt kosher i filmvärlden (trots von Triers sköna bidrag till filmkonsten).

BETYG: 2/7 Riktigt kass amatörvideo som dock lockar till ett och annat skratt emellanåt. Om ni orkar ta er an denna film så snabbspola gärna genom de oändliga transportsträckorna. Ni missar inte ett skit!

The male on male gaze. Isch...mmmm...

Vänta nu, jag känner igen det där jätteavlånga huvudet... Fredrik Reinfeldt?

Mystisk skattkista hittas. Rackham den Rödes?

DÄMÅN-dolken!!!

Vår Siffredi-vän blir besatt av Karl Alfred och börjar spy spenat.

En skräckfilmsklassiker: buttericksfingrar som krälar fram bakom hörn.

Att bli strypt av en demon måste vara ruskigt. Den här bruden tycks dock vara road av överfallet.

Hmm...vad är det för svart band demonen har i nacken?

Ser dina inre DÄMÅNER ut så här?

"Vad i helvete!? Nää..."

Ett kors gör tydligen susen även mot sliskiga demoner.

Trots att demonen är döende upphör den ej att vara sexig.

Och trots att bruden fortsätter hålla korset riktat i huvudhöjd...

...när demonen ligger och krälar på marken, uppstår mystiska fenomen såsom att fyverkerier skjuter ut ur ögonen på stackaren.

"Cool" kille dyker upp i stort sett bara för att skuggboxas med kameran.

Ajdå, lingonveckan.

"Skuggboxas med det här, din jävla tönt!"

"Jag ska lära dig att mensa sönder badbyxorna!"