I'LL BE WATCHING YOU (2007) USA, 5 minuter. Regi: Kenneth Anger.

Ytterligare en Anger-rökare i den pågående minifestivalen!

Adekvat titel på testosteronstänkare.

En voyeurs drömyrke?

En väktare övervakar sina monitorer på ett kontor och ser hur en bil med Mr. X livvakt dyker upp i garaget. Livvakten möts upp av ytterligare en väktare. Snabbt inleder de båda männen i garaget en ångande sexakt samtidigt som väktaren vid monitorerna följer skeendet med stigande spänning och upphetsning.

CSI: The Castro*!

Det här är en riktigt skojig film särskilt med tanke på att hela förloppet utspelar sig med The Polices "I'll be watching you" som soundtrack. Vi får alltså en bögporrig musikvideo till deras superhit. Filmen har även utseendet av en cheesig och "snygg" 80-talsmusikvideo med luddigt filter och pricken över i:et - ficklampsbelysning! När väktaren suger av livvakten lyser den sistnämnde på det erotiska skeendet med ficklampan. Très chic! Anger får till en rolig lek med ord då han förvandlar övervakningen till ren voyeurism. Valet av yrkesrollerna lär ju inte vara någon slump heller då livvakter och väktare har till yrke att "watch over" sina klienter. Vi blir även tydligt medvetna om att de lekande männen vet om att de betittas, inte bara för att de fläker ut sig på motorhuven i ett övervakat garage, utan även för att den ene tittar upp i kameran. Ahh! Anger har satt en fin spegel på "The Male Gaze".

BETYG: 5/7 En riktigt rolig "musikvideo" med semantisk knorr och ett sjuhelvetes bögande!

Två kollegor möts...

Det vakande ögat.

Kollegorna gillar varandra - mycket!

Monitorvaktens puls ökar och han får ett plötsligt behov av att fukta läpparna.

Som ni tydligt kan se på vaktens avsmalnade blick har han uppnått ett tillstånd av extrem sexuell upphetsning.

Ahh! Den gamla ficklampan har åkt fram.

Tittut.

Mer stajlig ficklampa!!!

"Isch YNF Häääh!"

*Ett välkänt distrikt i San Fransisco känt för sin oändliga tolerans för ostbutiker...

ANGER SEES RED (2004) USA, 4 minuter & DEATH (2008) USA, 1 minut. Båda regisserade av: Kenneth Anger.

Kenneth Anger-festivalen fortsätter.

Ehhh...???

Förmodligen ser Boston Red Sox-fans rött när de ser denna mans kepa.

En man i blå t-shirt och röd baseball-keps knallar omkring och tar in dagen. Han kollar in en staty av Rudoloph Valentino, lägger sig i en park och solar samt kollar in stoppskyltar. Allt detta ser vi genom kamerans rödaktiga lins. Mitt under solandet sätter sig mannen upp, tittar in i kameran och säger: "I am Red". Samtidigt flashar något mystiskt tecken i bild. En gubbe, som ser ut som Anger själv, kommer fram och instruerar mannen där han ligger i solen. Filmen avslutas med att mannen går in i ett hotellrum, tar av sig kepsen och tittar ut genom fönstret med en kikare.

Mystiska ockulta tecken susar förbi! Borde man kunna innebörden? Ack så ignorant...

Fullkomligt obegripligt och därmed rätt kul. Kanske borde jag läsa på min ockultism då det mystiska tecknet eventuellt kunde ge en ledtråd? Förmodligen inte.

BETYG: 3/7 Kul om man uppskattar den poänglösa humorn.

Bilder av död.

En söt filur. Ni ser - döden är inget att vara rädd för.

Det här ser ut att vara något som liknar en kortare variant av Angers och Nico B:s "Hollywood Babylon" där man får sig en snabbtur genom LA's Museum of Death. Här ser vi också olika dödsrelaterade artefakter men denna gång är dessa endast belysta med det flämtande och rörliga ljuset av en lampa i en annars mörklagd omgivning. Stämningsfullt och lite mysig (och komisk) spöktågskänsla över det hela.

BETYG: 3/7 Döden är läskig - och gullig.

THE MAN WE WANT TO HANG (2002) USA, 14 minuter & BRUSH OF BAPHOMET (2009) USA, 4 minuter. Båda regisserade av: Kenneth Anger.

Kenneth Anger-orgien fortsätter...

Konstutställning med Aleister Crowleys verk.

En sån ondska att ha ett så osymmetriskt ansikte! Påmminer mig om nån hmm...

Just det, varken mer eller mindre. Kameran glider över ett gäng av Crowleys målningar till ackompanjemanget av Anatol Liadovs toner. Jag kan inte påstå att jag finner Crowleys verk speciellt intressanta på något vis och även om han spände över en mängd olika stilar ser det mesta bara fult och intetsägande ut i mina ögon. Den enda målning som väcker min nyfikenhet och empati är den sista där ett gäng klädda i röda munkkåpor bär iväg med en stackars get mot okänt öde. Denna film hade nog fungerat bättre i form av broschyr eller bok.

