CANNABIS (1970) Frankrike/Västtyskland/Italien, 92 minuter. Regi: Pierre Koralnik.

Titeln syftar nog på vad regissören rökte.

Serge i sin fina päls, Ted Gärdestad och ett lik.

Den bildsköne Serge Gainsbourg spelar mördaren Serge (fantasifullt!) som efter ett utfört jobb flyger från New York till Paris. På planet träffar han ambassadörsdottern Jane (Jane Birkin, ännu mer fantasifullt!) och hastigt tycke uppstår. Väl i Paris blir Serge funnen av gangsterbossen Emerys män, vilket inte är bra då Emery vill se vår hjälte död. Serge blir skjuten men lyckas fly och gömmer sig hos sin nyfunna kärlek Jane. Kort därefter dyker även Serges kumpan Paul (Paul Nicholas, just det!) upp i Paris och de två gangstrarna sätter igång att utöva sitt tvivelaktiga yrke så fort Serge återhämtat sig från sin skottskada. Vår vän hamnar i en karusell av våld och passion som snurrar allt fortare...

De älskande två. Kanske är filmen helt enkelt Serges och Janes hemvideo?

Fan! Här har man just plågat sig igenom delar av SVT:s franska filmvågsvecka* (Zzzzzz!!!) och tänkte sedan koppla av med lite skön fransk gangster-trash. Skippa ordet "skön" i den meningen. Det här är nämligen skittråkig och rörig fransk smörja som dessutom saknar hjärna! Jag drabbas ju av någon slags intellektuell ADHD när jag ser filmer som tråkar ut mig. Tankarna far och flyger åt alla håll och jag har inte en chans att följa med i det ointressanta skeendet. I den här filmen finns det inte ens mycket att följa med i. Serge och Jane är passionerat kåta och tar på varandra hela tiden. Serges polare Paul är en munter galning som gör märkliga saker för att roa sig själv och alla är ute efter att döda Serge. Zzzz-fucking-zzzz! Regissören Koralnik verkar vara en idiot som inte har en aning om hur man berättar en historia och filmen är full av obegripliga klipp samt ett hålfyllt manus.

Paul, eller "Pööl" som Serge säger, tokar till det framför en trasig spegel.

Det positiva är: En Jane Birkin som gärna lättar på paltorna för att visa sin spinkiga kropp, fina miljöer och scenografi som faktiskt ger oss den där mysiga europeiska 70-talsstämningen samt som pricken över i:et har vi Serges skabbiga afghanpäls - snygg päls på snygg man.

BETYG: 2/7 Här är jag riktigt hyvens då detta är en riktigt tråkig pissfilm, men den har en del positiva kvalitéer vilka redovisas ovan. Endast för Gainsbourg/Birkin-fans! (Om ens det...)

Jane är måhända inte fransyska men nog fan har hon det franska plutet!

"Yo peace out bitches!"

HBT-krydda.

Skön knarkfest. Jamen det är ju 1970 för helvete!

Pööl tokar återigen till det (ja titta noga). Denna gång på ett fint tak.

Chicken house massacre. Vad ska PETA säga?

Låt oss avsluta med ytterligare en bild på Serge i sin pimpiga päls.

*Just i detta nu förbereder sig förmodligen en arg mobb med facklor att lyncha mig då jag så respektlöst kastat symbolisk avföring på den heliga kon "Franska Nya Vågen". Alternativt avfärdar dessa intellektuella filmvetare mig som årets imbecill. Tyvärr min vänner så handlar konst för mig framför allt om känsla och stämning och eftersom människor har olika känslor tilltalas de av olika ting. En film må vara hur banbrytande och intelligent som helst - är den tråkig vill jag bara kräkas. Ja okej, Truffauts "De 400 Slagen" är väl någorlunda men dock rätt tråkig och har en ganska osympatisk pojke som huvudperson. ;-)

A GUN FOR JENNIFER (1996) USA, 87 minuter. Regi: Todd Morris.

Bittra kvinnor vill ge igen.

Välkommen till The Big Apple stumpan!

Allison (Deborah Twiss) kommer till storstaden, på flykt från ett dunkelt trauma i Ohio, och attackeras nästan genast av ett par ligister som vill bekanta sig med hennes kön. Plötsligt dyker en skåpbil fylld med hatiska hondjävlar upp - och de är beväpnade. De gör processen kort med busäcklen och släpar med sig den skärrade Allison. När de börjar fråga ut Allsion om vem hon är finner hon det säkrast att inte delge dem hela sanningen utan kallar sig själv Jennifer. Allison/Jennifer tvingas sedan ansluta sig till det kvinnliga vigilante-gänget då de inte litar på att hon kommer hålla käft, trots att hon tvingades avlossa ett dödande skott mot en av busarna. Motvilligt ställer hon upp, men efter hand känner hon sig mer och mer hemma...

Äsch, vet du inte hur ocoolt det är att blunda när man skjuter?

Indiefilm kan ju vara riktigt charmig och oftast bättre än mainstream-aternativet. Den här filmen är dock inget bra exempel på detta. Det skriker lågbudget om den, vilket i sig inte är någon nackdel, men tyvärr verkar det som om det är på skådespelarsidan man gjort de största besparingarna. Här snackar vi dåligt skådespeleri! Inte W.A.V.E.-uselt där det bara blir kul, utan här har vi faktiskt folk med ambitioner som misslyckas. Den ende som är någorlunda trovärdig är Arthur J. Nascarella som spelar en hård men rättvis kommissarie. Det är förmodligen därför han har kunnat etablera en hyfsad karriär med en del schysta biroller som i t ex "The Cooler", "World Trade Center" och "Sopranos".

Märkligt hur pass blodfyllda alla avhuggna penisar är på film. Kanske är det upphetsande att bli av med den lille rackaren?

Ett härligt manshat präglar filmen och det begås en del riktigt brutala hämndaktioner mot vidriga karlar. I en intervju i extramaterialet berättar Deborah Twiss, som även producerade och skrev manus, att hon kom på idén till denna film när hon "tvingades" jobba på strippklubb för att finansiera sina filmdrömmar. Alla dessa vidriga män hon tvingades ta av sig kläderna för inspirerade henne att skriva ett hämndosande manus. Hon valde verkligen rätt miljö för att gödsla sin misandri, för varför välja en miljö där det kanske skulle finnas chans att stöta på en vettig karl? Eller är det kanske så att alla män är usla våldtäktsmonster? Nä så kan det ju inte vara. Todd Morris som hon skrev filmen med måste ju i alla fall vara ett hygglo! Eller..? Det arga kvinnoperspektivet hindrade dock inte att de kastade in en scen som bekräftar klyschan om att kvinnor aldrig kan komma överens och får samarbeten att implodera. Hmm, kanske var det Todd som smög in den, i egenskap av ond snubbe..? Skit samma! Det är ändå skoj att se män få en skopa sadistiskt våld riktat mot sig, Fröken Twiss hatiska skrivarmotiv till trots. Även om det mesta är väldigt taffligt gjort. Det har kanske redan framgått att manuset också är ganska kasst? Synd, jag hade hoppats på mer av den här rullen.

BETYG: 2/7 Idag är jag lite sur så inte ens min vurm för lågbudgetfilm kan få mig att lägga på extrapoäng. Filmen har hyfsat våld om man är ute efter det men dåligt manus och skådespeleri (på ett tråkigt sätt).

Nämen nu är du igång och blundar igen. Skärpning!

Visst begås det en del riktigt brutala våldsdåd mot män i den här filmen, men det här är ändå taskigast.

"Nej! Vad tänker du göra med den där biljardkön!?!?!"

Lynn Breedlove i queer-orkestern Tribe 8 utför en misandrisk ritual på scen.

Carl Jasper som härligt överdriven tysk. Se bara det underbara minspelet!

Frukost-bacon på ingång.

Här händer det konstiga saker. Oj det är rena rama Kubrick-partyt!!! Eller..?