BETYG: 1/7 Gäsp...

Kanske nåt att ha hängande i hallen? Ett leende som får Mona Lisas att blekna...

Ack! En demon med felvända tummar. Hur förvriden kan ondskan bli???

Här har vi den stackars geten. Eller är det Baphomet själv? Söt är den i alla fall.

Mer Crowley-konst...

Uj uj! Farbror som liknar David Schwimmer med de där siffrorna Vincent Price talar om på bröstet.

I denna film slipper vi i alla fall genomlida så många verk av "The wickedest man in the world" och den elektroniska musiken ger konsttittandet en dimension av mysigt obehag. Men återigen är konstverken bara fula och ointressanta.

BETYG: 1/7 Lite hårt kanske då denna kortis inte är lika seg som "The man we want to hang" men ändå - en ganska meningslös kortfilm.

Erotik på hög nivå när afrotjej drar i pinocchionäsa. Vad är det för skön symbol där i bakgrunden?

ICH WILL (2000) USA, 35 minuter. Regi: Kenneth Anger.

Hitlerjugend - nazisternas förföriska plantskola.

"Åååhhh! Om man ändå finge vara med i det murriga Hitlerjugend."

Det här är den första av ett gäng Kenneth Anger-kortfilmer från 2000-talet jag ska titta på och jag antar att just denna är den mest "lättillgängliga". Anger har här klippt ihop mängder av arkivfilmer, propaganda- som privatfilmer, och även i inledningen slängt in klipp från propagandaspelfilmen "Hitlerjunge Quex". Utan uppenbara kommentarer får vi följa de stolta naziscouternas spännande lägerliv och se vilken vördnad och beundran de möter bland gemene man och unga damer när de är ute och marscherar med sina vajande fanor. Just scenerna ur ovan nämnda spelfilm ger extra krydda åt anrättningen då vi får se hur trist det kan vara att tvingas stå utanför den nazistiska gemenskapen och endast kunna sukta efter det fantastiska nazistiska brödraskapet. Mycket mer händer inte i filmen. Anger har istället valt att tala främst genom färger. Han har gett nästan hela filmen en sepiaton. Brunt är ju en varm och murrig färg och de gamla svartvita propagandabilderna får en mysigare och mer levande atmosfär. Allt för att förstärka känslan av gemenskap och glädje som dessa unga pojkar måste ha vaggats in i. I slutet av filmen ser vi en ceremoni där de unga männen tar nästa steg upp i nazihierarkin och under nästan religiösa former svär sin trohet till Führern. Här har Anger bytt ton till rött som vi alla vet är blodets färg. Förförelsen har tjänat sitt syfte och de unga pojkarna har fostrats till lydiga mördarmaskiner.

Man förstår pojken som står utanför då man får göra nåt så skojigt som att heila hela tiden när man är med i Hitlerjugend.

En skön touch är även att Anger valt att lägga på musik av Anton Bruckner som vid sidan av Wagner var Hitlers favorittonsättare. Man kan förstå varför Hitler gillade Bruckner då det låter ganska snarlikt Wagners pompösa verk. Det finns dessutom några korta klipp i filmen som är helt i färg. Kanske en påminnelse om att detta var verklighet då det är lätt att känna distans till de svartvita bilderna man är van vid från denna period, även om det börjar bli allt vanligare nuförtiden med andra världskrigsdokumentärer i färg. Varför Anger slänger in en sekvens med helt psykedeliska marschbilder vet jag dock inte. Det känns lite banalt att gestalta naziförförelsen som så pass beroendeframkallande som en drog, så jag undrar verkligen om det var tanken.

BETYG: 4/7 Det blir lite långrandigt att se dessa pojkar utöva en massa karaktärsbyggande aktiviteter men samtidigt är det ett fint porträtt av nazismens diaboliska formaregenskaper och förförelse. Personligen ser jag även humor i detta vansinne och det ger ytterligare plus.

Inte nog med! Man får även anledning att plocka fram finbyxorna: De underbara Lederhosen!

Inte bara Leni Riefenstahl kunde det här med ikoniska bilder.

I flygvapnet får man snabbt lära sig att flyga i formation. Denna aerodynamik har man faktiskt lärt sig av fåglarna som använder formationsflygning för att minska luftmotståndet. Ehh...ja just det.

En liten wannabe som nog får nöja sig med medlemskap i Jungvolk innan han kan ta klivet upp bland de stora pojkarna.

Stolta marscherar de till folkets jubel.

Arbetarna tar en paus i slitet för att heila för de käcka gossarna.

En god hitlerjugend har även en nationalkulturell sida och kan sprida glädje genom musik.

Se bara hur hela familjen gungar fram och tillbaka av nationalistisk glädje!

"Watch out for the brown acid" sa man på Woodstock. "But yoo must velcome ze acid from ze guys in ze brown shirts" säger man i Hitlerjugend.

Ingen snedtripp här inte!

Brudarna älskar verkligen Hitlerjugend och det kan man ju förstå. De var ju så sexiga i sina shorts.

"Chicks love the uniform dude! So join up - like me!"

"Tihihi...iiiiiihh...hi hi hi..."

T o m djuren blir impade när Hitlerjugend marscherar förbi.

Farbror Adolf ser nöjt på när ungdomarna formerar sig.

Initieringsceremoni - då slår vi på stora trumman!

Organiserade människor med facklor... Ajdå, då vet vi att det är nåt otyg i görningen. Kolla bara på simpsonsmobben eller varför inte norrländska vargmotståndare?

THE STRANGER (1995) USA, 94 minuter. Regi: Fritz Kiersch.

Stentuff brud sparkar röv i neo-western.

Andrew Divoff hyllar Kafé Tranan.

En dammig håla någonstans i ett väldigt western-aktigt Amerika hålls i ett järngrepp av ett kriminellt motorcykelgäng ledda av den grymme Angel (Andrew Divoff). Dels är man livrädd för gängets brutalitet men dels är man även pigg på att göra affärer med de penningstinna busarna. Lagen representeras av en försupen sheriff (Eric Pierpoint) som är pacifist och allmänt likgiltig efter sin kärestas död, som fick plikta efter att ha velat lämna information till FBI om motorcykelgänget. En dag dyker en mystisk främling upp på en fet Harley Davidson. Eftersom denna främling är iklädd korsett och har en skön rumpa förpackad i ett par läderbrallor väcks genast hojbusarnas intresse. Nej, gängmedlemmarna är inte homosexuella och främlingen är en kvinna. Eftersom råskinnen är ganska osmidiga i sina uppraggningsförsök lär främlingen dem en rejäl läxa och detta är bara början. Främlingen, som spelas av Kathy Long, har nämligen en bittert förflutet i denna håla och hon är påfallande lik sheriffens avlidna tjej. Hon utgör även ett hot mot Sally Womack (Ginger Lynn Allen) som försöker fånga sheriffen på kärlekskroken och Sally smider planer för att bli kvitt den stentuffa bruden. Både Sally och MC-gänget inser snabbt att främlingen inte är att leka med och ett smärre krig utbryter.

Hog Farm?

Till skillnad från "Journey Among Women", där man påstod sig ha en feministisk agenda, är detta en klassisk revenge-film med en mystisk hämnare som för en gångs skull råkar vara en kvinna. Här finns inget tjafs om att man ska vara uttalat feministisk utan man tar helt enkelt en klyschig historia, vänder på steken och sätter en kvinna i huvudrollen. En kvinna som dessutom är tuff som få. Hon ger inte bara busarna på käften utan slår helt sonika ihjäl dem på synnerligen brutalt vis. Enda stället i filmen det känns lite "för mycket" tillrättalagt av kvinnoskäl, är när den enda kvinnliga busen bjuder större motstånd än de manliga. Vad som är ännu mer förvånande är att man, i en film av denna klyschiga kaliber, INTE inkluderar en (eller flera) nakenscener! Tänk att den tuffa hjältinnan inte får agera (naket) sexobjekt. Det är verkigen anmärkningsvärt och hedervärt, även om jag (djur som jag är) blir en smula besviken på avsaknaden av naturens under (ja, den nakna kvinnokroppen). Vad som kanske är ÄNNU mer anmärkningsvärt är att inte ens Ginger Lynn Allen lättar på paltorna, med tanke på hennes bakgrund.

"Take that äckelkarl!"

Nog med kön! Denna film är egentligen ingen höjdare men den har sina små guldkanter som särskiljer den från störtfloden av liknande hämndactionfilmer. Förutom att man har en tjej i huvudrollen är detta även en riktig kärleksförklaring till gamla spagettiwestern-filmer. Vi känner igen storyn från åtskilliga gamla vilda västernhistorier och i princip har man bara bytt ut hästarna mot motorcyklar. Musiken är också ett tydligt exempel på western-frosseriet. Kevin Kiner och Mike Himelstein gör sin bästa Morricone-imitation och det känns stundtals som rena rama Per Gessle-stölderna av den gamle mästarens verk. Märk väl att jag ger plus för detta då det bara adderar till vi-älskar-spagettiwesterns-känslan. Annars är filmen som sagt en soppa av action-klyschor och skådespeleriet är sisådär med vissa känsloutbrott som får en att dra på smilbanden. Vi har sett allt detta förr - men inte i den här tappningen...

BETYG: 4/7 Lite generöst för en dussinrulle, men den har ändå lite uppfriskande originalitet mycket tack vare stenhård brutta.

T o m benranglet i bakgrunden verkar lite skärrat när denna tuffa brud gör storstilad entré.

Här har vi en tjej som gjort mååånga filmer och spelat mot de största*!

Att penetrera eller penetreras, det är frågan.

Jajemen! Danny Trejo spelar hårding även i denna film.

Karate-kata stand off! Wa ha ha!

Mycket mer naket än så här blev det inte men det kompenseras ju väl av åsynen av den gigantiska mobiltelefonen.

Ytterligare en kolossal mobil med tuff antenn!

Danny Trejo har tappat besinningen.

En SMULA bekant.

*Vitsig ordlek där, eller hur? Erkänn då!