Är det inte vår tyske vän? Ha ha, inte så konstigt att det blev kinky!

Sa jag kinky?

Jaha...jävla rednecks till på köpet.

MARVEL ZOMBIES (2007) USA, 2 minuter. Regi: Scotty Fields & jim Ojala.

Någonting fruktansvärt har hänt med våra hjältar!

"Pugh? Pugh Rogefeldt, är det du?"

I den här väldigt korta filmen får vi bevittna hur några välkända superhjältar har deformerats och drabbats av en väldigt stark aptit på människokött.

Öhh..det är nåt som inte stämmer med Spindeln...

Det här förmodligen de mest ambitiösa två minuter jag sett på film. Att lägga ned så mycket jobb på make-up för i princip ingen tid alls på skärmen/ i rutan är...ja, beundransvärt. Filmen är helt poänglös men blir därmed riktigt cool och rolig. Allt vi hinner se är ju i princip att några av våra folkkäraste marvelhjältar har förvandlats till zombier. Ett mord hinns med - that's it! Till skillnad från vanliga zombier drabbas de dock av samvetskval efter att ha festat på intet ont anande offer. Filmen skulle lika gärna kunna vara en trailer/teaser till en egentlig film, men en sådan existerar inte. Fränt!

BETYG: 4/7 Ja, det är en cool liten film men det hinner inte hända allt för mycket så man blir inte allt för exalterad.

Vad är det nu för muskelberg som närmar sig... Arne Tammer???

Han är sig inte riktigt lik Kaptenen.

EVEN HITLER HAD A GIRLFRIEND (1992) USA, 98 minuter. Regi: Ronnie Cramer.

Ja han hade t o m en fru!

Det här är inte vår huvudperson utan bara en sexig man.

I den här kultkomedin får vi följa Marcus Templeton (Andren Scott), en väktare som ger ansikte åt den mest patetiska ensamheten. När han inte arbetar på sitt gränslöst tråkiga och ensamma jobb sitter han hemma i soffan, endast iklädd kalsonger, och kollar på kabel-tv:s strippkanal, samtidigt som han tuggar på en torr gammal beef jerky. Ibland hallucinerar han att hans far talar till honom och bannar honom, mestadels genom tv-rutan. Eftersom han inte kan få till det med någon kvinna och han har svårt att få erektion i sin ensamhet börjar han spendera sina pengar på horor. Han blir som besatt av detta och gör av med alla sina pengar på glädjeflickorna, samtidigt som han börjar ifrågasätta sin psykiska hälsa. En dålig tillvaro är på väg att bli ännu värre.

HÄR har vi vår sköne hjälte.

Den här komedin hade sina poänger och de sega röstpåläggen var rätt skojiga. Det kan tyckas att de var fruktansvärt amatörmässigt gjorda, vilket inte skulle vara förvånande i en sådan här superlågbudgetproduktion, men jag tror detta var avsiktligt gjort, liksom det överdrivet stela skådespeleriet. Det var faktiskt rätt kul att se Andren Scotts kroppsliga skådespeleri när han reagerade känslomässigt på något. Väldigt cartooniskt! Tyvärr är väl detta det enda som är roligt med denna film. Ja inte ens en massa gungande tuttar kunde rädda spektaklet då filmen var så oerhört segdragen och långtråkig. Hur kul är det att kolla in en tjock halvnaken man sittande i en soffa, blandat upp med inte allt för attraktiva damer som dansar topless i 98 minuter? Det hjälper inte att vi genom hela filmen får plågas av Alarming Trends gnöliga toner. Den här rullen hade fungerat bättre i halvtimmesformatet. Under den tiden hade man lugnt hunnit klämma in alla komiska scener och repliker (som inte var många) samt ett reducerat gäng gungande tits. Poängen hade gått fram och man hade sluppit bli uttråkad. Men syyyynd...

BETYG: 2/7 Komisk på sina ställen men så jävla långtrååååååkig.

Fritidssysselsättning. Inte så konstigt kanske då det är mannen på första bilden som bor där inne.

Om man är patetisk äter man sånt här.

Marcus favoritkanal. Spektakulär grafik!

Här har vi Mackan i sitt esse.

En metafor för filmen?

Se där, patetiska män gillar att leka med hypermoderna videokameror (i kalsongerna).

Man kan få intimklåda för mindre!

Nu kan Marcus för evigt spara sina fluktminnen! Åtminstone så länge de gamla VHS-banden håller.

Lycka är att gunga i Tintin-frisyr!

Precis som Mackan här gillar jag själv att ta av mig alla kläderna innan jag ringer folk.

TV:n kortsluts nästan av den fuktiga erotiken som bara dryper i den här scenen.

ARBEIT FÜR ALLE (2008) Tyskland, 12 minuter. Regi: Thomas Oberlies & Matthias Vogel.

Specialbeställd valfilm från Germania?

Miro delegeras dagens jobb...

Man skulle lätt kunna tro att Reinfeldt och hans onda lakejer drogat Peter Wahlbeck och lurat honom att göra en film med denna titel men så är icke fallet. Denna kortfilm är faktiskt tysk, hör och häpna! I god mockumentär anda får vi följa den unge mannen Miro (Mark Auerbach) under en vanlig dag i hans roll som assistent åt en äldre herre, Herr Janssen (Wilfried Elste), som fortfarande kan vara yrkesverksam tack vare assistansen han får av "Kontoret För Yrkesassistans", varifrån Miro är utsänd. So far so good. När så Herr Janssen väl får ett uppdrag på sitt deltidsjobb tar händelserna plötsligt en dramatisk vändning. Han åker nämligen ut på ett jobb i sin roll som - zombiejägare!

..som innebär att rulla runt herr Janssen.

Nu har jag ingen aning om bakgrunden till den här lilla rullen men den framstår ju definitivt som en ironisk kommentar till den rådande arbetssituationen. Känns udda att tala om en ironisk tysk film. Går det verkligen ihop? Jodå, om vi får lov att lägga alla skojiga fördomar åt sidan för en sekund så. Tyvärr är jag inte heller bekant med arbetsmarknadssituationen i det fina landet i söder men jag gissar vilt att den är snarlik vår situation och då känns det ganksa logiskt att göra en sådan här film. Om man bortser från all zombieslakt så pekar den här kortfilmen på det absurda i att invalidiserade åldringar ska behöva arbeta och den skämtar friskt med alla obetalda praktikanter som får leva med livsfarliga jobb i hopp om att KANSKE bli anställda och få betalt. Låter det bekant? Jovisst, det skulle kunna vara Fredrik Reinfeldts Sverige! Tydligen pollinerar vår statsminister i gosstrosan av tanken på att skapa ett amerikanskt samhälle där 83-åringar får jobba som städare på Netto för att kunna dryga ut pensionen. Just sådant vansinnestänkande driver denna film med.

Att rulla runt herr Janssen innebär interaktion med sådana här typer.

Trots att man mixat ett behjärtansvärt ämne med nåt så skoj som zombieslakt och dessutom gjort det väl rent tekniskt lyfter aldrig den här kortfilmen. Jag kanske är blasé och på fel humör men den väcker inga skratt och exalterar heller inte. Jag kan mest rycka på axlarna och konstatera: bra jobb.

BETYG: 4/7 Ja, trots min bristande upphetsning måste filmskaparna belönas med ett schyst betyg för sitt goda hantverk och politiska ställningstagande och jag är säker på att yngre zombieälskare skrattar gott åt blodbadet.

"All the way down baby" som den gode John Holmes sa till Ginger Lynn i en film.

Sv: "Nadine Fritsch, obetald praktikant, riskerar att bli uppäten på sitt vikariejobb"

Gott med lite tyskt kvalitetskött efter alla vidriga Scan-produkter.

Kaboom!

Som zombiejägare får man stå ut med en och annan blodsbukkake.

En obetald praktikants vardag.